Vilket spel klarade du senast?

Jag har nu stigit till skyarna i Candlemans DLC-paket Lost Light (LL) som fortfarande är exklusivt till Xbox One. En expansion som börjar väldigt tveksamt men återupprättar sin heder mot slutet.

Jag har tidigare i år kört igenom huvudspelet och var mycket positiv till upplevelsen. Slutet på berättelsen i spelet ansågs dock - tydligen - för mörkt och den kinesiska studion Spotlightor som står bakom spelet har nu alltså släppt LL som är en tre kapitel lång expansion som ger oss en mer robust epilog (eller mer "closure" om man så vill) till huvudspelet som var på totalt nio kapitel.

De tre kapitlen innehåller ungefär ett dussin banor och varje enskilt kapitel har ett distinkt tema: från skräckinjagande spöken som förföljer dig om de ser dig i kapitel 10 till frostigt klimat som fryser ned vår hjälte i kapitel 11 och slutligen fyrverkerier och rislyktor som hjälper vår hjälte att färdas vertikalt i kapitel 12.

Kapitlen i LL är onekligen väsensskilda från varandra och ger helt olika spelupplevelser men tyvärr fungerar inte alla dessa teman lika bra: att bli jagad av spöken är inte vidare kul och i kapitel 11 så påverkar kylan vår hjälte genom att helt enkelt göra honom segare och svårare att kontrollera vilket är väldigt frustrerande. Det är svårbegripligt att någon trodde det var ett vettigt sätt att skapa utmaning på - för LL är definitivt svårare än huvudspelet. Tack och lov så har spelet en räddning i det majestätiska kapitel 12 där du alltså ständigt färdas uppåt och blir tvungen att tänka till emellanåt. Här lanseras magiska fyrverkeripjäser som fungerar som gravitationstrotsande sfäriska fält som vår hjälte temporärt kan använda som en hiss upp till nya höjder. Det är riktigt kul och helt annorlunda från vad huvudspelet erbjöd för upplevelse.

Mot slutet så bjuder spelet även på vacker musik och det är stämningsfullt att till sist få ett "riktigt" slut på det lilla stearinljusets berättelse. Tyvärr så hackar spelet betänkligt bitvis vilket är riktigt dåligt: LL är helt enkelt taskigt optimerat. Samtidigt så är expansionen gratis för de som redan äger spelet vilket så klart talar till dess fördel.
Totalt så ger jag Candleman: Last Light ett betyg om 6.5 av 10. Två mediokra kapitel och tekniska brister som tack och lov följs av ett riktigt välgjort tredje sådant och stämningsfull musik.

Jag har även spelat klart ett "spel" på min Playstation Vita i form av It's Spring Again. Jag trodde det var ett plattformsspel med grafik inspirerad av klassiska barnböcker men det visade sig vara just det: en barnbok. I interaktiv form. Avsedd för små barn.
Poängen med det är att genom en marginellt interaktiv berättelse förklara årstider och hur dessa påverkar naturen för små barn genom att visa hur blommor vaknar till liv om våren, frukt mognar på sommaren och hur löven därefter faller under hösten. Det hela kostar inte många kronor på PS Store och visst är det vackert och färgglatt men jag ställer mig tveksam till det: vem behöver en saga som är över på mindre än tio minuter till målgruppen <5 år på en dedikerad spelkonsol som Vitan?

Att betygsätta det hela känns lönlöst men om nu någon småbarnsförälder känner sig beredd att anförtro sin Vita till ett barn som inte börjat lågstadiet ännu (men som däremot talar engelska och/eller ryska) så... ja, då finns It's Spring Again.

Jag har nu loggat ut från Cyberspace i välgjorda >OBSERVER_ (Observer) som jag spelade igenom på PC. Ett spel som narrativt tyvärr inte höll hela vägen men som visuellt är mycket tilltalande och som genom sitt sällsynta miljöval känns angenämt exklusivt.

Observer är utvecklat av den polska indie-studion Bloober Team som tidigare gjort skräckspelet Layers of Fear. Precis som tidigare alster så spelas Observer utifrån ett förstapersons-perspektiv då du styr detektiven Daniel Lazarski i en dystopisk tolkning av Krakow år 2084. Observer är ett cyberpunk-spel av klassiskt snitt där världen ödelagts av krig och jätteföretagens girighet; världen ligger i stor utsträckning i ruiner och Polen styrs numera av en enorm företagskoncern som gått in och tagit över statsapparatens funktioner.

Vår protagonist, Daniel, arbetar som mordutredare åt Krakows polisstyrka och sitter i godan ro och muttrar i sin bil en regnig dag när han kontaktas av sin son Adam. Adam och Daniel har av kontakten att döma inte haft kontakt sedan många år tillbaka men Adam ber desperat om hjälp innan samtalet bryts varför Daniel pejlar samtalet och upptäcker att dess ursprung är ett nedgånget hyreshus i Krakows slumområde.
Daniel beger sig till huset för att söka rätt på sin son samt ta reda på vad som skett i huset men han hinner knappt torka av skorna förrän larmet går och byggnaden isoleras automatiskt (för att hindra spridning av en farlig sjukdom som drabbar alla med cybernetiska implantat). Observer utspelar sig också helt och hållet i samma byggnad under de ca 4-6 timmar som spelet pågår då Daniel undersöker lägenheter, förhör de boende i byggnaden och försöker spåra sin försvunne son.

Jag kan direkt säga att Observers miljö är spelets absolut starkaste kort då spelet har en distinkt retro-sci fi-känsla över sig med skimrande neon, tjocka TV-skärmar och skitiga städrobotar som dunsar omkring i husets korridorer. Observer är inte toksnyggt men ser absolut bra ut för att vara ett indie-spel och det hela ger god inlevelse. Frånsett Alien: Isolation så kommer jag heller inte på något spel i närtid som lyckats kittla min nostalgi på samma vis.
Tyvärr verkar spelet inte superbra optimerat och även på en potent speldator får man räkna med framedrops mellan varven. Utvecklarna använder sig frikostigt av kromatisk aberration vilket i mitt tycke passar utmärkt men jag vet att vissa människor störs av sådant.
Den som hoppas på ett soundtrack á la Blade Runner lär tyvärr bli besviken men som en tröst så är Daniels röstskådespelare ingen mindre än Rutger Hauer.

Du kan i Observer, förutom att välja frågor och svar i dialoger, lösa enklare pussel och manipulera ett fåtal fysiska objekt i världen. Daniel kan med sina dataimplantat växla mellan att se världen som andra människor och använda olika filter för att scanna omgivningen efter biologiskt material eller elektriska komponenter. Dessa används för att undersöka brottsplatser och då för att å ena sidan granska avlidna kroppar, sår och blodstänk och å andra sidan undersöka cybernetiska implantat och maskiner eller för att spåra datakablar.

Observer är merparten av tiden en sk. vandringssimulator men det finns även vissa avsnitt då du behöver smyga för att undvika fiender som kan ha ihjäl dig samt navigera dig genom labyrinter av olika slag (mer om det nedan). När jag spelar Observer så känner jag också ett sug efter att få utforska världen ytterligare och jag hade gärna besökt Krakow igen i ett traditionellt FPS för det är en värld som verkligen kittlar fantasin och väcker sentimentalitet; åtminstone i mig.

Det som gör karaktären Daniel speciell är att han är en sk. observatör (därav titeln i spelet) och att han kan koppla in sig i andra människors dataimplantat för att se deras minnen och sinnesbilder.
Du kopplar helt enkelt in dig i andras sinnen och vad som sedan följer är sekvenser där utvecklarnas historia av skräckspel ger sig tillkänna: perversa, mardrömslika illusioner där tid, rum och mening förvrids på olika sätt medan Daniel försöker nysta i vad som hänt människorna han hackar sig in i.
Estetiskt är det välgjort och ofta fantasifullt, det ger om inte annat spelet välbehövliga tempoväxlingar men det är inte utan att man undrar hur meningsfullt det är för en polis att kunna ta sig igenom ett virrvarr av blödande tarmar, tv-skärmar som bara visar skrikande munnar, dräglande monster och elektriska kablar som viftar likt tentakler och försöker greppa tag i spelaren.
Tyvärr så skiljer sig heller inte de olika människornas sinnen särskilt väsentligt från varandra vilket jag kan se som en brist; de är absolut varierade och förmedlar tankar och intryck men de säger tyvärr inte så mycket om de olika individerna; att hacka hjärnan på en "svensson", en kriminell buse och en psykotisk mördare har sinsemellan för svaga kontraster i mitt tycke.

Spelets huvudsakliga berättelse är även den tyvärr inte så stark som man hade kunnat hoppas; visst finns här en berätttelse om hackers, personliga tragedier och ett ondskefullt företag som människorna lider under men storyn pendlar ständigt mellan det banala och det klyschiga utan att ge spelaren tillräcklig agens för att kunna kompensera.
Totalt ger jag ändå >OBSERVER_ ett betyg om #7_ av /10§ (lulz). Skitig dystopi, cyberpunk-nostalgi och vackra miljöer stångas mot en något klen berättelse och spretiga drömsekvenser. För den som är sugen på att pröva så realiseras spelet ut för billig penning och utan DRM på GOG.com i skrivande stund!

Jag har nu plockat färdigt lummarna i det på många sätt fenomenala Rayman Legends (RL) som jag spelade igenom på min trogna Playstation Vita. Ett snabbt, roligt och ytterst välgjort plattformsspel som passar utmärkt på Vitan frånsett ett par skavanker gällande prestanda och touch-kontroller.

RL är, för den som missat det, ett plattformsspel i (uteslutande) 2D och uppföljaren till det, av mig och andra, hyllade Rayman Origins. Ursprungligen avsett som en plattformsexklusiv titel för Nintendos Wii U men efter haltande försäljning så valde Ubisoft att, precis som med Rayman Origins, porta RL till samtliga större spelplattformar, däribland PS Vita.

Precis som i föregångaren så styr du i RL hjälten Rayman som ska kämpa sig igenom totalt fem världar för att spöa på elaka trollkarlar som sprider ut mardrömmar i världen. Handlingen är näst intill icke-existerande utan fokus ligger helt och hållet på gameplay:
Du kontrollerar Rayman (eller en annan av de 5-6 karaktärer som du kan välja mellan med olika skins) som springer fram längs banorna och genom att länka samman slag, sprintningar och vältimeade hopp så skapas en smidig symfoni av tillplattade fienders skrik, Raymans tjoande och plingljuden av lummar som samlas (lummar är RLs bonusföremål att samla in, jämförbara med Marios guldmynt eller Sonics ringar).

Kontrollerna när du styr Rayman är kort och gott perfekta: du kan själv välja mellan att styra med tumspak eller styrkors, Raymans rörelser är smidiga, välanimerade och responsiva och det känns i princip aldrig frustrerande eller orättvist, även när spelet blir svårare. Det faktum att RL utvecklats med Wii U-konsolens tablet i åtanke visar sig då en hel del banor handlar om att styra spelet via pekskärm istället och även om dessa avsnitt är helt okej så är de långt ifrån lika tillfredsställande att spela som de "vanliga" banorna och brister i spelets AI visar sig tyvärr också.
Du styr då en dubbelgångare som får hjälp av den gröna fén (eller vad fan han nu är) Murphy som exempelvis kan lyfta plattformar eller borra tunnlar genom mjukare terräng. Dessa spelavsnitt gör sig så klart bra på Vitans pekskärm men de är som sagt inte lika bra som spelet i övrigt.

Varje kapitel avslutas sedan med ett avsnitt där du först spöar en boss (bossarna är också de enda figurer som är i 3D) och därefter ska springa genom små musikbanor där dina hopp tillsammans med övriga ljud skapar rytm och melodi; dessa är välkomna variationer och för den som gillar extra utmaningar så kan dessa även spelas igen i ett bonuskapitel i sk. 8-bitsversioner utan sparpunkter och med visuella störningar (som t ex att skärmen flimrar, att allt på skärmen pixeleras kraftigt eller att du spelar med ett filter á la fiskögeobjektiv). Dessa är nog så svettiga att köra men handlar i princip om att du måste memorera varje enskilt avsnitt av banan utantill och sedan timea in alla rörelser mer eller mindre perfekt (det finns totalt sex sådana bonusbanor men jag orkade bara köra igenom fyra av dem).

Utöver detta så bjuder spelet på fem bonuskapitel som är snuttifierade delar av föregångaren Rayman Origins olika kapitel där enskilda banor låses upp genom att du skrapar de skraplotter du belönas med när du klarar andra banor. Dessa bonusbanor är överlag mer utmanande än huvudspelet men det krävs att du spelar igenom åtminstone delar av dem för att (i sin tur) låsa upp bonuskapitlet som beskrevs ovan. Utöver detta finns även en handfull banor som kallas "Murphys utmaningar" där fokus ligger på att peta på touch-skärmen och slutligen så kan du som spelare välja att köra igenom banor som gjorts av andra spelare ifall Vitan är ansluten till nätet.

Det finns med andra ord väldigt mycket att göra för den som vill uppleva allt som RL har att erbjuda och det är inte utan att spelet känns rätt överväldigande vid första anblick. Därtill så saknar RL som sagt någon meningsfull handling även om det förstås inte behöver vara en stor fråga: det finns trots allt gott om välgjorda plattformare med svag handling (Little Big Planet exempelvis).
Tyvärr så lider RL på Vitan emellanåt av framedrops och detta sker i princip enbart under bossfighter. Framför allt så är spelets slutgiltiga fight sådan att spelet blir segt som kola när bossen gör entré och Rayman blir då också seg som kola att styra. Spel som hackar på konsol har jag rent allmänt låg smärttröskel för och ännu mer så när detta inte bara påverkar utan allvarligt försvårar själva spelandet; det är helt enkelt urdåligt.

Totalt så får Rayman Legends hursom ett betyg om starka 8 av 10. Det är ännu ett riktigt bra Rayman-spel med fenomenala kontroller, enormt mycket innehåll och grymt bra plattformande men som också dras med poänglös handling, irriterande touch-avsnitt och prestandaproblem på Vitan som drar ned betyget. Likväl en stark rekommendation för den som gillar plattformare och spelar på resande fot!

Jag avslutade precis Far Cry och tycker så här:

För långsamt att krypa, för mycket djungel, för uppmärksam AI, för få tyst-vapen, för mycket jävla fipplande med glasögonen, för många fiender med sniper-/raketgevär, i för stora miljöer, med för kort range på vapnen, för svår sista level, och för mycket tjat på fruntimret.

Både action, smygande och strategi är kul, men spelet failar på alla tre. Action failar när fienderna är på 1 km avstånd och tar skydd. Smygande failar så fort man avlossar ett skott och varenda miffo i närheten omringa en och närma sig. Strategi failar eftersom det inte finns någon möjlighet att överlista AI:n, de gömmer sig bakom stenar precis som du.

Vilket av dom 4 spelen pratar du om?

Hur många efterföljare behövs för att töntar ska våga utforska möjligheten att ifrågasätta intelligensen på dem som bara skriver "Far Cry"?

Jedrars så du orkar skriva... Men fy fan jag måste varna för det här spelet. Otroligt tjatigt! Fy bubblan.

"Prince Of Persia" från 1989.
Det är nog faktiskt första gången som jag har klarat det spelet, trots att jag har lirat det i typ 25 år.
Jag tror att jag fastnade på banan när man ska förenas med sin egen skugga någon gång i mitten av 90-talet och pallade inte försöka längre eftersom jag alltid försökte attackera honom och bara dog varenda gång - och Internet var ju inte särskilt lättillgängligt på den tiden heller - men den här senaste gången så klarade jag det äntligen.

Helt otroligt egentligen att man bara har en timme på sig i det spelet, det känns mycket längre än så.

Klarade till sist Total War: Warhammer 2 med High Elves. Känns så jävla gött! Det släpptes 26:e september men det tog drygt tre månader innan jag klarade det första gången.

Black på PS2, kanske det bästa post-2000 fps:et jag spelat. Utan direkta förkunskaper blir man snabbt bekväm med att mosa sig fram istället för att som i dagens spel, spendera åtskilliga minuter av smyyygtassande för att sedan bli knäppt på fläcken av gubbar som inte existerar. Visst finns bara typ 8 banor, men med tanke på att varje mission tar runt 1.5h och innehåller 150-200 motståndare ger det rejält med speltid iallafall (totalt ca 40h).

Löjligt kul när man låser upp Silver weapons med oändlig ammunition (efter att ha klarat spelet på Hard), och får M16 med granatkastare som standardvapen

Har försökt ge div. CoD- och GoW-titlar på mitt relativt nyinköpta 360 en seriös chans, men allt det nya man måste hålla på och lära sig i kombination med en onödigt hög svårighetsgrad trots få motståndare, lär väl förpassa dem till sopkorgen. Plug 'n play instant fun är helt klart vad jag föredrar

Jag har nu klättrat upp för den sista glaciärväggen i Rise of the Tomb Raider (RTT) som jag spelade igenom på min Xbox One. Ett väldigt snyggt och på många sätt välgjort spel men som tyvärr är långt ifrån någon fullträff.

RTT är uppföljaren till den fenomenala rebooten som kort och gott fick namnet Tomb Raider och bygger vidare på den narration som påbörjats i det spelet. Spelseriens ikoniska hjältinna Lara Croft har denna gång begett sig till det ryska vinterlandskapet på jakt efter den försvunna staden Kitezh. Hack i häl på Lara är den fanatiska kristna sekten Trinity som anlitat en välbeväpnad privat armé för att hjälpa dem i sökandet efter samma stad och de skatter som sägs finnas däri.

TRR presenterar sig fenomenalt väl genom en dramatisk inledning i betagande vackra miljöer. Solen glänser i horisonten medan Lara pulsar fram genom tjock snö längs den vindpinade bergskammen och dramatiken låter inte vänta på sig länge. Rent visuellt är RTT också ett imponerande spel som lät min stackars Xbone slita hårt för att måla upp de bildsköna landskapen. Även animationerna förtjänar att hyllas då Lara rör sig snyggt och smidigt över terrängen samtidigt som hon reagerar på omgivningen. Finns fiender i närheten så duckar vår hjältinna och försöker hindra att bli upptäckt, i mörker så plockar hon fram och knäcker orangea ljusstavar och när Lara kliver upp ur vatten så vrider hon ut vätska ur sitt hårsvall. Det är både detaljrikt och skapar inlevelse.

För den som spelat den två år äldre föregångaren så är det mesta sig ganska likt gällande gameplay och Laras grundläggande förmågor: du är beväpnad med en pilbåge, en ishacka samt ett fåtal skjutvapen och samtliga kan uppgraderas för att öka Laras eldkraft (samt manöverförmåga). För att uppgradera din arsenal krävs resurser i form av bl a metallskrot, tyg och djurpälsar. Det sistnämnda skaffar sig Lara genom att jaga och döda exemplar av den lokala faunan á la Far Cry-spelen.
Frånsett mer timida arter som kaniner och hjortar så stöter Lara även på rovdjur som varg och björn och den sistnämnda är väldigt seglivad; du kan behöva använda merparten av innehållet i din pilkoger innan nalle går ned för räkning. Övriga djur springer runt som yra höns (det finns höns också) och det blir inte sällan väldigt frustrerande att försöka jaga dessa för att få pälsar; du kan kallt räkna med att återgå många gånger till tidigare områden för att skjuta samma fåtal djur om du vill uppgradera dina vapen till max.

Fiender i övrigt består i RTT främst av Trinitys legosoldater som du sällan stöter på i mindre antal än 4-5 åt gången. RTT består till större delen av öppna ytor där du har god möjlighet att välja från vilket håll du vill närma dig fienden och om du kan skilja enstaka fiender från gruppen så kan dessa ofta elimineras i tysthet för att ge dig en fördel. När fienden väl upptäckt dig så återstår ganska sedvanlig skottväxling men tyvärr är eldstriderna i TRR sällan särskilt roliga.

Kör du spelet på den "normala" svårighetsgraden så är fienderna på tok för enkla att bekämpa och om man höjer svårigheten (vilket jag gjorde efter 2-3 möten med lede fi) så blir de istället väldigt frustrerande att slåss mot. Du har i RTT ingen "auto-aim"-funktion som hjälper spelaren att sikta mot fienden. Sådan "hjälp" har förstås en bitter bismak men samtidigt kan jag krasst konstatera att det finns en anledning varför många spel trots allt har en sådan funktion för det är svårt att sikta i RTT (när man spelar på konsol) samtidigt som fienderna utan svårigheter kan få in träff efter träff på dig.
Än mer frustrerande är spelets jävla kamera som alltid lägger sig på Laras högra axel utan hänsyn till om detta skymmer din sikt. Det hände vid ett dussin tillfällen att jag inte kunde se fienden som jag försökte sikta på därför att en stenmur stod i vägen och spelskrället hade inte vett nog att växla över till Laras vänstra axel åt mig automatiskt.

Nu handlar ju RTT trots allt om att Lara befinner sig i konstant underläge och att hon genom list och smygande bekämpar en överlägsen fiende men tyvärr är fiendens AI helt fläng.
Har en fiende väl upptäckt dig så vet de i princip alltid var du är; du kan inte gömma dig eller fly iväg för att kollra bort dina förföljare alldeles oavsett terräng.
Fiender som upptäckt dig vet exakt var du är hela tiden och om de inte kan skjuta på dig så börjar handgranater istället regna och Trinitys kanonmat är förundransvärt träffsäkra med sina kast.
Precis som i föregångaren så finns det plattformssekvenser och diverse pussel att lösa varav merparten av de senare finns i gömda grottor som du kan välja att utforska för att få extra förmågor. Dessa partier är avsevärt roligare än skjutandet men tyvärr finns det inte så mycket pusselpartier som man skulle kunna önska och tempot i spelet är väldigt ojämnt, särskilt om man vill upptäcka hemligheter och uppgradera Laras förmågor.

Spelets handling (som jag varit väldigt sparsmakad med att beskriva) är helt okej men utan några riktiga överraskningar. Den hade nog varit bättre om det inte var för att Lara som protagonist är torr och stel som brasved i RTT, vilket är synd. I föregångaren så låg fokus på Lara som oerfaren, ensam och rädd och varje övervunnet hinder kändes som en stor seger men i RTT så är Lara en mer erfaren äventyrare och några nya karaktärsdrag har hon inte hunnit få. Hon är varken sympatisk eller tillräckligt dryg och douchig för att förvandlas till en anti-hjältinna; hon är bara platt och ointressant som karaktär.

Det är sorgligt att utvecklarna inte kunde leva upp till förväntningarna som föregångaren har byggt upp men tyvärr så är detta fallet. The Rise of the Tomb Raider är ett förvisso kompetent spel med mycket flärd och andra kännetecken för AAA-spel men som tack vare dålig AI, frustrerande kamera, ojämnt tempo och en platt protagonist inte lyckas nå ett högre betyg än 6.5 av 10.

Turtles in Time, Hard Mode, max antal continues, max antal liv. Jag klarade utan att använda några continues och slutade på 703 poäng. Lyckligtvis tankade min polare åt mig stor del av spelet. Nästa utmaning blir att slå 703.