Vilket spel klarade du senast?

Precis avslutat call of duty infinite warfare och finns inte så mycket att säga, har du spelat ett cod spel dom senaste 15åren så vet du hur spelet funkar typ, tillhör kategorin glad att ha spelat men kommer aldrig spela igen.

Större delen av spelet är standard fps med inslag av flyg/rymdstrider med relativt lätta flygkontroller, storyn är blandat meh och ok, tar inte många timmar att spela igenom men det som sker under eftertexten* är ett plus.

*

Jag har nu gjort min sista rymdfärd i fjolårets blockbuster Call of Duty: Infinite Warfare (IW) som jag spelade igenom på PC. En spektakulärt maffig upplevelse så klart och därtill ett av de bästa COD-spelen jag kört på länge. Observera att jag i vanlig ordning enbart har spelat igenom kampanjläget samt att de partier som har spoiler-taggar runt sig är genuina spoilers som inte bör läsas av den som inte vill få handlingen i spelet avslöjad.

Call of Duty är en spelserie som de flesta av oss lärt sig att förknippa med en årlig FPS-fest där scriptade sekvenser avlöser varandra och där horder av fiender nedkämpas i dess linjära men visuellt imponerande miljöer, alltihopa förpackat i en handling á la generiskt actionäventyr där de senaste årens film- och tv-serier fått stå som inspirationskällor för specifika sekvenser.

De senare åren så har serien valt alltmer futuristiska scenarion där mänskligheten (ibland gestaltat av USA, ibland får vi andra vara med på tåget) står inför diverse läskiga utmaningar.
Med IW så har serien så till sist helt flyttat ut från jorden och ett interplanetärt storkrig står nu för dörren. Jordens naturliga resurser är uttömda och befolkningen växer. Mänskligheten har gått samman i en enad global regering och börjat kolonisera resten av solsystemets mer eller mindre beboeliga planeter där människor lever och sliter för att få fram ytterligare resurser. Det här har skapat ett stort missnöje bland vissa och en ny militär supermakt, the Settlement Defense Front (SDF), har nu laddat upp med sin egen flotta av rymdskepp och arméer för att kunna piska skiten ur jordens befolkning. Exakt varför är minst sagt diffust men vi återkommer till det.

Du axlar i IW rollen som Nick Reyes, en hårdkokt elitsoldat som tjänstgör i SATO (rymd-NATO för den trögfattade), SDFs motståndare. Precis som i 90-talsserien Space: Above and Beyond så växlar Nick mellan att å ena sidan agera pilot i SATOs motsvarighet till jaktflygplan och å andra sidan gå hands on á la kommandosoldat.
IW har skippat merparten av seriens förutsägbara på-räls-sekvenser där du t ex ska bemanna ett kanontorn eller försvara en fast punkt mot återkommande fiendevågor (de finns men är få till antalet) och istället så varvas det vanliga skjutandet med sekvenser där Nick bemannar sitt rymdskepp för att utkämpa diverse luftdueller ("dogfights") mot SDFs pilotkadrer. Dessa utgör ungefär en tredjedel av den totala speltiden och är, jämfört med riktiga flygsimulatorer, väldigt simpla och arkadaktiga till utförandet men likväl roliga och definitivt bättre än de sekvenser som de ersätter.

Överlag så är IW ett förvånansvärt roligt spel. Jämfört med föregångaren Call of Duty: Black Ops 3 så är IW i mitt tycke klart roligare att spela. Fiendens hjälmar och pansar flyger av med jämna mellanrum och de många robotfiender du kämpar mot flyger i luften med visuellt spektakel när metalldelar och microchip sprätts bort av dina kulregn. Det är belönande att bevittna och gör mycket för spelglädjen. Rent visuellt är IW givetvis pompa och ståt i dagarna sju men då konceptet med enorma slagfält är så pass familjärt numera så är det svårt att bli imponerad. Omsorgen i hantverket går dock inte att ta miste på och emellanåt lyckas IW faktiskt med något som få andra spel i serien lyckats med: det blir stämningsfullt.
Mitt absoluta favoritminne av IW kommer därför varken bli då jag lyckats få till en riktig fullträff i plytet på fiende A eller då handgranaten satt perfekt i stjärten på arg robot B utan istället ett frivilligt sidouppdrag (vilket IW till hälften består av) där du ska infiltrera ett av fiendens örlogsfartyg och arbetar ensam under nästan hela uppdraget. Att krypa runt i skeppets innanmäte, bland folieinpackade rör och ledningar till olycksbådande musik och samtidigt få en glimt genom ett fönster mot det oändliga universumet där ute gav en helt annan känsla än den vanliga skjutkarusellen som COD-serien bjuder på och jag gillade det. Jag gillade det skarpt.

Ljudeffekterna har aldrig varit något som COD-serien gjort särskilt bra men i IW så har det vanliga pangandet bytts ut mot en mer science fiction-inspirerad ZAPP!-kakafoni med lasergevär, EMP-granater å fan och hans moster. Vapenarsenalen i IW är faktiskt rätt påhittig och därtill på ett meningsfullt, lösningsorienterat sätt. Vad sägs t ex om en kpist som kan växla om och förvandlas till en automatkarbin med långsammare eld men längre räckvidd? Ett prickskyttegevär som med ett knapptryck förvandlas till ett vanligt maskingevär? En kulspruta i två delar som vid behov kan plockas isär till två maskinpistoler som du kan skjuta med samtidigt á la "akimbo"?
Den gemensamma nämnaren här är givetvis förmågan att effektivt kunna bekämpa fienden på olika avstånd men jag uppskattad det: i ett spel där du aldrig kan bära mer än två vapen samtidigt känns det vettigt och faktiskt användbart.

Det sämsta med IW är dessvärre dess handling som växlar mellan det generiska och det löjeväckande. Infinity Ward (som utvecklat spelet) har kallat in ett batteri av mer eller mindre celebra skådisar för att gestala spelets mer prominenta persongalleri och den som tveklöst är störst publikdragare är Kit Harrington (Jon Snow från Game of Thrones).
Kit gör rollen som SDFs ledare, konteradmiral Salen Kotch, en hårdför och skoningslös man som vill utplåna jordens samlade regering och förslava mänskligheten. Typ. Exakt vad herr Kotch vill och mer specifikt VARFÖR han vill det går spelet aldrig in på. Han får dock ofta sin vilja igenom och spelets önskan att vara en actionthriller med skjutsekvenser innebär att du som spelare får svälja en hel del "a men va fan..."-situationer för att acceptera varför kriget går som det går för stackars jorden och rymd-NATO som är hejdlöst inkompetenta emellanåt.
SDF och dess ledargarnityr (som du får glimtar av emellanåt) är en sådan osofistikerad pastisch på fascism och nazism att det ofta är rent skrattretande. Samtliga fartyg har namn som "Ares" och "Olympen" för att mätta även de intellektuellt bevandrade spelarnas törst efter fascistoid symbolik.
Varje gång du dör i spelet så får diverse fiktiva citat på skärmen som ska ge inblick i SDFs ideologi och världssyn. Vi snackar nu budskap på nivånp "frihet är dekadens", "personlig vilja är irrelevant" och "förbjud kramar".
SDF är så polerade det går för att undvika alla paralleller till verkliga regimer och de kontroverser som detta kan innebära. Alla människor ska i princip kunna samlas kring uppfattningen att SDF är dumma och måste stoppas. Av en ren slump så råkar även nästan alla SDF-soldater också prata med en diffus brytning som ska få dem att framstå som främmande utan att en enskild nationalitet pekas ut.

För att verkligen hamra in budskapet att det är Hin Håle själv du har i blickfånget så är admiral Kotch därtill storhetsvansinne personifierad och känns mest som en halvdålig antagonist till James Bond än en respektingivande härförare. Mitt i spelet så hackar han in sig i Reyes öronsnäcka för att beordra denne att genast inställa sig för summerisk avrättning. När det inte går vägen så hör han av sig igen och vädjar den här gången till Reyes att låta sig bli tagen av daga.
Tyvärr så känns SDF väldigt mycket som en fattigmans-version av Helghasterna, antagonisterna i Playstation-exklusiva spelserien Killzone. Medan utvecklarna av Killzone-spelen la ned tid och omsorg på att beskriva den övergripande konflikten och skildra helghasternas bitterhet och bevekelsegrunder så vill SDF kort och gott förbjuda frihet och döda jultomten bara-för-att.

Det är synd att utvecklarna är så konflikträdda (eller bara rädda att alienera en yngre publik) att de inte vågar skildra en mer seriös konflikt för jag tycker att Infinity Ward är något väldigt bra på spåren i IW och spelmekaniskt gör spelet väldigt mycket rätt.
Totalt får Call of Duty: Infinite Warfare också mycket goda 8 av 10 då dess spektakulära action och välgjorda skildring av krig i rymden imponerar stort samtidigt som det är svårt att ta dess Kalle Anka-skurkar och absurda intrig på allvar. Fortfarande ett spel som jag på riktigt kan rekommendera till de som gillar snabbt pang-pang och som tycker om att låta grafikkortet svettas emellanåt.

Avslutat CS:GO, och där sluta jag med spel helt och hållet, och välkomnar livets spel istället. CS var väldigt beroendeframkallande för mig. Det sägs vara en av som bästa first person shooter spelen, samt är den mest populära. Vid rankad match spelar man 5 mot 5, och eftersom ryssarna inte har sin egna server, kommer du spela med dom väldigt mycket. Du kommer skapa ett hat mot andra människor från EU.

Spelet är gjord för att du ska fortsätta spela om och om för att få skins, men låt dig inte luras att du verkligen åstadkommer något. Det är bara ett sätt för dom att hålla dig kvar. Vill också tillägga att spel i nuläget är gjorda för att du ska fastna och glömma bort omvärlden. Åren försvinner och vi sitter fast i spelet. En dag vaknar man upp och inser att man har förlorat så himla många år, och nu när ni är äldre och försöker ta er ut och vara "normala" så märker ni hur svaga ni har blivit. Ni kommer att bete er som handikappade outvecklade människor till en början. Men kämpa på. Annars ger jag CS:GO 5/5 såklart. Lycka till.

Castlevania: Lords of Shadow: Mirror of Fate (3DS)
Det här var mitt första Castlevania-spel och jag måste säga att jag är väldigt nöjd, trots att jag egentligen inte gillar 2D-plattformar. Men det är snyggt och mycket action utlovas till en alldeles perfekt svårighetsgrad. Man dör rätt många gånger men det känns aldrig hopplöst och det finns inga pussel man fastnar i timmar på. Det märks att de har inspirerats av God of War, vilket bara är positivt. Lagom längd också, ca 13 timmar. Mitt betyg blir 9/10.

Zelda II: The Adventure of Link
Blir alltid lika förvånad över att man klarade av så svåra spel som liten grabb. Zelda 2 är nog ett av de bästa spelen i serien just på grund av svårighetsgraden. De andra spelen är lite för enkla, och har tyvärr bara blivit enklare allt eftersom att tiden har gått.

Tog mig igenom Star Fox Assault igår.

Det var ju ett trevligt spel. Eller ja, hälften av det är ett trevligt och andra halvan är ett otrevligt letande efter olika targets till fots och i en mycket klumpig pansarvagn. Så klumpig att jag bara använde den om jag verkligen var tvungen till det. Om styrningen i rymden är perfekt och följsam så är styrningen på land klumpig och slö. Det känns som en eftertanke snarare än något annat.

Jag emulerade spelet vilket innebär att jag fick HD, anisotropic filtering och AA. Det i sin tur gör att spelet blir riktigt snyggt att titta på. Så snyggt att det var svårt att komma ihåg att det var ett gammalt Gamecubespel som jag spelade.

Ska jag ge det ett betyg så får det bli två. Landdelarna får en 3:a, tråkiga och frustrerande. Flygdelarna får dock en 8:a då dom är raka motsatsen. Det är förhållandevis svårt och på lättaste svårighetsgraden dog jag bra många gånger. Främst på grund av min egen klantighet men även för att spelet faktiskt är svårt. Men det är riktigt kort och när man väl har lärt sig det så går det nog att spela igenom utan att dö allt för många gånger.

11/2 ger som bekant 5,5 i snitt men jag justerar upp det till 6.

Jag har nu sprängt den sista demonen i luften i Serious Sam 3s expansionspaket Jewel of the Nile (JoN) som jag givetvis spelade igenom på PC. Händerna är lite darriga så här i efterhand men skönt att ha det avklarat även om jag inte känner att expansionen bidrar med så värst mycket om man redan kört igenom huvudspelet.

Jag har kört igenom Serious Sam 3 förut och njöt stort av spelet. Det är något med snabba, nervkittlande FPS där svettet lackar i pannan som får en att känna sig levande på ett alldeles speciellt sätt och seriens förmåga att fylla nästan hela skärmen med horder av fiender ger en röjig känsla som är svårslagen. Då jag avlossat sista salvan från hagelbrakaren sist så hade jag som ambition att ta mig an expansionen tids nog men detta fick vänta väldigt länge. Nu har jag då till sist kört igenom JoN och det är i kort och gott mer av samma vara.

Spelserien är inte direkt känd för djup och medryckande handling men i korthet så ska Sam den här gången till en ö för att hitta ett tidslås av någon anledning (JoN utspelar sig kronologiskt ungefär mitt i huvudspelet, mellan två av dess kapitel). Sam anländer i motorbåt och blir anfallen av återkommande horder av fiender som han måste kämpa sig igenom för att stoppa en läskig portal eller något.
JoN innehåller egentligen inget nytt material frånsett ett par vapen; en yxa, ett prickskyttegevär och en laserkanon som du annars hittar som gömda hemligheter i huvudspelet men som du nu får direkt i näven. Yxan fungerar ungefär som Sams egen slägga och de övriga bössorna är en axelryckning i princip. Huvudnumret i JoN är istället sprängämnen som du ska använda i massor mot i princip alla svårare fiender och inte minst mot spelets slutboss som är nog så utmanande.

JoN är, på mellersta svårighetsgraden, en rätt så svettig historia och även en van FPS-spelare (som jag själv) kan kallt räkna med att dö ett dussintal gånger på varje bana och spelet är inte direkt generöst med hälsopaket eller skyddsutrustning. Slutbossen kan ta ett jäkla tag att beta av men av någon anledning så går det att spara mitt under fighten så det är egentligen mer grinding än något annat.

JoN gör inga förfärliga fel men det gör heller inget som känns hemskt rätt; det är mer av samma sak och visst är det kul att skjuta ned dussintals fiender åt gången men man kan lika gärna spela igenom huvudspelet igen för en mer varierad upplevelse.
Totalt så ger jag expansionspaketet Jewel of the Nile godkända 5 av 10. Inget jag starkt rekommenderar men hardcore-fans kommer säkert gilla att pröva lycka och färdighet mot den nya bossen som det inte tar många timmar att nå.

Jag har precis lättat mitt ankar i äventyrsspelet Songs of the Deep (SotD) som jag spelade igenom på Xbox One. Ett trevligt och bitvis utmanande spel men tyvärr mer "bra" än "lysande".

SotD är ett sk. metroidvania-spel (där spelare gradvis utforskar områden av en större karta) och spelas ur ett sidoperspektiv där du styr en ubåt genom undervattensmiljöer. Du spelar i SotD som Merryn, en ung flicka och dotter till en fattig fiskare som varje afton väntar vid havets klipper på sin far då han återvänder från den dagliga fisketuren. Fadern slutar en dag återvända och Merryn konstruerar då sin egen ubåt och beger sig ned i havets djup för att söka efter sin far.

Handlingen i SotD förs framåt genom en berättarröst som emellanåt kommenterar händelseförloppet i spelet och förklarar skeenden utifrån Merryns perspektiv samt genom en handfull filmpauser i form av stillbilder som närmast påminner om de ur en barnbok. Det hela är förstås både gulligt och charmigt men frånsett inledningen så lyfter aldrig historien spelet vidare - det blir aldrig särskilt spännande eller hänförande.

Merryn för fram sin ubåt genom havsdjupet och diverse miljöer på oceantema såsom korallrev, skeppsvrak och senare även en till havsbotten sjunken stad á la Atlantis. En del av miljöerna känns tematiskt meningsfulla men långt ifrån alla och detsamma gäller de fiender som Merryn stöter på i form av maneter, argsinta sjöborrar (som skjuter pilar) och fula djuphavsfiskar. Det finns en tongång i berättelsen som snällt antyder att man ska vara snäll mot djur, försiktig med havens flora och fauna osv. vilket känns lite märkligt då 90 % av allt som rör sig i havet är fiender som Merryn ska hugga eller skjuta sönder med hjälp av ubåtens olika förmågor.

Spelet har även ett antal pusselsekvenser och "plattformsavsnitt" där du måste simma runt och undvika faror. Pusseldelarna är enligt mig spelets höjdpunkter medan övriga delar sällan blir så minnesvärda. Spelet flyter dock på i ett ganska jämnt tempo och det är i sig positivt.
Kontrollerna fungerar ganska okej i SotD men är inte särskilt precisa - spelet har därför en generös auto-aim-funktion när Merryn t ex skjuter mot fiender men det hela fungerar rätt väl - åtminstone inledningsvis.

Med tiden så lär sig Merryn ett antal nya förmågor som gör att kontrollerna succesivt blir mer komplicerade att hålla koll på vilket jag personligen kan tycka är lite trist då jag spelade SotD tillsammans med en mindre van spelare: min medspelare gillade att köra jämte mig och kunde framför
allt inledningsvis ta över spakarna lite närsom och lira en stund men ju längre vi spelade desto oftare fick personen ifråga lämna över till mig då SotD är ett spel med väldigt varierande svårighetsgrad. Det blir sällan jättefrustrerande frånsett en sekvens då du ska fly undan fiender som dödar dig automatiskt på första träffen. Just den biten (som förvisso är väldigt kort) känner jag fortfarande viss avsky gentemot även om det tack och lov inte kom flera liknande passager i spelet.
Jag ogillar de "variationer" i svårighet som spelet har då ovana spelare sannolikt kommer tvingas ge upp efter några timmars spel då det blir för svårt och vana spelare har en drös transportsträckor att tillryggalägga.

När det sedan gäller själva Metroidvania-aspekten av SotD så är spelet förvånansvärt fantasilöst. Jämfört med t ex Ori and the Blind Forest (som jag för övrigt älskade) där varje ny förmåga kom lite som en överraskning så är dessa i SotD extremt förutsägbara: "titta, en röd vägg hindrar oss från att gå framåt. Undrar just om vi inte kommer hi... ja, titta där. Vi kan nu skjuta raketer som spränger röda väggar". Förutsägbarheten och fantasilösheten är genomgående, även när det gäller de uppgraderingar som Merryn kan köpa till sin ubåt och därför så lyckas SotD aldrig heller få dig att känna dig starkare eller mer kapabel på något meningsfullt vis. Den enda lite coolare funktionen som Merryns ubåt har, en lampa som lyser upp mörkare partier, är dessvärre också den enda som du faktiskt aldrig uppgraderar och den får aldrig heller några nya användningsområden.

Jag är osäker på vilken längd SotD har i sin helhet men det är definitivt kortare än många andra metroidvania-spel jag kört och det känns ändå lämpligt då historien rimligen inte kunde broderats ut ytterligare. Spelet avslutas med en rejäl cliffhanger som lämnar öppet för en uppföljare om spelet säljer väl nog (vilket det enligt rapporter gör).

Totalt så ger jag Songs of the Deep ett betyg om 6.5 av 10. Utvecklarna är bevisligen kompetenta och spelet berättar en rar historia men varken i handling, gameplay eller presentation blir spelet någon fullpoängare. För den som gillar genren kan det vara värt att ge det en chans men förvänta er ingen klassiker.

Spelade just igenom CoD: Ghosts och ja, ditt inlägg sammanfattar det spelet lika bra. Under hela spelet kunde jag inte släppa samma tanke som du hade, att allt det här har jag ju upplevt tidigare (i CoD: MW 1-3). Vidare har utvecklarna en fäbless för 3 saker:

1. Scriptade scener där "allting" brakar samman (typ skyskrapor störtar samman, ett plan som exploderar i luften, hangarfartyg som sjunker etc.). Och då alltid med en scen där karaktären glider på någonting, exempelvis en skyskrapevägg samtidigt som det faller brinnande bråte runtomkring honom och sedan faller ut i luften och man tror att det är kört men i sista sekund så kommer det alltid en räddning i form av att man har en fallskärm, att man landar i vattnet eller att det kommer ett flygplan/helikopter förbiåkandes som plockar upp en i luften och tar en till säkerhet.

2. Scener där man ligger "utslagen" på marken/golvet och ska krypa mot en kniv eller pistol och mot alla odds döda skurken som precis håller på att döda din kamrat.

3. Handling som kretsar kring jordens undergång och kärnvapen. Det kan aldrig bara vara ett uppdrag där man slår ut en "vanlig" flygbas utan måste alltid kretsa kring att just denna flygbas har kärnvapenmissiler eller att man ska stoppa någon ond skurk som ska ta över hela världen.


Jag förstår att storyn är riktad till typ 17-åringar men jag kan ändå tröttna på det. Hade varit roligt med någonting lite mindre dramatiskt och mer realistiskt utan någon cheesy story. Jag menar, är det verkligen någon som "fästs" vid några datoranimerade karaktärer och blir känslomässigt berörda i de "sorgliga scenerna"? Man sitter ju bara och skrattar åt scenerna som verkar vara gjorda för att vara känslomässiga när man ser ett pixligt ansikte med bajsnödig amerikansk röstskådespelare prata i osynk med munnen.

Jag har precis gjort min första provrunda i Hideo Kojimas skapelser genom att köra igenom munsbiten Metal Gear Solid V: Ground Zeroes (GZ) på PC. En kort men välgjord spelsnutt som definitivt uppfyllde sitt syfte. När jag väl ger mig i kast med huvudspelet får tiden utvisa.

Jag har tidigare inte spelat särskilt mycket av Metal Gear Solid-serien men äger flera av spelen. När så GZ släpptes på PC som en försmak av det kommande Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain så valde jag att faktiskt ge det en chans. Eftersom själva syftet med GZ var att fungera som en prolog för ett annat spel så kommer jag också först och främst bedöma det utifrån ett sådant.

Metal Gear Solid-serien är för den som inte provat dem en samling sneak'em up-spel där du främst spelar i tredjepersonsperspektiv och infiltrerar fiendens baser etc. av olika skäl. Du spelar i GZ som Snake, en pensionerad kommandosoldat som numera äger sitt eget säkerhetsföretag och som utför diverse arbeten åt olika regeringar under det kalla kriget.

I GZ så ska du åla dig fram genom ett fångläger i Guantanamo Bay där en fd. kollega och dennes skyddsling sitter fängslade. Vägen dit patrulleras av välbeväpnade vakter som både patrullerar vägarna och bemannar vakttorn med strålkastare varför den gode snoken tvingas kravla sig fram mellan tält, förrådsutrymmen och det glesa buskage som finns.
Kontrollerna är förmodligen något speciella för den som är van vid "västerländska" actionspel i tredje person och det kan ta lite tid att vänja sig vid dessa. Överlag så är dock GZ rätt snällt mot spelaren och (gissningsvis) medvetet anpassat för en internationell publik. Precis som i tidigare Metal Gear Solid-spel så gäller det att undvika öppna eldstrider då du annars snabbt blir övermannad och skjuten i småbitar av tillrusande vakter.

Visuellt är GZ även riktigt trevligt även om det förmodligen inte kommer betraktas som chockerande vackert i någons ögon. Det mesta finns på plats och röstskådespelarna gör adekvata insatser för historien ska kännas levande. Prestandamässigt så kan jag meddela att det på min dator flöt på silkeslent utan några som helst problem någonstans.

GZ är, föga förvånande, över på mindre än en timme och det finns därefter ett par "sidouppdrag" du kan spela igenom (på samma karta) vilket jag aldrig kände något starkt behov av. GZ är dock duktigt på att ge mersmak och jag känner mig själv motiverad att ge imperialisterna på tafsen i den kommande fantomsmärtan.
Det finns dock ett stort problem med GZ och det är den begärda prislappen. Spelet säljs i skrivande stund för 20 euro på Steam och kostade inledningsvis ca 40 dollar på både Playstation 4 och Xbox One. Bägge prislappar är fullständigt bisarra sett till spelets längd: spelet är en glorifierad demo och borde inte säljas för mer än 6-7 euro, maximalt 10. Att ta betalt för spelet som om det var ett fullfjädrat AAA-spel är helt sjukt och fullkomligt oursäktligt.

Totalt så ger jag därför Metal Gear Solid V: Ground Zeroes ett betyg om 3 av 10. Det är ett kompetent spel med bra prestanda och som gör det mesta rätt men som säljs till ett ockerpris som inte går att rekommendera. Om du som spelare får möjlighet att köpa det för t ex en femtiolapp eller kommer över det gratis på något vis (*harkel*) så skulle jag dock ge det ett betyg om 8 av 10 istället. Just saying.

Jag har nu svept med pekfingret för sista gången då jag avslutat Lara Croft GO (LCG) (inklusive dess två bonuskapitel) som genomspelades på min Playstation Vita. Ett bra och snyggt pusselspel som jag verkligen gillade!

LCG är det andra av totalt tre stycken pusselspel som bygger på utgivaren Square Enixs mer celebra varumärken och det andra av dessa som portats till Sonys bärbara maskin. Jämfört med föregångaren Hitman GO så känns LCG mer påkostat och mer som ett äventyrsspel även om det rent spelmekaniskt är likt föregångaren.

Liksom övriga delar i serien så är LCG ett turbaserat pusselspel där du styr din karaktär (fröken Croft) längs banor utifrån ett rutnät där du kan flytta runt framå, bakåt samt i sidled. Banorna består av pussel där du måste manipulera omgivning samt diverse fiender för att komma framåt. Det kan exempelvis handla om att flytta runt pelare för att tynga ned en plattform som öppnar en dörr eller att lura en fiende att börja jaga dig för att kunna använda denna som en "mänsklig" sköld mot en fälla.

Till skillnad från föregångaren så är LCG klart snyggare visuellt och spelets "banor" består oftast av 2-3 stycken olika delpussel som du måste klara av för att komma vidare. Äventyrsinslagen i LCG är tydligare och även om spelet som sådant inte direkt fokuserar på narrativa element så finns det i LCG mer av en faktisk handling även om denna förstås inte är särskilt sofistikerad; det rör sig om en klassisk skattjakt i bästa Indiana Jones-manér genom grottor fyllda av spindlar, ormar och annat läbbigt.

Pusslen är sällan jättesvåra men vid 3-4 tillfällen fick jag be spelet om ledtrådar för lösningarna. En vanare pusselspelare kan säkerligen avsluta spelet på ett par timmar - för mig har det fungerat att köra LCG en kvart då och då under mina semesterresor.
Utöver själva huvudspelet så finns också två stycken bonuskapitel med ca 10 banor vardera som introducerar nya element i form av odödliga fiender samt en spegelvärld där du måste synca Crofts rörelser med en spegelvänd kopia av henne. Inga superinnovativa inslag men tillräckligt med variation för att man aldrig ska hinna bli uttråkad innan spelet är slut.

Portningen till Vitan innebär förstås att det går att växla mellan att använda Vitans knappar och spakar för att styra å ena sidan samt Vitans pekskärm å andra sidan. Bägge metoderna fungerar ungefär lika väl frånsett irritationsmoment då Lara ibland börjar dra i spakar istället för att röra sig i den riktning som önskas då man drar med fingret. Rent prestandamässigt så fungerar det hela utmärkt på Vitan frånsett att laddningstiderna är i längsta laget.

Prismässigt är jag dock en smula tveksam till LCG då utgivaren av någon anledning vill ha 91 kronor för Playstation-versionen (som förvisso är cross buy så du även får spelet till PS4), 10 euro för Steam-versionen, 50 kr för versionen på Windows Store (vilket ger dig spelet både som Win 10-app och som Windows Phone-app) och på iTunes men bara 10 kronor på Google Play-butiken. Den här diskrepansen känns inte helt genomtänkt och jag tycker själv inte att LCG är värt mer än ungefär en femtiolapp varför jag starkt rekommenderar dig som köpare att vänta tills spelet är nedsatt på rea om du inte vill ha det på mobilen.

Totalt så ger jag Lara Croft GO ett betyg om starka 8 av 10. Det är ett kompetent och välgjort pusselspel som fungerar bra på VItan och där det märks att utvecklarna försökt skapa ett sammanhang och en historia som binder samman de olika pusslen men som tyvärr dras med långa laddningstider och som enligt mig är i dyraste laget sett till prissättningen.

Master of Darkness

Master of Darkness kan väl nästan sägas vara Segas mindre kända svar på Castlevania. Spelstilen är i alla fall väldigt lik: en sidoscrollande plattformare där man kan plocka upp vapen och föremål som man kan använda till sin hjälp för att slakta mörkrets horder. Släppt 1992 till Master System – Vilket betyder att det är ett av systemets snyggare spel. Det känns stundtals som att köra ett tidigt 16-bit spel (se till att ha rätt kablar, du vill nog ha RGB för bästa möjliga bild), Master System var överlägsen NES hårdvarumässigt vilket tydligt framgår här.

Man spelar som Dr. Social, en gentleman som lever i det viktorianska England och som besitter kunskaper i det ockulta. Han får kännedom om brutala mord som begås i London och beger sig genast till Themsen där det senaste offret påträffats. Så lyder handlingen och spelat har alltså sin början vid denna flod - en mörk och dyster plats under den bleka kalla månen.

Spelets atmosfär är så mörk och hemlighetsfull som man kan förvänta sig - speciellt när det utspelar sig på platser som i London efter klockan slagit midnatt vid en tidpunkt då Jack the Ripper var aktiv (japp, gamle Jack gör faktiskt ett framträdande) och i hemsökta vaxmuseum och gamla slott. Fienderna är också passande: Zombies, lågliv, spöken och liknande måste man döda i sin kamp mot ondskan. Om man ska dyka djupare i handlingen så handlar det om, så vitt jag förstår, om en greve vid namn Massen som på något sätt dyrkar Dracula – och försöker få honom att återuppstå. Han vill således stoppa Dr. Social som undersöker morden (som är en slags ritual antar jag).

Vapen: Finns fyra olika sorters, nämligen en påle (som alla vet fungerar bra på vampyrer), värja, yxa och dolk - som alla har sina fördelar och nackdelar. Det finns dessutom några specialvapen.

Fienderna: Bra variation på fienderna med några standardfiender och några som dyker upp på vissa banor: Vanliga kriminella, rabiessmittade hundar, vålnader, zombies, skelettkrigare, hemsökta föremål som flyger omkring i det hemsökta vaxmuseet för att nämna några.

Nivåerna: Utspelar sig på olika platser i London, de flesta dystert mörka – Ett passande tema för spelet. Themsen, vaxmuseum, kyrkogård, hemligt laboratorium m.m.

I vilket fall så är det en bra plattformare trots att spelet knappast är särskilt originellt. Fina omgivningar fulla av atmosfär, bra musik, roliga bossar och oändligt med continues, så man behöver inte sitta hur länge som helst med spelet för att klara det, faktum är att det är ganska lätt om man har kört liknande spel. Måste nämna att slutsången är väldigt episk: Master of Darkness: Ending

Ger det 8/10 – Lite för lätt, inte så originellt men i övrigt ett väldigt bra spel. Väldigt konstigt att de inte gjorde fler spel i serien.

Sonic the Hedgehog 2 (Long Edition) – Vilket är ett slags hack. Spelade detta i väntan på Sonic Mania. Det är Sonic 2 fast med några extra nivåer som raderades bort från det färdiga spelet. En rolig detalj är att vissa av dessa banor som aldrig kom med i det färdiga spelet cirkulerade som skärmbilder i tidningar och reklam innan release av det färdiga spelet. En av banorna har dessutom det tuffaste namnet på en zone: Genocide Zone.

Hidden Palace är väl en av de mer kända av de som togs bort (med "tog bort" menar jag att de aldrig blev färdiga, bara i prototypform eller som en beskrivning - där jag tror att Hidden Palace var den som kom längst i utvecklingen). Man märker att det är amatörer som gjort dessa nya banor men de är fullt spelbara, själva utformningen känns annorlunda från de riktiga Sonic 2 banorna, med mer spring tillbaka i motsatt riktning och liknande. Speciellt en bana var väldigt frustrerande.

De nya banorna tillför inte mycket och spelet blir alldeles för långt med dem. Men kul att se ändå hur det kunde sett ut. Troligtvis hade dessa nivåer varit mycket mer spelbara om de verkligen hade inkluderats i det riktiga spelet. Finns ett annat hack: Sonic 2 Delta som kanske är bättre.