Till sist så tog sagan slut. Jag har precis stoppat mitt silversvärd i skidan för sista gången i det monumentalt fantastiska The Witcher 3: The Wild Hunt (TW3) som jag spelade igenom på PC. Ett majestätiskt äventyr och en förstaklassig spelupplevelse som lämnar mitt smått mållös.
Att recensera ett spel som TW3 är en utmaning då det är en massiv upplevelse och det blir hart när omöjligt att belysa alla aspekter. Jag ska göra ett ärligt försök och jag börjar därför med det grundläggande: TW3 är en uppföljare till det ytterst välgjorda The Witcher 2 och som namnen antyder så är det del tre i spelserien som är baserade på den polske författaren Andrzej Sapkowskis fantasyböcker. TW3 handlar om Geralt, en kringströvande krigare som är specialiserad på att dräpa monster och är ett rollspel sett ur tredje person.
Denna korta summering av de mest basala detaljerna är nödvändiga för att faktiskt börja beskriva TW3 och vad som gör spelet så bra för det finns mycket att täcka. Då jag spelade föregångaren The Witcher 2: Assassins of Kings så gav jag spelet ett omdöme om 9 av 10 poäng och tyckte det var helt fantastiskt. TW3 är ett långt bättre spel på alla vis.
Visuellt är det en rent majestätisk upplevelse med vackra, mjuka animationer, högupplösta texturer, vacker ljussättning och makalösa miljöer, inkl. dygns- och vädercykel. Geralt kämpar mot människor, djur och diverse övernaturliga väsen genom solsken, piskande regn och snöstormar - allt lika imponerande att titta på. På min burk med ett GTX 970 så flöt det uteslutande på silkeslent och var genomgående extremt snyggt att titta på.
Då jag spelade igenom ett annat hyllat rollspel, The Elderscrolls V: Skyrim så förärades även det spelet 9 av 10 och jag lovordade spelet bl a för hur stort spelet är. TW3 är ett långt bättre spel än Skyrim och därtill mycket större.
Storlek i en spelvärld är egentligen ganska vanskligt att tala om för hur ska man egentligen mäta storlek och hur mycket säger det om kvalitén på spelet? Vilken klåpare som helst kan göra en karta tio gånger större men är fler transportsträckor något som någon önskar sig? TW3 har inte bara flera väldiga kartor att färdas i och mellan utan är så sprängfyllt med innehåll att det är löjeväckande. Jag har spelat igenom huvudspelets kampanj och i princip samtliga sidouppdrag och är nu uppe i smått bisarra 160 timmar. Det som gör TW3 unikt, bland storspel i allmänhet och rollspel i synnerhet är den genomgående kvaliten i allt innehåll. Spelet är i princip fritt från fetchquests och annan hjärndöd, repetitiv smörja där du enbart ska dräpa X antal fiender eller liknande - varje uppdrag, stort som litet, har en handling med dialog och karaktärer som Geralt interagerar med, inte sällan behöver du även göra val baserat på känslor och empati men mer om detta senare.
TW3 handlar som sagt om Geralt samt delvis om hans protege Ciri. Ciri är tronarvinge till det mäktiga kejsardömet Nilfgaards regent och Geralt ges i uppdrag av kejsaren att hitta hans dotter som försvunnit och tros vara på flykt undan "the wild hunt", en mystisk grupp som uppstår ur tomma intet och för död och elände med sig. Nilfgaard är i full färd med att erövra de mindre kungadömen i norr som landet gränsar mot och TW3s handling utspelar sig mot det pågående kriget som bakgrund.
Handlingen, som tar Geralt på resor kors och tvärs genom de olika ländernas böljande landskap är mäktig och och absolut i paritet med vilken episk fantasyfilm (eller serie) som helst med hovens intriger, maktkamper och spirande kärleksaffärer.
Berättelsen i stort med ett rikt och mäktigt rike som kommer söderifrån för att invadera nordens fria folk är förstås kanske inte så unik och kopplingarna med den övergripande konflikten i Skyrim blir uppenbar ganska tidigt.
Det finns dock det som skiljer TW3 från såväl konkurrerande spelserier som förlagorna i film- och bokvärld, en skillnad är hur nordfolken skildras. En återkommande klyscha som man ofta ser i andra sammanhang är de nobla och stolta männen från norr där resliga och gärna blonda män och kvinnor kompenserar bristen på monetär rikedom med spartanskt och sunt leverna. Det är med andra ord sällan du som spelare faktiskt får bevittna någon relevant fattigdom inom denna grupp men här sticker TW3 ut som sagt; byarna i norr är fattiga. På riktigt. Bönder svälter. Barn lämnas åt sina öden. Sjukdomar härjar och rövarband stjäl vad de kommer åt och genom denna sörja vadar Geralt fram på jakt efter uppdrag som ger bra betalt.
Jämfört med föregångaren så har stridssystemet har fått en rejäl uppdatering och duellerna flyter på med samma elegans som Batman Arkham-serien. Geralt svingar sitt svärd, parerar, hoppar undan och går till motangrepp. Olika monster kräver olika taktiker och dessa är underhållande att slåss mot men höjdpunkten är de mänskliga motståndarna som Geralt ofta avslutar med tillfredställande svärdshugg som kapar lemmar, huvuden och ibland större delen av bröstkorgen på dårarna som angriper mig.
Att perforera antagonister med klingan är dock bara en del av flera andra spelmoment och faktiskt inte det du gör merparten av din speltid. Frånsett att rent fysiskt ta sig igenom terräng så behöver Geralt även samla örter och växter för att framställa trolldrycker samt förstås tjäna pengar och ibland lösa dispyter med knytnävarna. Pengar får en intressant roll i TW3 då utvecklarna lyckas väva ihop valutan som ofta är nödvändig för att öka ditt stridsvärde med spelets välgjorda moralsystem.
När det gäller moral i TW3 så är det viktigt att förstå att Geralt som karaktär inte är någon rik person samtidigt som allt han gör kostar pengar. De stål- och silversvärd som Geralt behöver för att slåss (stål mot människor och djur samt silver mot monster) går sönder av flitig användning och måste då repareras - vilket kostar pengar. Reparationer och ny utrustning kräver dock en smed vars tjänster kostar pengar och detta ska lönen Geralt erhåller bekosta. Som jag nämnde ovan är dock människorna som anlitar Geralt i regel själva urfattiga och pengarna de erbjuder vår hjälte är pengar de egentligen inte kan avvara. Geralt kan ofta avstå belöningar men sådana nobla gester är kostsamma.
Jag gillar moralsystemet i TW3 mycket mer än de flesta andra spel då val mellan "gott och ont" i andra spel ofta har en märklig roll. Valet mellan gott och ont i Infamous är en fråga om vilken av två superkrafter du vill utveckla. I Bioshock är det en fråga om vilken sorts belöningar du vill ha (då olika handlingar betalar ungefär lika väl). Att vara schysst i The Division är att ge bort en konservburk eller en förbandslåda till en förbipasserande som sedan slumpvis lämnar belöningar till dig. I samtliga exempel så är moral helt enkelt en taktisk fråga snarare än en etisk sådan - välj mellan olika perks eller spela Bingo och hoppas på utdelning.
I TW3 så får du sällan belöningar för dina goda handlingar och ännu mer sällsynt är att den du är snäll mot reflexmässigt kan fisa ur sig ett föremål av samma eller högre värde än den penningpung som Geralt precis refuserat för att låta en fattig kvinna köpa bröd till sina barn. Rent pedagogiskt reflekterar TW3s spelmekanik vad moral faktiskt bör handla om: goda gärningar gentemot sin nästa av ren välvilja.
Som rollspel är TW3 ganska traditionellt konstruerat med "levlande" och ständigt inbyte av utrustning. Det tar sin lilla tid att förstå all spelmekanik och de svåraste fighterna i spelet utspelar sig till 90 % tidigt i spelet. Därefter är det lättare att medelst sidouppdrag och taktiskt kunnande skaffa sig ett övertag gentemot de flesta fiender - vill man ha en bra utmaning är det dock bara att ge sig på en fiende som är en eller ett par nivåer över dig.
Spelet innehåller löjligt många timmar dialog och det mesta bärs upp väl av de kompetenta röstskådisarna men det finns två tråkiga undantag. Dels är det Geralts mentor Vesemir vars inspelade repliker vacklar vid ett väldigt illa valt tillfälle samt faktiskt Ciris. Problemet med Ciri är inte bara tonen i replikerna utan hennes karaktär i stort som tyvärr framstår som mer korkad än barnsligt orädd och hon tycks ibland oförmögen att greppa situationens allvar.
Geralts relation till Ciri är omsorgsfullt skildrad men än mer djup hittade jag i Geralts (eventuella) kärleksaffärer samt hur dessa spelas ut. Jag misslyckades själv med min egen vilket kändes i bröstkorgen då spelet tog slut, men så är kärleksrelationer sällan rättvisa.
Trots att den övergripande historien är allvarsam så finns det överraskande bra humor i TW3. Det rör sig om en handfull scener som fick mig att skratta högt då jag spelade. Utan att förstöra för presumtiva spelare så kan jag säga att alla ordväxlingar där troll är inblandade är helt fantastiska. Även övriga kreatur du stöter på är intressanta och ibland känns TW3 nästan som ett interaktivt lexikon av europeisk mytologi. Geralts monsterdräpande är ibland rena detektivuppdragen och involverar varelser såsom spöken, varulvar, djinner, drakar, myrlingar och mycket annat och där det krävs mer än bara råstyrka för att lösa problemen.
Jag har fortfarande inte spelat igenom de två expansionspaketen till spelet (vilket jag dock ska ge mig i kast med när jag har skrivit klart denna recension) men efter att ha spelat igenom The Witcher 3: The Wild Hunt så ger jag spelet näst intill perfekta 9.5 av 10. Det är ett otroligt välgjort spel, mekaniskt, narrativt och estetiskt och en av de sanna giganterna av denna generation. Enormt men ändå personligt, tekniskt graciöst och betagande vackert. Det faktum att det sedan säljs DRM-fritt på gog.com är kronan på verket.
Att recensera ett spel som TW3 är en utmaning då det är en massiv upplevelse och det blir hart när omöjligt att belysa alla aspekter. Jag ska göra ett ärligt försök och jag börjar därför med det grundläggande: TW3 är en uppföljare till det ytterst välgjorda The Witcher 2 och som namnen antyder så är det del tre i spelserien som är baserade på den polske författaren Andrzej Sapkowskis fantasyböcker. TW3 handlar om Geralt, en kringströvande krigare som är specialiserad på att dräpa monster och är ett rollspel sett ur tredje person.
Denna korta summering av de mest basala detaljerna är nödvändiga för att faktiskt börja beskriva TW3 och vad som gör spelet så bra för det finns mycket att täcka. Då jag spelade föregångaren The Witcher 2: Assassins of Kings så gav jag spelet ett omdöme om 9 av 10 poäng och tyckte det var helt fantastiskt. TW3 är ett långt bättre spel på alla vis.
Visuellt är det en rent majestätisk upplevelse med vackra, mjuka animationer, högupplösta texturer, vacker ljussättning och makalösa miljöer, inkl. dygns- och vädercykel. Geralt kämpar mot människor, djur och diverse övernaturliga väsen genom solsken, piskande regn och snöstormar - allt lika imponerande att titta på. På min burk med ett GTX 970 så flöt det uteslutande på silkeslent och var genomgående extremt snyggt att titta på.
Då jag spelade igenom ett annat hyllat rollspel, The Elderscrolls V: Skyrim så förärades även det spelet 9 av 10 och jag lovordade spelet bl a för hur stort spelet är. TW3 är ett långt bättre spel än Skyrim och därtill mycket större.
Storlek i en spelvärld är egentligen ganska vanskligt att tala om för hur ska man egentligen mäta storlek och hur mycket säger det om kvalitén på spelet? Vilken klåpare som helst kan göra en karta tio gånger större men är fler transportsträckor något som någon önskar sig? TW3 har inte bara flera väldiga kartor att färdas i och mellan utan är så sprängfyllt med innehåll att det är löjeväckande. Jag har spelat igenom huvudspelets kampanj och i princip samtliga sidouppdrag och är nu uppe i smått bisarra 160 timmar. Det som gör TW3 unikt, bland storspel i allmänhet och rollspel i synnerhet är den genomgående kvaliten i allt innehåll. Spelet är i princip fritt från fetchquests och annan hjärndöd, repetitiv smörja där du enbart ska dräpa X antal fiender eller liknande - varje uppdrag, stort som litet, har en handling med dialog och karaktärer som Geralt interagerar med, inte sällan behöver du även göra val baserat på känslor och empati men mer om detta senare.
TW3 handlar som sagt om Geralt samt delvis om hans protege Ciri. Ciri är tronarvinge till det mäktiga kejsardömet Nilfgaards regent och Geralt ges i uppdrag av kejsaren att hitta hans dotter som försvunnit och tros vara på flykt undan "the wild hunt", en mystisk grupp som uppstår ur tomma intet och för död och elände med sig. Nilfgaard är i full färd med att erövra de mindre kungadömen i norr som landet gränsar mot och TW3s handling utspelar sig mot det pågående kriget som bakgrund.
Handlingen, som tar Geralt på resor kors och tvärs genom de olika ländernas böljande landskap är mäktig och och absolut i paritet med vilken episk fantasyfilm (eller serie) som helst med hovens intriger, maktkamper och spirande kärleksaffärer.
Berättelsen i stort med ett rikt och mäktigt rike som kommer söderifrån för att invadera nordens fria folk är förstås kanske inte så unik och kopplingarna med den övergripande konflikten i Skyrim blir uppenbar ganska tidigt.
Det finns dock det som skiljer TW3 från såväl konkurrerande spelserier som förlagorna i film- och bokvärld, en skillnad är hur nordfolken skildras. En återkommande klyscha som man ofta ser i andra sammanhang är de nobla och stolta männen från norr där resliga och gärna blonda män och kvinnor kompenserar bristen på monetär rikedom med spartanskt och sunt leverna. Det är med andra ord sällan du som spelare faktiskt får bevittna någon relevant fattigdom inom denna grupp men här sticker TW3 ut som sagt; byarna i norr är fattiga. På riktigt. Bönder svälter. Barn lämnas åt sina öden. Sjukdomar härjar och rövarband stjäl vad de kommer åt och genom denna sörja vadar Geralt fram på jakt efter uppdrag som ger bra betalt.
Jämfört med föregångaren så har stridssystemet har fått en rejäl uppdatering och duellerna flyter på med samma elegans som Batman Arkham-serien. Geralt svingar sitt svärd, parerar, hoppar undan och går till motangrepp. Olika monster kräver olika taktiker och dessa är underhållande att slåss mot men höjdpunkten är de mänskliga motståndarna som Geralt ofta avslutar med tillfredställande svärdshugg som kapar lemmar, huvuden och ibland större delen av bröstkorgen på dårarna som angriper mig.
Att perforera antagonister med klingan är dock bara en del av flera andra spelmoment och faktiskt inte det du gör merparten av din speltid. Frånsett att rent fysiskt ta sig igenom terräng så behöver Geralt även samla örter och växter för att framställa trolldrycker samt förstås tjäna pengar och ibland lösa dispyter med knytnävarna. Pengar får en intressant roll i TW3 då utvecklarna lyckas väva ihop valutan som ofta är nödvändig för att öka ditt stridsvärde med spelets välgjorda moralsystem.
När det gäller moral i TW3 så är det viktigt att förstå att Geralt som karaktär inte är någon rik person samtidigt som allt han gör kostar pengar. De stål- och silversvärd som Geralt behöver för att slåss (stål mot människor och djur samt silver mot monster) går sönder av flitig användning och måste då repareras - vilket kostar pengar. Reparationer och ny utrustning kräver dock en smed vars tjänster kostar pengar och detta ska lönen Geralt erhåller bekosta. Som jag nämnde ovan är dock människorna som anlitar Geralt i regel själva urfattiga och pengarna de erbjuder vår hjälte är pengar de egentligen inte kan avvara. Geralt kan ofta avstå belöningar men sådana nobla gester är kostsamma.
Jag gillar moralsystemet i TW3 mycket mer än de flesta andra spel då val mellan "gott och ont" i andra spel ofta har en märklig roll. Valet mellan gott och ont i Infamous är en fråga om vilken av två superkrafter du vill utveckla. I Bioshock är det en fråga om vilken sorts belöningar du vill ha (då olika handlingar betalar ungefär lika väl). Att vara schysst i The Division är att ge bort en konservburk eller en förbandslåda till en förbipasserande som sedan slumpvis lämnar belöningar till dig. I samtliga exempel så är moral helt enkelt en taktisk fråga snarare än en etisk sådan - välj mellan olika perks eller spela Bingo och hoppas på utdelning.
I TW3 så får du sällan belöningar för dina goda handlingar och ännu mer sällsynt är att den du är snäll mot reflexmässigt kan fisa ur sig ett föremål av samma eller högre värde än den penningpung som Geralt precis refuserat för att låta en fattig kvinna köpa bröd till sina barn. Rent pedagogiskt reflekterar TW3s spelmekanik vad moral faktiskt bör handla om: goda gärningar gentemot sin nästa av ren välvilja.
Som rollspel är TW3 ganska traditionellt konstruerat med "levlande" och ständigt inbyte av utrustning. Det tar sin lilla tid att förstå all spelmekanik och de svåraste fighterna i spelet utspelar sig till 90 % tidigt i spelet. Därefter är det lättare att medelst sidouppdrag och taktiskt kunnande skaffa sig ett övertag gentemot de flesta fiender - vill man ha en bra utmaning är det dock bara att ge sig på en fiende som är en eller ett par nivåer över dig.
Spelet innehåller löjligt många timmar dialog och det mesta bärs upp väl av de kompetenta röstskådisarna men det finns två tråkiga undantag. Dels är det Geralts mentor Vesemir vars inspelade repliker vacklar vid ett väldigt illa valt tillfälle samt faktiskt Ciris. Problemet med Ciri är inte bara tonen i replikerna utan hennes karaktär i stort som tyvärr framstår som mer korkad än barnsligt orädd och hon tycks ibland oförmögen att greppa situationens allvar.
Geralts relation till Ciri är omsorgsfullt skildrad men än mer djup hittade jag i Geralts (eventuella) kärleksaffärer samt hur dessa spelas ut. Jag misslyckades själv med min egen vilket kändes i bröstkorgen då spelet tog slut, men så är kärleksrelationer sällan rättvisa.
Trots att den övergripande historien är allvarsam så finns det överraskande bra humor i TW3. Det rör sig om en handfull scener som fick mig att skratta högt då jag spelade. Utan att förstöra för presumtiva spelare så kan jag säga att alla ordväxlingar där troll är inblandade är helt fantastiska. Även övriga kreatur du stöter på är intressanta och ibland känns TW3 nästan som ett interaktivt lexikon av europeisk mytologi. Geralts monsterdräpande är ibland rena detektivuppdragen och involverar varelser såsom spöken, varulvar, djinner, drakar, myrlingar och mycket annat och där det krävs mer än bara råstyrka för att lösa problemen.
Jag har fortfarande inte spelat igenom de två expansionspaketen till spelet (vilket jag dock ska ge mig i kast med när jag har skrivit klart denna recension) men efter att ha spelat igenom The Witcher 3: The Wild Hunt så ger jag spelet näst intill perfekta 9.5 av 10. Det är ett otroligt välgjort spel, mekaniskt, narrativt och estetiskt och en av de sanna giganterna av denna generation. Enormt men ändå personligt, tekniskt graciöst och betagande vackert. Det faktum att det sedan säljs DRM-fritt på gog.com är kronan på verket.
kul att jag kunde hjälpa dig prioritera och ja, det är absolut något du borde spela.
