Några citat ur Rapaces bok (Piff, Linda = Sällström):
Citat:
Ingenting i Ystad är öppet, vi är törstiga och sätter oss i Piffs Passat. Hon har fått dåliga nyheter, det har jag märkt. Jag vet inte vad som hänt den här gången, men jag ser att hon är ledsen, desperat. Jag borde avbryta utflykten och tvinga henne att gå hem och lägga sig, men det gör jag inte, istället föreslår jag en nattklubb vid Stortorget i Malmö. Piff drar en lina kokain från ett CD-fodral, Rammstein, hon gillar Rammstein. Jag föreslår att jag ska köra istället. Hon nickar och vi byter plats. Jag vrider upp volymen alldeles för högt för hennes billiga högtalare, men hon gillar det, ”Amerika ist wunderbar”. Vi köper några folköl på macken vid rondellen och drar ut på påfarten mot E65:an. Piffs gamla Passat tar lite tid på sig att få upp farten och när vi äntligen är ute på Malmövägen händer det. Hon öppnar passagerardörren och kastar sig ut. Paniken saktar ner tiden, den står nästan still. I backspegeln ser jag hur hennes kropp rullar våldsamt i slow motion mot asfalten samtidigt som jag tvärnitar. Jag ser att hastighetsmätaren sjunker från 70, vi måste varit uppe i minst 80 km/h när hon flög. Hon måste vara död. Till slut får jag stopp på bilen och springer, skriker hennes namn. Hon ler när jag kommer fram, vid medvetande, inget är brutet, säger hon. Det är inte möjligt. Vägen är öde, inga bilar, tur att vi inte är i Stockholm. Hon ligger mitt på vägen och jag vill inte flytta henne, har hört att man inte ska göra det. Jag får upp min telefon för att ringa ambulans, men hon hejdar mina darrande händer, säger att jag inte får och tar telefonen ur min hand. Jag ber henne sluta, låta mig ringa efter hjälp. Hennes huvud ser helt ut, inga skador i ansiktet, jag förstår ingenting. Hon reser sig och går mot bilen. Drömmer jag? Hon sätter sig i passagerarsätet och drar igen bildörren. Jag kommer på fötter och springer till bilen. Sätter mig bakom ratten och frågar henne om det finns någon akutmottagning i Ystad. Hon bara ler. Inga bilar. Jag backar upp hela påfarten, kommer ut i rondellen och kör mot sjukhuset. Hon ber mig stanna bilen, vet inte varför jag lyder, men hon har en tyngd i sin röst som inte går att säga emot. Nu ler hon inte längre. Hon gråter och säger åt mig att köra henne hem. Om jag lämnar henne på akuten tänker hon ta livet av sig, på riktigt. Jag är fortfarande övertygad om att hon ska dö, minns den där scenen ur Magnolia med pojken som blir påkörd. Eller är det Magnolia? Short Cuts, kanske. Nu gråter jag också och vrålar åt henne att sluta, men hon har inte kraft att bry sig om min oro. Hon har bestämt sig, hon ska hem, men hon vill att jag sover med henne. Jag gör som hon säger.
Piff filmar inte dagen efter, men hon lever. Jag har inte sovit en sekund, men jag filmar. På morgonen tar jag försiktigt av henne kläderna. Hennes kropp är ett slagfält. Jag får fortfarande inte ta henne till sjukhuset, men jag inser att jag måste göra något. Min kallningstid är 10.30 och klockan nio tar jag Piffs cykel till studion och går upp till producenterna. Tyskarna är inte där som vanligt, men de andra har något jävla morgonmöte. Jag förklarar att Piff håller på att dö och att jag känner mig maktlös, de måste göra något. De påstår att de inser allvaret och lovar att ta ett möte med henne nästa dag. När jag är klar för dagen åker jag hem till Piff. Hon lever fortfarande. Det står en tekopp på köksbordet och hon luktar inte alkohol. Jag tror inte på Gud, men jag tackar honom ändå för säkerhets skull. Hon säger att de ringt från produktionen, bett henne komma och prata med dem imorgon klockan åtta. Jag får lite luft. Det känns fortfarande som om jag andas genom ett sugrör, men det är lite lättare att inte vara ensam med hemligheten.
Hon anklagar mig inte med ord, men i hennes blick ser jag att jag svikit, sålt ut henne. Vi är inte längre Piff och Puff.
Jag ska sitta i sminket halv åtta och Lindas möte är en halvtimme senare. Vi går tillsammans och kommer till studion kvart i. Jag kysser henne på pannan innan jag går in i sminket. När jag är färdigsminkad och påklädd går jag till rökrutan som finns en trappa ned från producenternas kontor. Jag är 35 år gammal och det luktar bensin från fyrhjulingen som står parkerad några meter bort. Efter två bloss på min röda Marlboro kommer Piff nerför trappan och ber mig om en cigarett. Mötet kan inte ha varat längre än fem minuter.
Jag frågar hur det gick och hon svarar att de erbjöd sig att betala en fettsugning. De var väldigt förstående och förklarade för henne att vem som helst skulle må dåligt av att gå upp så mycket i vikt som hon gjort på sista tiden. Hennes blick är helt tom och mina läppar fryser. Hon är akut självmordsbenägen och det sista hon behöver är ännu ett bevis på att livet är kallt, att döden är en befrielse. Jag hatar mig själv för valet jag gjorde. Jag golade ner henne för att jag inte orkade bära ansvaret, inte vågade vara ensam med hemligheten. Nu har hon ingen.
En stackars runner står med motorn igång utanför studion hela dagen, de andra skådespelarna väntar med teamet på inspelningsplats. Vid tio säger jag åt honom att åka och köpa cigaretter, han lyder. När det blir lunch har jag inte rört mig ur fläcken, jag är inne på mitt tredje paket i rökrutan, ingen vågar prata med mig, jag är monstret. Hela dagen tvekar jag, vill inte svika hela teamet som behöver mig på set, men mitt hat mot produktionen brinner i bröstet, jag måste protestera på något sätt, kan inte vara en del av den här hänsynslösa maskinen som krossar min väninna. Klockan fyra ger produktionen upp och avbryter för dagen. Jag går hem till Linda och säger att jag hoppar av, ber henne göra detsamma. Hon vägrar, vill inte ge dem det, dessutom behöver hon pengarna desperat nu när hon är ensamstående mamma. Jag böjer mig. Nästa dag går jag till studion och ber teamet om ursäkt. Vi fortsätter att filma som om ingenting har hänt.
Citat:
När jag vaknar till liv är jag en ny människa, en sämre. Jag har tappat min tro. Efter en halvliter vodka i flygplatsbaren tar jag en taxi till Piff och frågar om hon vill knulla. Det vill hon. Piff och Puff på nya äventyr.
Helgen efter åker jag till Stockholm och tvingar Mimi att berätta vem det gäller. Hon svär på att de inte haft sex och säger att hon fattat att hon inte är kär, men det spelar ingen roll. Nu vet jag att det aldrig går över. Jag vet att det är kört och ändå klarar jag inte av att släppa taget, inte hon heller. Vi gör som vanligt när vi tappar varandra, klistrar ihop oss ännu mer. Lägenheten på Frejgatan håller ju på att helrenoveras, ska vi inte passa på att köpa något större? Vi hittar en underbar lägenhet på Dalagatan. Jag talar aldrig om att jag varit med Piff.
Nu är jag ett monster på riktigt. Det jag upplever som ett oförlåtligt svek från Mimis sida ger mig rätten att bete mig som ett svin. I min självömkan lever jag från natt till natt och struntar fullständigt i vem jag sårar på vägen. Hon har krossat mitt hjärta och jag måste fylla hålet med något, vadsomhelst. Jag fortsätter knulla Piff i Ystad och när jag kommer hem till Stockholm skrämmer jag livet ur min lilla familj med våldsamma vredesutbrott.
Citat:
Jag gör min sista insats i Wallander en klar och kall vinterdag på den skånska landsbygden. Till och med Skåne blir vackert under ren, vit snö. Linda och jag har första scenen på morgonen, sedan är det över. Två dagar tidigare har min karaktär Stefan Lindman skjutit huvudet av sig, samma kväll har Linda Wallander hittat liket. Det gör ont att skiljas från Piff och antagligen är smärtan långt mycket djupare i henne. Hon jobbar hela dagen och ber mig stanna i Ystad så att vi kan sörja tillsammans den natten. Jag vågar inte, måste loss nu medan jag fortfarande har kraft att gå. Jag säger att jag vill, men inte kan. Mimi ska iväg på jobb och jag måste hem till barnen. Det är en lögn och jag tror att hon ser det i mina ögon, hon vänder sig bort, stänger av, vägrar spela det varma avskedet. Jag går och vänder mig inte om.
Citat:
Vi åker ner till Lund en helg för att hälsa på hennes mamma. Hon verkar må bättre och jag märker att det betyder mycket för Mimi, kanske för mycket. På väg hem till Stockholm ringer telefonen. Det är producenten från Wallander, han som jag tycker om och som har blivit min vän. Han frågar vad jag gör och jag säger att jag kör bil. Han ber mig köra av motorvägen vid nästa avfart och stanna bilen. Jag stannar utanför en Shellmack och samtidigt som jag hör de fruktansvärda orden i mitt öra fastnar min blick på löpsedeln utanför; Piff är död.
I två veckors tid har jag fått samtal från ett Skånenummer som jag inte känner igen. Inga meddelanden har lämnats och jag har inte ringt upp. Vi har någon sorts minneshögtid i Stockholm för att hedra hennes minne.
Johan, som var den som hittade hennes sönderskurna kropp, har kommit upp från Ystad. Han säger att Piff ringde mig från psyket på slutet, att hon sökte mig desperat. Han säger det inte rakt ut, men jag ser i hans ögon att jag har svikit, att jag kanske kunde räddat henne.