2007-02-13, 20:30
#1
Det var en gång...
Jag tittade på min kompis lite tveksamt först, men innerst inne visste jag nog att det skulle hända ändå. Tre lappar… Det är mer än en, tänkte jag för mig själv. Vårt mål att äntligen vara ute i vinterdagsljuset och trippa skulle gå i uppfyllelse enbart om vi tog oss i kragen nu. Jag svepte en stärkande klunk vatten och tittade ut, samtidigt som jag försiktigt vek folien över resterande blotters. Papperssmaken gjorde sig känd i munnen efter att jag hade lagt syran på tungan. Min kamrat Per följde mitt exempel tätt därefter.
Vi bestämde oss efter en stund att knalla ner till affären (sisådär 10 minuters gång) innan vi påbörjade vår mutering. Märkbart stärkt av den absurt lockande tanken att hallucinera inne på Konsum begav vi oss. Halvvägs mötte vi en gammal reskamrat, Mikael, som redan var på väg till vår lägenhet med sitt nyligen inhandlade snask. Efter några sekunders ordväxling skildes våra vägar och färden till Konsum återupptogs.
Det var vid detta tillfälle jag kände det välbekanta krypet i kroppen. Välsignad med världens bästa humör och ett leende som inte skulle ha kunnat slagits bort, mötte vi så en grupp människor. Men att det inte handlade om några vanliga Svenssons kunde jag direkt säkerställa. Snabbt kom termen ”mongos” till bruk, och visst såg de fan så roliga ut där de gick. Jag tänkte för mig själv att om det fanns ett tillfälle där man inte ville träffa på folk med roliga utseenden så var det då. Gapskrattet fick bekämpas med alla medel.
Till slut stod vid i vilket fall där, vid portarna till slottet Konsum. Reglerna hade vi gjort klara för varandra: vi skulle ta det vi behövde, ställa oss i kö, hålla käft, betala och gå. Beväpnade med endast choklad och vingummin ställde vi oss i den långa kön. Där fanns lärare och andra människor jag kände igen, alla med aningen förvridna ansikten. Smått stressad undrade jag i mitt syrade huvud om köjäveln hade stannat för gott. Längst fram stod en gammal kärring och rotade i sin börs. Jag svimmade nästan av hur klassiskt det var när hon frågade kassörskan om beloppet två gånger.
Mobilen ringde och jag tackade de hallucinogena makterna för deras nåd. Det var Mikael som ringde. Han berättade för mig att en gammal vän hade kommit till vår lägenhet på besök. Märkbart skärrad över situationen räckte jag på skakande ben fram pengar till kassörskan. En snabb sorti kändes rätt.
På vår väg hem såg jag genom mina orangea solglasögon att snön hade skiftat utseende. Det var mönster överallt. Jag var förvånad över hur snabbt syran hade slagit på. Det går nästan lite för fort, tänkte jag.
Blod och stress
Väl hemma bestämde jag mig för att sängen var en utmärkt plats att samla tankar. En liten stund efter att ha intagit viloställning kom någon in genom dörren. Det var min gamla vän, som jag känt väldigt länge. Problemet var att han inte visste något om några lappar, och vi hade för avsikt att det skulle förbli så.
Det var nu den verkliga stressen trängde undan allt annat. Hjärtat bankade på en hel del och min kropp skakade. Ju mer jag försökte lugna ner mig själv, desto värre blev det. Inne i det andra rummet satt vår gamla vän och plingade fram ringsignaler ur sin nyköpta telefon, vilket var extremt jobbigt. Men vi kunde inte säga något. Hjärtats slag kändes nu i hela huvudet. Dåliga tankar fyllde det. Skärpning, tänkte jag och ställde mig upp. Ett illamående spred sig, och jag upptäckte att jag hade svårigheter att gå rakt. Min vän Per hade vid det här laget varit inne på toaletten och spytt.
Under denna period genomgick mitt medvetande en ganska knäpp förändring. Kan inte sätta fingret på när det hände, antar att det var gradvis. Det kändes som om jag var död, fast ändå var uppe och gick. Jag förstod inte verkligheten, utan hade tappat allt grepp den. Medan jag låg i sängen talade de andra med mig för att försöka lugna ner mig, men deras ord var obegripliga. Jag frågade dem vad som hände, men de hade inga svar. Hallucinationerna var nu mycket kraftiga, allt jag såg var i princip olika mönster. Mikaels puppiller var knallröda i mitten, och han hade åldrats en hel del där han satt bredvid sängen och matade mig med Ahlgrens bilar. Hans hud var rynkig och torr. Även om rummet egentligen var helt tyst, hörde jag intensiva oljud som spädde på känslan av panik.
Hela tiden hade jag en gnagande känsla att jag hade gjort något hemskt eller att det var något fel på mig. Mina försök att komma ihåg vem jag var verkade meningslösa. De frågade mig hur gammal jag var, men med min syrade hjärna kändes det som att jag lika gärna kunde ha varit tre år. Allt begrepp om tid var som bortblåst. Desperat försökte jag komma ihåg vad skola var för något. Bilder av det kom upp framför ögonen, men jag kunde inte tolka dem.
Illamåendet gick över i en ny fas, och jag var tvungen att spy. Det som kom ur mig var rött och såg ut som blod, vilket jag egentligen gav fan i just då, jag ville bara ut med det. Där stod jag böjd tills det inte fanns något mer kvar. En snabb titt i spegeln kostade jag på mig på vägen ut. Mina ögonvitor var knallröda och jag såg knappt ut som jag längre. Bestämde mig för att jag helst inte ville titta mer.
Återigen lade jag mig ner i sängen tittandes upp. Min syn under peaken kändes väldigt tvådimensionell, och det märktes väl där jag låg. Taket var mer som en platt, datorgenererad fraktalbild som rörde sig i sidled.
Det var inte rädsla jag kände, utan hela peaken präglades av de väldigt intensiva känslorna av panik, stress, terror och förvirring. Allt kändes tätt inpå mig.
Borta som jag var gick jag ut i köket till mina kompisar. Mikael påstod att någonting fattades, vilket jag nu inser var stämningen i trippen. Men när han sa det tog jag honom på orden och började fundera vad det var som egentligen fattades. Efter en stund insåg jag att det var vår gamla kompis. Med en titt på bordet upptäckte jag två knivar liggandes på köksbordet, och då stannade nästan hjärtat i bröstet på mig. Jag såg tydligt hur jag hade mördat honom och gömt kroppen i garderoben, inrullad i blodstänkta lakan. När denna tanke tog form i mitt huvud började jag hyperventilera starkt, och mina två polare tittade på mig med upprörda blickar. Precis när jag hade fått det under kontroll hände exakt samma sak igen av någon anledning, Mikael tyckte det här var ”något djävulskt hemskt att se.”
En massa sådana här skräckscenarior spelade upp sig i mitt huvud. Ett var att polisen var på väg hem till oss, och det värsta var att jag såg ljuset av sirenerna reflekteras i fönstren på de andra husen. De var utanför vår dörr och skulle slå i den, trodde jag, samtidigt som hela grannskapet satt i fönstren och totalglodde på oss, mumlandes vilka jävla knarkarsvin vi var. Dom ville åt oss...
Post-Peak
Per satte sig vid min dator och knäppte, det var nu mörkare utanför. Jag låg fortfarande i min säng och försökte få grepp om allting med Mikael (som hade tagit 1 lapp). Jag vet inte vad det var som hände, men det kan förklaras som att ett skarpt vitt ljus släcktes framför ögonen på mig och byttes ut mot ett mildare och färggladare. Jag fick tillbaka mig själv och mitt gamla medvetande, vilket kändes som en extrem lättnad.
Efter peaken kunde jag samla alla intryck och försöka förstå dem. Jag hade fått en ganska skruvad syn på världen, som gick ut på att fraktaler var svaret på allt, t.ex hur universum är uppbyggt men även folks egon. De är i grund och botten samma sak.
Min teori var att allas medvetanden egentligen härstammar från en enda stor reservoar. När en människa föds ges den en dos från denna egoreservoar, en del får större, en del får mindre. Det är den intelligens du föds med. Beroende på hur du sen blir uppfostrad och vilka erfarenheter du får höjs ditt medvetande/intelligens. Det är först när man stoppar i sig syra man verkligen kan se vilka som har större andel egomassa, eller essentiellt fraktaler. När du dör upplöses ditt medvetande, vilket jag föreställde mig skulle kännas som under min peak, och återförenas med reservoaren igen, redo att återanvändas. Om jag skulle gissa på hur det känns att vara död, så skulle den känslan jag hade passa bra in på min uppfattning. Och då menar jag inte de negativa känslorna, utan upplösningen av medvetandet. Detta var bara en del av de knäppa insikterna som kom till mig, men dessvärre kommer jag inte i detalj ihåg de andra.
Eftersom minnet under peaken är i sämsta laget har jag valt att inte ta med en del, en bidragande faktor är också att det skulle ta 3 sidor till för att göra det. Hoppas ni har överseende. Kan tillägga ett detta var en av de jobbigaste upplevelserna jag haft hittills i mitt liv, men den gav mig någonting att ta med på resan, så att säga. Tre lappar ska göras om, men då under mer kontrollerade former.
Tack för att ni läste,
Må väl, trippa lugnt!
Hälsningar cxz.
Må väl, trippa lugnt!
Hälsningar cxz.
