Bondeupproret

Har inte så mycket att invända mot Ankdammsmans som vanligt informerade svar, men:


Livegenskap har överhuvudtaget aldrig existerat i Sverige-Finland. Kan väl möjligen ha funnits i Baltikum eller Sveriges tyska besittningar som arv av tidigare ordning, är dock inte helt klar över den saken.

Snälla, säg att hon dissas lika hårt av de som delar ut anslagen och tjänsterna?


Jag gillar din teori.


Nja, inte riktigt. Dels så behövdes det manfolk därhemma för att ekonomin (och framförallt jordbruket) inte skulle kollapsa, och dels så lyckades den självägande bondeklassen ganska tidigt smita undan genom att istället skriva ut drängar och löst folk.

Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs krig fördes dessutom till större delen av legoknektar. Den armé som Gustav II Adolf tog med sig till Tyskland bestod av svenskar och finnar, men förstärkningarna hemifrån täckte inte förlusterna. Vid Lützen var större delen av armén tysk. Karl XI återgick till inhemska soldater, men hans krig var kort. Det var egentligen bara Karl XII som förde ett långt krig med i huvudsak svenska soldater.


Även om jag gillar din förklaring om ledung kontra departement så tror jag att det finns andra faktorer so m var viktigare. Exemplen från Norge känner jag inte till, men i Tyskland handlade det precis som när det gäller bondeupproren om att det fanns ett stort antal aktörer.

Den politiska situationen nere på kontinenten såg helt annorlunda ut, med privata militärentreprenörer som Wallenstein och dessutom en massa feodala plikter och avtal som levde kvar. Inget av de fenomenen var tänkbara i Sverige vid den tiden, och de svenskar som skickades till Tyskland var inte heller inlemmade i det systemet. Med de tyskar som rekryterades var det annorlunda, och de gick inte att styra på samma sätt som svenskarna (se t ex Richard Brzezinskis Ospreyböcker för mer om den svenska armén i Tyskland).

Förhoppningsvis blir hon dissad där också, ja. Hennes forskning inom området är väl minst sagt förlegad om inte annat. Annars lär den bli det relativt snart när en professor på SU faktiskt just nu sitter ner och räknar exakt hur många av böndernas skriftliga klagomål (som hon bygger hela sin argumentation på) som fick effekt.


Förlåt, det var jag som var otydlig (minst sagt). Menade givetvis inte att hela Sveriges vapenföra befolkning var utskrivna i armén.
Dock tycker jag inte att man ska förringa utskrivningarnas roll här: Visst blev de flesta kvar, men jag tror inte att man ska stirra sig blind på övergripande siffror utan titta på effekterna lokalt.
Gustav II Adolfs armé vid Breitenfeld bestod av 20% svenskar, men var samtidigt drygt 30.000 man stark, jag är dålig på siffror och använder dem ogärna, men visst försvann en betydande del av potentiella revoltörer i och med utskrivningarna. Det är bara att titta på mantalslängderna för att se att enskilda socknar drabbades mycket hårt av detta. Och i och med att bonderesningar startar lokalt så tror jag att det är rimligt att ha med utskrivningarna som en variabel i detta fall. (Utan att kunna delge källa så tror jag mig ha hört att det mesta antalet svenskar utskrivna till krigen under 1600-talet var 3% av befolkningen.)


Helt korrekt.

En annan skillnad är vad reformationens beslag av jord innebar för bönderna. Den statliga expropriationen av land och mer genomgripande statlig influens rent juridiskt var något som var positivt för de tyska bönderna, då detta innebar en inskränkning av adelns jurisdiktion. Och man såg hellre en stark kungamakt än en stark adel då kungamakten ansågs som mer "rättvis". Detta går igen i den senare svenska historien, med bönder som allierar med kung mot adel. Men det är också något som i till exempel Norge är en stor skillnad. Där innebar inte statens ökade inflytande en försvagning av adeln -skillnader i adelns roll och böndernas förhållande till denna är något jag tycker är värt att belysa då detta går igen lite i och med reduktionen.

Kan varmt rekommendera en bok av Wayne Te Brake som heter "Shaping History". Mycket genomgående och bra om europeiska bonderevolter där även de skandinaviska "icke-resningarna" tas upp. Solidariskt nog är den helt gratis och finns här:

http://content.cdlib.org/view?docId=...4&chunk.id=ch1

Glöm inte klubbekriget 1596-97, gott folk! Det är en del av vår - Sveriges och Finlands - gemensamma historia i lika hög grad som Dackes företag ...

http://www.kokkola.fi/historia/nuija...orteckning.htm
http://www.nykarlebyvyer.nu/SIDOR/TE...L/Klubbekr.htm
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=51&vid=117

Det lokala perspektivet är definitivt intressant eftersom eventuella revolter var tvungna att uppnå en "kritisk massa" lokalt för att sen kunna sprida sig. Mitt intryck är dock att utskrivningarna fördelade sig ganska jämnt över landet, vilket kan vara ännu ett tecken på att systemet i någon mån var självreglerande och att man inte kunde belasta någon landsände för hårt. Går man ner på sockennnivå kan det givetvis se annorlunda ut (se nedan).


Jag ber i så fall om ursäkt för att jag fortsätter med lite mer sifferexcercis. :)

Fältarmén var faktiskt bara en liten del av den svenska armén. De flesta soldater var placerade som garnisoner i diverse fästningar, och det gällde även armén i Tyskland. Efterhand som förlusterna ökade så minskade andelen svenskar i fältarmén, eftersom man föredrog erfarna soldater där och hellre använde legoknektar än svenska gröngölingar (det ersättningsmanskap som skickades under kriget var betydligt sämre utbildat än förkrigssoldaterna).


Håller helt med om att det lokala perspektivet är viktigt (se ovan), men som alltid handlar det ju om plus och minus. Visst använde man utskrivningarna för att bli av med bråkstakar och potentiella revoltörer, men samtidigt så ledde de också till att en och annan revoltör återkom med krigserfarenhet så småningom och därmed blev potentiellt farligare. Det kanske egentligen inte var så dumt att stormaktsarméerna gick under i Tyskland, Polen och Sibirien istället för att komma hem och ställa till trassel? :)


Håller återigen med om att jordägandeförhållanden är helt centrala (vilken trist tråd där vi bara håller med varandra!). Det kan aldrig nog betonas att större delen av befolkningen levde på landet och var ojämförligt mycket mera intresserade av lantbruk och skatter än storpolitik.

I Norges fall kan man spekulera i om det föreligger ett allmänt samband mellan avståndet till centralmakten och böndernas situation visavi adeln. Det verkar som om adeln haft betydligt friare tyglar i provinserna än på hemmaplan. Så var det i Baltikum, på Sicilien och säker på många andra ställen också (jag skulle vilja uttala mig om Finland här, men jag är för dåligt påläst). En viktig orsak till skillnaden torde vara svagare politisk representation (både direkt via riksdagar och indirekt via kontakter) för bönderna i periferin.

Ska även kolla in Te Brakes bok. Tack för tipset.


Definitivt. Att glömma den östra rikshalvan är en kardinalsynd.


Stämmer, jag var slarvig när jag skrev livegenskap. Jag menade förpliktelser som dagsverken o dyl, som mig veterligen var vanligare på adelsgodsen. I en del fall kunde sådana "avtal" resultera i indirekt livegenskap.

Slutligen tänkte jag återvända till frågan om kollektiv desertering som Ert tog upp. Vi har redan nämnt de skilda politiska förhållandena i Tyskland, men en annan viktig faktor var förmodligen indelningsverket. Denna uppfinning utvecklades till perfektion i Sverige, även om vi i vanlig ordning ska vara försiktiga med att kalla den unikt svensk.

Genom indelningsverket skapades en mekanism som både höll bönderna och soldaterna nöjda, och som dessutom skapade en sorts halvfeodal lojalitet mellan befäl och manskap eftersom de bodde i samma landskap och träffades även civilt. Bönderna fick sina intressen tillgodosedda genom att utskrivningarna inte skedde godtyckligt, och soldaterna var i o f s ofta halvfrivilliga men hade ändå ett ganska bra civilt liv och en viss status i lokalsamhället. Att man inte var permanent inkallad på samma sätt som värvade trupper gjorde också att utrymmet för både soldatplågare och allehanda dålig livföring minskade.

För att komplettera bilden bör det dock återigen nämnas att de indelta soldaterna inte räckte till, utan under hela stormaktstiden kompletterade man med värvade soldater och extra utskrivningar. Det extrautskrivna manskapet hade inte alls den indelte soldatens fördelar, och de soldater som värvades utomlands hade givetvis inte samma lojalitet gentemot den svenska staten.

Det behövdes alltså precis som i alla andra arméer hot och tvångsmedel för att hålla soldaterna i schack, och om det behövdes så var det kavalleriets och gardets roll att hugga in på de egna fotsoldaterna. Man kan även tänka sig att tyskar och finnar kunde sättas in mot svenskar, och vice versa, om det behövdes. Mot slutet av trettioåriga kriget fick man mycket riktig problem eftersom legosoldaterna var så många att man inte vågade avmobilisera dem (avdanka = avtacka = betala) eftersom man hade brist på pengar.

Likaväl som det är fel att alltid se den svenska stormaktssoldaten som en brutal tysk krigsbuss eller tvångsutskriven dräng så är det fel att alltid se honom som en patriotisk svensk eller finsk bondpojk. Alla typer fanns, och det varierade stort över tiden.

Ska dock framhållas att de indelta soldaterna i Dalarna var bondsöner och ibland bönder själva. Här var av flera anledningar soldatyrket ett mycket ansett och eftertraktat värv, man upplevde alltså inte utskrivningarna som ett tvång utan tvärtom som en ära.

Egentligen inte så förvånande med tanke på att Dalregementet fungerade som ett extra livgarde. Troligtvis går det tillbaka till Gustav Vasa och hans relation med dalkarlarna.

Dalregementets officerare hade bl a krav på extra mycket guld i uniformen under den karolinska tiden. Vill man vara fin så kostar det.

Sevärd spelfilm på trådens tema för dom som gillar att ge sina historiekunskaper en levande bild av hur det kunde se ut genom kulturella gestaltningar så är Gustav Molander's film Rid i natt! (1942) baserad på en roman och manus av Wihelm Moberg mycket intressant, och av hög cineastisk kvalitet med bitvis tidsenligt språkbruk.

Handlar om ett fiktivt bondeuppror i Småland under 1650-talet, men det ska nämnas att filmen egentligen utgör en förtäckt propaganda-film för att bygga upp svenskens psykologiska beredskap inför en då eventuellt stundade invasion utav Tredje Riket.

https://www.imdb.com/title/tt0035251
https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/...lm&itemid=3997

Restaurerades 2018 och ligger just nu upp på SVTPlay veckan ut:

www.svtplay.se/video/eYw7NAV/rid-i-natt-1
www.justwatch.com/se/film/ride-tonight

Rekommenderas starkt, jag har sett den två ggr och även rippat den. Som njutbar kuriosa så innehåller filmen tillika legendariska alltid sexosande Eva Dahlbeck's debut på stora duken.

Livegenskapen i de svenska besittningarna - som tex Svenska Pommern - övergavs först 5 år före att besittningen ifråga blev del av Preussen och Sverige förlorade sitt sista kontinentala brohuvud.
Dvs så sent som i början av 1800-talet.

Men, även om det praktiserades livegenskapen där, så innebar det inte alltid en totalt tröstlös tillvaro.
För vissa kunde bli ganska rikligt belönade av sina forna herrar, och få både frihet och högre utbildningar bekostade av densamme.
Det var nog så att om man var en feodalherre som följde med i tiden och visade ett äkta intresse för sina "arbetare" så kunde man ju se vem av dem som kanske hade talanger utöver det normala. Och så även välja att belöna dem för deras snille och hoppas på framtida nit - med förhoppningen, alldeles säkert, att feodalherren själv skulle få något tillbaka som tack, tex att den "frigivne" skulle börja jobba för sin forne herre och på så sätt förbättra hans förutsättningar.

---

Det sista bondeupproret var väl det som inträffade i Skåne, på 1800-talet.
Svenska militären red in och sköt ner dem allesammans nästan, och begravde resterna på en äng utanför Klågerup. Den finns kvar och är utmärkt med en sten, så man kan åka dit på utflykt om man så vill.
I jämförelse med det så var väl "Ådalen" bara ett vådaskott ...

Och den svenska statsmakten blev så orolig över det skånska missnöjet att man började förbereda sig för fullskalig invasion.
Men tack vare det blev Sverige också det andra landet i hela Världen att rita världens bästa terrängkartor över just Skåne. Där nästan varje träd står utmärkt, och varje mosse, backe och å, liksom alla gårdar, torp och uthus.
Allt finns utmärkt. Ett jättearbete som utfördes där under det första årtiondet av 1800-talet.
Och ack vare det har vi alltså en karta som är så exakt och så konstnärligt, estetiskt tilltalande att man hade kunnat hänga upp den på väggen - och inte förrän med våra dagars flygfotografi fick vi något som kunde jämföras.
Men den ursprungliga karten är bättre, eftersom den låter en se varje höjdskillnad osv på ett sätt som inga flygfoton kan.
Det är bara om man mixar både flygfoto med Lidar-baserade terrängkartor som man får en fullgod motsvarighet.
För 200 år sedan alltså ... då gjorde man det jättearbetet ...
Bara för att svensken blivit livrädda för att skåningarna skulle kunna resa sig igen, och kräva tillbaka vad som rätteligen varit deras hela tiden ändå.
Sånt gillar inte svenskar, stå de gav alla framtida historieälskare en perfekt karta som visar hur Skåne såg ut då, före Skiftesreformen hade kommit och förändrat hela den skånska samhällskroppen från det ursprungliga medeltida till det vi alla kan se ute på. landet varje dag numera.

Det kan vi tacka de bråkiga skånska bonnarna för alltså ... =)
Så lämna gärna en liten blomma om du har vägarna förbi den där "Döängen" utanför Klågerup.
Det är de förtjänat av, de stupade, tycker jag.

En anledning till att bondeuppror inte förekom särskilt ofta i Sverige är säkerligen också att de svenska kungarna, visa av erfarenhet efter Engelbrekts och Dackefejderna (som var rena inbördeskrig, och inte enbart "uppror"), visste bättre än att driva bönderna så hårt att de nödgades göra uppror.

I motsats till på kontinenten hade i princip varje svensk bonde vapen, det var inte bara en rättighet utan enligt de gamla landskapslagarna till och med en skyldighet, och detta tycks ha levt kvar i mentaliteten. Under Dackes tid var armborstet det fruktade allmogevapnet, men redan i början av 1600-talet tycks armborstet i stort sett ha ersatts av den med snapplås försedda lodbössan, ett räfflat vapen som kunde användas både till jakt och krig, och som tack vare den räfflade pipan var mycket mer pricksäker än de slätborrade musköter som soldater och landsknektar sköt med.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius mastodontverk Wärend och Wirdarne (1863-68) omnämner hur bönderna så sent som för en "mansålder sedan" (räknat från 1860-talet) bönderna i Kinnevalds härad allmänt brukade rida omkring med bössan på sadelknappen och yxhammaren i bältet, samt att bönderna i Värend fordom brukade bära med sig vapnen ända in i kyrkan och sitta med bössan över knäna under predikan (inget behov av vapenhus där inte).

I detta sammanhang kan man inte komma ifrån Vilhelm Mobergs roman "Rid i natt!" (1941), som är en mycket bra och välskriven bok, och en av mina personliga favoriter sedan barnsben, jag läste rid i natt mycket tidigt, efter vad jag minns redan i tredje klass i grundskolan, och även om jag inte förstod precis allt jag läste, det ålderdomliga språket som kryllar av bildspråk och liknelser var inte helt lätt att tolka i en ålder då man gärna läser allt bokstavligt, men romanens tonläge var redan då berusande på något vis.

Nu är ju "Rid i natt" inte endast en roman om 1600-talets Småland, utan en beredskapsroman inför det i början av 1940-talet upplevda mycket påtagliga hotet om en tysk invasion av Sverige (att den aldrig kom kunde ju inte folk anno 1940 veta). Det framstod redan då som närmast övertydligt vem Herr Klewen egentligen föreställde, och Brändebols by som sista "fria" bondby i trakten hade sett hur grannbyarna Rostock (ja, det finns en by med detta namn i Småland), Grimmagärde, Humlebäck, Västra Hällasjö och Ryggamo lagds under Klewens välde. Av alla dessa byar är endast Brändebol en fiktiv ort.

Trots romanens allegorier är den i stora drag mycket realistisk gällande hur mitten av 1600-talet skildras. Men samtida, och senare, historiker är dock eniga om att Moberg tar i väl mycket när han beskriver hur hårt det var och hur rättslös allmogen blivit under adelns inflytande, som under 30-åriga kriget ökat stort i antal. Sant är förvisso att kronans finanser efter Westfaliska freden var ansträngda, och många adelsmän belönades med förläningar och skatterätt till bondbyar istället för kontanta medel. Men skillnaden för bönderna blev sällan särskilt omvälvande i praktiken, de betalade skatt till en adelsman istället för till kronan, men skatten fick de betala hur som helst. Dessutom genomfördes redan under Karl XI: s tid en omfattande reduktion då kronan återtog mycket av den jord som adeln fått på drottning Kristinas tid.

Romanen inleds med ett autentiskt, mycket berömt citat, nedtecknat i Riksrådets protokoll den 22 augusti 1650. Bönderna uttrycker sin oro över hur adeln flyttar fram sina positioner: "De veta i andra land är allmogen träl, de befara det skall övergå dem, där de likväl äro födde frie folk". Uttalandet förekommer i ett protokoll vid en förhandling om den så kallade boskapsskatten mellan bondeståndets representanter och riksdrotsen Per Brahe och riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna. Men Moberg återger inte Per Brahes replik på böndernas oro. Den lyder så här: "Den som haver de tankarna, de måtte väl vara riksförrädare, de måtte intet tro att någon ärlig man går om med de tankarna; finnas och några, som sådant ville inbilla dem, skulle de det intet tro". Bönderna säger vidare: "Begära det att bliva hållna vid Sveriges lag. Det bliver dem förekastat (påstått) att de äro köpta, de skola utgöra". Per Brahe svarar: "Sådana måtte bliva straffat, och han skall vara villig att hjälpa därtill".

Citat som rycks ur sitt sammanhang eller endast återges delvis blir som bekant lätt missvisande. Bönderna uttrycker en berättigad oro för att deras urgamla frihet snart ska vara ett minne blott. Men riksdrotsens med eftertryck givna svar visar att detta var otänkbart för rikets högsta herrar, och som historien visar slog livegenskap efter kontinentalt mönster heller aldrig igenom i Sverige.

Nu vet jag inte vad du menar med att "kollektiv" desertering skulle ha varit frekvent förekommande i Norge, men i Tyskland bestod ju en mycket stor del av truppstyrkorna av professionella legosoldater, som var trogna sin Fahne (fanan som man svurit trohet till), inte någon furste eller kejsare, de slogs för pengar, fick de inga drog de helt enkelt vidare. Däremot bestraffades deserteringar från själva fänikan mycket hårt, det var gatlopp som gällde om man infångades, och utgången var ofta direkt dödlig.

Men det deserterades även i Sverige. Åtminstone i Småland var detta vanligt förekommande, vilket Hyltén-Cavallius skildrar i "Wärend och wirdarne" (band 2, 1868):

Också voro rymningar ifrån knekta-fanan ytterst vanliga bland den wärendska skogs-befolkningen, och behandlades af myndigheterna med ett öfverseende, som stundom gick till fullkomlig släpphändhet. Domböckerna från denna tid visa således exempel på knektar, som ända till
sju gånger rymt ifrån sin fana, och vi anföra några hithörande tilldragelser, såsom tids-bilder af
krigshärens äldre tillstånd och inrättning.

Individuella exempel på desertörer skildras också:

En annan skogsman och fyra gånger förrymd knekt, vid namn Börge Jonsson i Brantåsa, af Albo
härad, blef år 1630 ihelslagen af Olof Korne. Vid ransakningen om hans död afgafs det vittnesbörd,
att han varit en Guds ords föraktare, som af idel motvillighet icke på fyra år varit till sakramentet.
Hade ock två gånger rymt sitt kompani, hvarföre han på Wexiö rådhus blef dömd från lifvet. Men
fick pardon, och satte sjelf öfver sig den domen, att om han vidare rymde, vore han sjelfdömd till galga och gren.

Straxt derefter, när folket fick upptåg till sjösidan, följde Börge med till Kalmar. Men när de skulle till skepps, rymde han tredje resan hem och tubbade några andra med sig. För denna sak blef
han andra gången dömd ifrån lifvet, att arkebuseras i Kalmar. Men han lofvade bättring och fick
åter pardon. Likväl höll han icke bättre sitt löfte, än att han rymde hem, redan en månad derefter,
och gick sedan som ett vilddjur i markene. Han blef derföre »lagd biltog och öfver honom ulfsgäld
ljust, och han feger för hvar man, att hvilken honom öfverkom, måtte honom slå, likasom
en ulf eller annat skade-djur, och han måtte ligga ogilder».

Någon gång, ehuru blott undantagsvis, finna vi dock att myndigheterna förforo med alfvar i bestraffandet af dessa upprepade rymningar. Sålunda framfördes på Kinnevalds ting, d. 10 Aug. 1629,
en förrymd knekt, Sven Nilsson i Toftahult, som af lands-profossen blifvit upptagen på gränsen.
Nämnde Sven vardt skrifven till knekt år 1626, och när krigsfolket fick upptåg, blef han ordnad att
följa till Kalmar med fändrikens tingest (ɔ: bagage). Men då han kommit på vägen, tre mil nära
Kalmar, rymde han ifrån phanen (ɔ: fanan), öfvergifvande tingestet på vägen, och lopp hem igen. Året efter fick han pardon; men när folket åter fick upptåg, rymde han å nyo och satt hemma med
tredsko, utan att komma till någon mönstring. Icke heller ville han godvilligt framgå och ställa sig
under kapitenen och sin fan igen, efter det Konungens bref blifvit allmogen föreläst d. 27 Juli 1629.
Vid samma tillfälle förelästes äfven riksens råds bref, och gafs derhos all mundtlig, tjenlig och
trogen förmaning, att de som tagit sådant oråd före skulle ställa sig till rätta och hafva pardon. Men »sådant kan intet skaffa, utan de hålla det för gabberi, att dem lofvas straff, sågandes: de höra
alltid skällan; men se intet boskapen. Och för det andra säga de: det hafver ingen bättre dagar än
de som rymma; ty, när de gå fram, bli de tackade, och hafva då likväl haft ett år fritt, då de lydige
deremot hafva lidit hunger och svält och somlige äro blifne döda». Och bevisade Kapitenen,
manhaftige Sven Person i Askeberga, som var vid tinget närvarandes, att förenämnde Sven Nilsson hade tre gånger rymt ifrån honom tillförene; det ock Sven onödd och otvingad offentligen inför rätten
bekände. På grund af allt detta blef Sven Nilsson, efter Konunga-balken och konung Carls krigsartiklar, dömd ifrån lifvet, att med rep och hängande ombringas på gränsen, der han sig förhållit hade, androm till sky och varnagel. Och Ståthållaren lät genast exequera domen, och Sven Nilsson blef, d. 12 Aug. 1629, hängd i en furu-gren på gränsen.

Den järnhårda kadaverdisciplin, med obevekligt bestraffande av minsta förseelse, som vi känner igen från en något senare tid, till exempel i karolinerarmén under Karl XII, var alltså helt främmande vid början av 1600-talet.