Newbiens första tripp (Cannabis + 30mg 4-HO-DIPT)

Kön: Tjej
Ålder: ~18
Dos: 15mg vid två skilda tillfällen, dvs 30mg.
Tidigare erfarenheter: N20, cannabis (enbart tidigare på kvällen), alkohol.
Sällskap: Pojkvännen Pastejleif & ett annat par som rökt gräs. (Båda sov när vi förtärde 4-HO-DIPT)

Kvällen började med att vi anlände i lägenheten och började röka gräs. Paret skulle vara iväg i drygt tre timmar. Efter en dryg timme blev vi hungriga och stack ner för att käka mexikanskt. På väg dit pep det otroligt i öronen, men jag hade haft problem tidigare i veckan så jag vet inte vad det berodde på. Jag kände mig lite nojig, och trodde att det skulle synas på mig att jag var lite borta, men intalade mig att jag såg ut som vanligt. Jag började undra hur många som gick runt och var stenade. Väl framme när vi skulle beställa så var vi båda lite trögtänkta. Det tog lång tid innan vi förstod att vi stod i fel ände av kön.

Efter att vi ätit klart insåg jag att jag inte tänkte lika mycket som jag brukade. Hjärnan kändes omtöcknad och jag kände mig verkligen korkad. Det fick mig att skratta. Vi stack till ICA pga munchies. Vi köpte fikabröd och mineralvatten, och Pastejleif försökte övertyga mig om att köpa chips som jag nekade till.

Framme i lägenheten igen så rökte vi någon joint till och inväntade sällskapet med att spela SSBM. De anlände och vi åt lite mat och rökte bong. Vi hade mycket trevligt och sällskapet somnade, och Pastejleif och jag satt vakna och sneglade på 4-HO-DIPTen. Jag övertygade honom att vi skulle ta, och han sa "Visst, men bara en". Jag gick med på det och vi svalde varsin.

Efter drygt tio minuter mumlar jag lite att om det inte kickar ordentligt tar jag en till. Jag väntade tjugo minuter och tog min andra. Någonstans häremellan hade jag satt på mig solglasögon som var Elvisreplikor. Jag kände mig lite uttråkad, eftersom det hade nu gått fyrtio minuter utan att något hänt. Jag såg reflektioner i solglasögonen och jag förstod att de kom från TV:n och kökslampan bredvid. Jag växlar mellan att ha dem på mig och inte, och efter att ha tittat på tv:n en stund och blundat, såg jag ljus. Jag frågar de andra om de också kan ta kort med ögonen. Jag minns inte vad de svarade, men jag tror att de nickade förstående.

Jag får otroligt ont fysiskt. Eller det känns som om jag har ont, men det gör inte ont. Min mage sugs åt alla håll och jag har något som liknat huvudvärk, det är tryck på skallen. Pastejleif kräks, men jag kan inte.

Jag sätter mig på solglasögonen igen och känner att det är mycket tryggare än att vara utan. Jag får ett rus och känner mig plötsligt mycket djupare, en mycket klar kontrast till hur jag kände mig på gräset. Reflektionerna är kvar på insidan av glaset och jag provar att täcka för ljuskällorna för att se hur det syns. Först fungerar det, glasögonen blir mörka inuti. Men ju mer jag gör det, så stannar ljuskällorna kvar i glaset. Jag konstaterar att jag har fotografiskt minne och skapar sedan flera lagar med ljus, och sedan bildar jag animationer. Jag börjar titta på väggen och ser att alla skuggor i rummet är ansikten. Oftast profiler. Jag blir lite paranoid och förstår inte vart de kommer ifrån. Jag ser mig runt i ett försök att hitta någon, men det fungerar inte. Jag ser plötsligt Pastejleifs reflektion och ber honom att öppna munnen. På riktigt så öppnar han munnen och jag ser inte det i reflektionen. Det hela är mycket frustrerande, jag förstår inte varför inte reflektionerna inte beter sig som de ska. Jag är trött och huvudet gungar.

Jag vandrar ut till badrummet, kroppen betedde sig som skumgummiklädd gummi. Ungefär som när man druckit alkohol. Jag tittade i spegeln och förstod inte vad jag gjorde där, jag tror Pastejleif sa att jag hade OTROLIGT grönt hår (jag har färgat det grönt). Jag tror Pastejleif bad mig att kolla mina ögon också. Jag stod där en stund och lutade pannan emot spegelglaset. Det kändes skönt och kallt mot min varma och gummilika kropp. Jag tänkte att speglar inte ljuger, bara i fåniga barnböcker och filmer. Jag tittar in i mina ögon och jag skelar lite. Först får jag tre ögon och sedan ett enda öga. Pastejleif tittar in och jag får min första skrattattack, vad sjuk jag såg ut, tänker jag. Jag sprang mot sängen.

När jag ligger ner och blundar ser jag en massa trianglar i en massa färger. Ur trianglarna uppenbarar sig en noshörning. Han har en flörtig blick. Trianglarna bakom fortsätter att pulsera och jag vet att de egentligen är rektangler. Jag försöker tala om för Pastejleif vad jag ser, men jag säger enhörningar flera gånger istället. Noshörningens haka blir till en tomtemössa. Ur den växer en tomte som ler och hans skägg växer konstant. Plötsligt blir skägget lockigt och det blir till flintskalliga barnhuvuden. De tittar på mig och dissolveras sedan till djurhuvuden. De är i regnbågens färger i tur ordning. Först fåglar, sedan minns jag ine, sedan apor och sedan elefantliknande djur.

Jag talar om för Pastejleif att jag har upptäckt ett nytt djur som liknar öronlösa elefanter. Vi skrattar igen och elefanternas huvuden blinkar emot mig. Jag får insyn i biologi och utbrister att djuren redan finns.
- Giraffer heter det ju!
Jag mumlar att de bara liknar giraffer. Okontrollerade skrattattacker under hela tiden.

Jag åker i tunnlar och jag skrattar åt hur snurrig jag blir, och skrattat ekar längs tunnlarna. MItt skratt låter plötsligt väldigt ont, och jag övergår till att hissa som en orm. Jag ligger längre och säger "hhsss" och det resulterar i skrattattacker. Jag neråt i en tunnel med flera våningar. Golvet är som spindelnäten i Zelda OOT http://internal.tbi.net/~max/Deku.jpg. Det var rött och svart. Jag börjar tänka på spindelmannen och vertigo.

Jag är i badrummet igen och jag minns inte vad jag gjorde där. När jag kom tillbaka ser jag barn springa på TV. Jag känner mig som ett barn igen och är helt förundrad när deras vita kläder lyser i silver. Jag säger
- Barn är det renaste som finns och får medhåll från Pastejleif. Jag känner att jag inte vill säga klichéer och lägger därmed till
- Ja, med sina vita kläder. Iallafall om de inte springer runt och skiter ner sig!
Jag är nöjd.

Barnen på TV leker i en lekpark och jag försöker förstå hur det går till när jag böjer mig framåt och ser barnen på TV. Vem är upp och ner? Om jag böjer mig framåt och tittar mellan benen och barnen står upp, är jag upp och ner? Om barne är upp och ner, är huvudet vid marken eller som vanligt? Jag funderar länge och inser att jag är korkad, men jag gillar att bli förvirrad. Jag frågar sällskapet som är oförstående. Jag känner mig plötsligt klok och säger
- Men... det är ju så simpelt. Allting är subjektivt.

När jag lägger mig ner igen så kollar jag i taket. Jag förstår att jag borde blunda, och efter en stund pratar Pastejleif med mig. Jag öppnar öronen men förstår inte vad han säger. Jag sätter på mig solglasögonen och blundar inte på vad som känns på flera minuter. Mina ögon är torra. Riktigt torra. Jag springer otroligt klumpigt till toaletten och blöter mina ögon. Patejleif kommer in och skrattar åt mig. Han vet uppenbarligen ingenting.

När jag lägger mig igen ser jag en hel del former i tunnlar. Här känner jag att jag kanske kommer att snedtrippa. (Jag är gravt clownfobisk, så pass att jag lärde mig säga ordet utan att hyperventilera för ett par år sedan) Jag ser clownen Pennywise ur filmen Det. Han uppenbarar sig svagt grå över tunnlarna och ler ondskefullt. Jag spärrar upp ögonen och Pastejleif frågar hur det är fatt. Jag börjar andas tungt och ansträngt. Jag åker i tunnlar med hans ansikte och mumlar att jag inte får snedtrippa. Jag ändrar clownens ansikte till Pastejleifs och skrattar när jag åker in i hans mun och ögon. Pastejleif förstår vad som händer och ber mig att tänka på Dchingis Khan-låten "Moskau". Jag skrattar högt åt den flintskallige mannen med glugg i tänderna. Fy fan vad ful han är. Under tiden hade en i sällskapet rest på sig för att gå ut och röka. När han kommer tillbaka så har hans ansikte samma nyans som hans hår och plötsligt blir han Pennywise. Jag försöker se hans riktiga ansikte och blir lugn när det framträder.

Jag är inne i badrummet och blöter ögonen igen och oroar mig för att det ska komma blod ur handfatet och tittar mig i spegeln.
- Låt inte din fobi förstöra din tripp" säger jag och då lämnar jag Pennywise. Doften av tvål lugnar mig.

Jag kommer tillbaka och ser programmet SickSack på TV. Jag blir helt lyrisk! Lampan på symaskinen lyser upp programledarens ansikte och tyg. Pastejleif frågar om jag skulle kunna tänka mig att ha sex med henne och jag säger ja, men ångrar mig fort. Hon blir plötsligt jättegrov och biffliknande.
- Hon ser riktigt manlig ut, piper jag och Pastejleif instämmer. Han ber mig kolla på hennes händer och de är otroligt stora och manliga. Jag blir lite rädd och tittar på mina händer. Jag är glad att de ser ut som barnhänder.

Efter att hon sytt klart så är det en scen med en massa kläder som hänger på rad. Färgen lila utmärker sig och sedan ser jag en suddig vägg bakom de som pratar. Jag vill gärna fråga
- Är det en spegel i vatten eller fortsätter lokalen? Men jag låter bli för att inte verka korkad.

Snart efteråt kommer en scen med en man som är besatt av att sticka detaljer i många färger. Han kallar det spartanskt och jag vänder mig mot Pastejleif och säger
- Tror du inte att hans fru kommer hem och säger 'Åh baby, du är så spartansk?'

De visar ett kollage med hans verk. Det var det underbaraste jag har sett. Kvadrater i varandra i olika färger och en massa blommor. Det var en ögonorgie i färger och mönster och jag minns inte om jag visade min upphetsning verbalt eller genom att sprattla på rygg.

Jag ligger på rygg och tänker på Aladdin. Eller Arabien. Eller Indien. Jag säger det högt och Pastejleif säger
- VA?! Arabien?
Jag är övertygad om att det finns och Pastejleif sjunger "Arabiska natt" och jag blir konfunderad. Visst sjöng Peter Jöback den sången? Eller gjorde han inte det? Låten blir ond för mig och jag associerar Peter med snälla saker. Nej, det kan inte ha varit honom. Arabiens slott såg ut som ett svart hus i vectorgrafik. Läskigt.

Jag fick lust att rita. På TV var det en tant som sydde en skjortkrage. Jag ritar skjortkragen. Pastejleif frågar vad jag ritar och jag svarar att det är skjortdjur. Han undrar vadfan jag pratar om och för mig är det uppenbart att alla människor med krage har skjortdjur. Jag ritar fyra trianglar, en på varje sida av en kvadrat och ritar stick från den för att ge den djup. Jag var nöjd med min teckning och anser att den är psykadelisk. Jag ser en ny skjorta och ritar ett skjortdjur. Pastejleif besvärar mig med sina frågor och jag ritar en oval med två prickar. Jag upptäcker att min karaktär inte har en mun och ritar den utanför ansiktet. Jag låter lite upptagen och säger att han får prata med min sekreterare. Jag känner mig viktig. Han tittar på min sekreterare och ger sig på ett försök. Vi skrattar båda två.

Mina skjortdjur blir fina och Pastejleif säger att de ser ut som kartong. Jag analyserar dem och drar slutsatsen att jag är helt sjuk i huvudet men nu lever ju mina skjortdjur, så det vore sorgligt om de dog.

I bakgrunden där tanten syr finns en tapet. Normalt sett hade jag tyckt att den var hemskt ful. Jag är för mycket för att saker ska matcha än konstiga mönster. Jag tycker dock att den är vacker, och säger att den är helt underbar. Jag skäms lite och hävdar min estetiska sida genom att säga att den inte matchar.

På något sätt hamnade jag på knä framför TV:n. Jag analyserade rutorna. Jag satt med ansiktet bara ett par centimeter från TV:n och undrade om det svarta mellan de färgglada pixlarna var ett ditplacerat rutnät. Jag funderade länge och diskuterade att rutnät inte kan existera eftersom då skulle alla kanaler vara tvungna att ha likadant placerade rutnät. Det är helt enkelt bara svart, inget rutnät inser jag och är nöjd med det. Plötsligt ser jag ett annat program i det svarta och det påminner om en pinboard. (Platta med små trubbiga nålar i som avbildar vad man nu trycker emot den) Jag blir lite rädd men jag pratar iallafall med programmet i huvudet en stund.

Jag börjar vifta på huvudet och blir snurrig. Jag inbillar mig att jag är ett penntroll med undercut och blir skitorolig att halva mitt hår har försvunnit eftersom det inte väger något. Jag frågar ängsligt om jag har undercut. Det hade jag inte.

Jag sitter återigen i sängen med Pastejleif och ritar. Pastejleif ritade en gubbe tidigare vid namn "Hola Makola". Jag ber om att få rita kaninöron på honom. Jag får det och ritar oproportionellt små öron. Jag visar honom och han skrattar samtidigt som han ber mig rita skägg. Jag ritar otroligt mycket skägg och han liknar en varulv. Jag får för mig att han ska ha ett namn och skriva "KANIN" med ordet "VARULV" ovanpå. Jag har en lång monolog på drygt tio minuter om hur det är logiskt att den ska heta "AUV". Det är bara så, Jag säger att A:et är dubbelt så starkt, och U:et är ganska svagt. Men V var starkast. SÅ starkt att Nirvana vilar runt det. Jag fyller i V rätt hårt. Pastejleif förstår inte min teori och den vakna ur sällskapet hade bara lyssnat halvhjärtat. Jag mindes inte hur jag beskrev min teori och jag ger upp att berätta om den.

Jag känner att huvudet klarnar och trippen börjar gå över. Jag lägger mig ner och drar en filt över huvudet. Det är renar med röda näsor. De röda näsorna blir för mycket och jag kastar bak filten. Älgar, tänker jag då, och ordet mångkultur. Jag försöker mig på att skapa en hybrid av dessa två ord men får bara fram "Mälgkontur". Jag säger ordet ett dussintalgånger till Pastejleifs rygg . Jag blir arg, kontur är fel.

Han vrider sig emot mig och frågar om jag är redo att komma ner från min tripp. Jag sjunger på en låt av Thomas Ledin.
- VI ÄR PÅ GÅNG! VI ÄR LADDADE VI ÄR TÄNDA!
Jag skrattar och har ansiktet emot Pastejleifs rygg igen. Jag ser Thomas Ledin stå på en sten i fjärran. Han ler stort och blinkar med ögonen. Thomas är busig, tycker jag och jag hälsar lite. Strax därefteråt säger jag högt
- THOMAS! VADFAN GÖR DU HÄR? HAHA!
Han är stel och tyst och försvinner sakta bakåt. Jag skriker farväl i mitt huvud och han skickar tillbaka en zeppelinare i samma form som hans huvud. Jag skrattar åt honom. Vad gjorde Thomas där?

Jag tittar bakåt och och ser en bild på väggen. Det är granar på den. Jag överröste Pastejleif som pratar och säger att granarna dansar. Jag undrar nyfiket om de också kan åka baklänges och skicka tillbaka zeppelinare. Men det kan de inte, konstaterar jag, eftersom de inte lever.

Trippen går över därefteråt, jag börjar känna mig riktigt energisk men ser inte längre konstiga saker. Jag sätter mig på en stol och alla har somnat. Jag skriver elva sidor i mitt block om vad jag har upplevt.

Sammanfattningsvis var det en mycket rolig kväll. Jag upplevde en hel del förhållandevis sjuka grejer, och det var läskigt när jag trodde att jag skulle snetrippa. Jag är glad att det gick lätt att ta sig ur. Jag växlade humör riktigt snabbt, men det var inget annorlunda med hur jag brukar vara annars. Jag är glad att jag haft denna upplevelse och har nya syner på saker (främst mönster, haha) Pastejleif, du var otroligt stödjande och jag är ledsen för att jag var så egoistisk. Jag blev helt överrumplad med upplevelser och kände att jag inte hann smälta allt. Tack till vårat sällskap också, för att vi fick hälsa på.

btw så skrevs halva under min afterglow, jag ber om ursäkt för språkliga fel (stavning + grammatik)

Woops.

bra rapport,hur var tiden? hur många timmar varade trippen?

Jag minns inte det exakta klockslaget men vi tog dem runt halvtre-tiden på natten och det varade i drygt tre-fyra timmar.

I.M.O så varade det aktivt i 2-2.5h.

toppen att du använder dig av ett begränsat ordförråd men med så mycket beskrivande! tänkte typ att det var överdrivet mycket att komma ihåg såvida man inte skrev ner det direkt som du gjorde. Själv har jag svårt att beskriva ens 1/10 i såna sitsar det finns ej tillräckligt med ord för mina tankar
ha d gytt

Tack. Jag skulle våga påstå att mitt vokabulär är mer utökat än sådär, men som sagt skrevs det på afterglow och jag skrev tills jag hade krampaktiga händer. Det måste ha sett komiskt/maniskt ut när jag satt med skrivblocket i handen och skrivit helt entusiastiskt.


Sedan tog du hälften av dosen jag tog. Du verkade mest ligga där och flumma.

Jag menade att du var som mest aktiv i 2-2.5h.

bra skrivet, mera knark mera rapporter, tack!

Mycket möjligt. Jag måste erkänna att jag hade väääldigt dålig tidsuppfattning. Vad som kändes som ett par minuter var säkert en halvtimme.


Tack så mycket. Jag får ligga i med knarkandet då, heh.

Jag tog 4-HO-DIPT ännu en gång men i mindre dos (15mg) denna gång. Någon vidare tripprapport orkar jag inte skriva, men en lite beskrivning kan jag klämma till med.

Det kickade fort, efter drygt 20min fastnade jag med blicken på en julblomma och den var sjukt vacker. Pastejleif var där och hade tagit 30mg och en annan vän som tagit en halv lapp shiva.

Jag såg ögon konstant genom hela trippen, de ändrades inte alls. Jag fick för mig att hela världen var där för att lyssna på mig och jag var fast besluten att inte säga någon klichée.

Jag låg nästan hela trippen och funderade ut vad jag skulle säga, och det kom till mig till slut. Omgruppera var ordet. Jag förstod att alla världens problem skulle lösas om vi började omgruppera oss, vi skulle bryta alla landsgränser och beblanda oss oavsett kommunkationssvårigheter. Vill man, kan man. Jag tyckte att folk prioriterade fel saker i livet och det skulle lösas om vi blandade oss. Om vi hamnade i någon liknande orolig situation där alla var tvungna att förlita sig på varandra men ändå klara sig själva, trodde jag att vi skulle kunna sätta allt i perspektiv.

Jag vet inte om detta verkar logiskt ännu, jag försöker fortfarande bearbeta mina teorier. Det som frustrerade mig mest var först att jag inte hade något att säga, och sedan hur det skulle fungera i praktik eftersom det är väääldigt få människor som skulle gå med på det.

Övriga händelser som involverar de andra överlåter jag åt dem.

Härlig tripp var det oavsett, jag har nog aldrig känt mig så upplyst som då.