2007-01-24, 00:06
#1
Kön: Man
Ålder: Närmare 30 än 20...
Vikt: 70
Känner att jag har en tripprapport som jag bara måste dela med mig av då den representerar en upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och fått mig att omvärdera min syn på det mesta här i livet. Jag har under mina senare år utforskat närmare ett dussin olika hallucinogena preparat av olika art och i olika kombinationer, så vill jag nog klassa mig som rätt erfaren och har upplevt en del rätt psykade och/eller underbara saker. Detta är ett sånt tillfälle.
Kvällen för det planerade försöket med att kombinera dxm med lsa har kommit. Då jag känner till båda substanserna väl, speciellt dxm, så känner jag ingen direkt oro. Mer förväntan över vad som komma skall. Jag petar i mig 150mcg lsa kring 18:00 och sätter mig sedan vid datorn och lyssnar på musik jag sorterat fram för detta tillfälle redan dagen innan. Stämningen är på topp. Efter ca 3 timmar börjar jag känna av lsa't. Främst genom att humöret svänger upp ytterlligare och en "mysig" känsla sprider sig i mig. Äntligen tänker jag och tar fram 3 x 250mg dxm som jag intar med ca 15 minuters mellanrum. Något som normalt funkar utmärkt för mig. Jag dämpar belysningen och sitter kvar vid datorn. Har msn igång som en slags "livlina" till en vän som vet vad som pågår och är van vid att trippa själv och är nyfiken på vad som händer.
Efter ca 45 börjar jag känna att trippen börjar byta färdriktning något. Känner igen det mentala "bruset" jag jämt får på dxm. Men det känns ändå inte som vanligt. Börjar misstänka att detta kan komma att bli en 1+1=3 effekt som jag upplevt på andra kombinationer. Men jag blir inte orolig utan börjar istället koncentrera mig på trippen för att verkligen känna efter vad som händer. Vid det här laget börjar min tidsuppfattning att leva sitt eget liv, så jag kan tyvärr inte längre ge några exakta tidsangivelser.
Det hela börjar nu likna en raketuppskjutning. En enorm urladdning som i början mer eller mindre hänger stilla i luften för att sen börja accelerera till vanisinniga hastigheter. Jag sitter som en staty på min skrivbordsstol och bara tittar ut i rummet. Inga ordentliga OEV's att tala om, utan mer en brusig/noise- stroboskopliknande effekt som jag normalt får på dxm, fast i en mer anabol version. Alla synintryck börjar bli övermäktiga så jag sluter ögonen... och pang, jag har CEV's som jag aldrig upplevt förut. Inte i form av mönster utan i form av klara syner. Syner så klara att jag stundtals faktiskt tror att jag har ögonen öppna. Det enda som får mig att inte tro det är synernas natur. Jag vet inte riktigt vad mitt undermedvetna har för sig egentligen, men samtliga syner var i form av närbilder på förvrida kroppsdelar och könsorgan som rör sig onaturligt, nästan som om kropparna vred sig i smärta...
Även detta blir övermäktigt så jag öppnar ögonen och lyckas på något sätt föra et (hyffsat) normalt samtal med en vän via msn.
Efter en stund kan jag inte längre skriva utan ställer mig upp för att förflytta mig. Jag tar mig dock inte en meter. Ser mig omkring på alla möbler och väggar som "studsar runt" i olika lager runt mig. Nu känner jag hur min sista koppling till verkligheten börjar försvinna. "Golvet..." tänker jag och går ned på knä och fäller mig framåt så pannan tar i golvet. Jag sluter ögonen och försvinner från min kropp och det känns som expanderar oändligt tills jag existerar överallt samtidigt. Synerna har helt ändrat art och allt jag ser liknar mest kraftigt förvirrade/förvridna flash-animationer i skarpa pastellfärger. Mest i blått, lila och orange. Jag ser mönster, objekt och ansikten kastas mot mig i ett rasande tempo. Jag går igenom tusentals tankar om vad det innebär att existera i olika former, skillnader i artificiell intelligens och mänsklig, vad det innebär att vara mänsklig, hur man kan överföra medvetandet till internet, m.m. Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag befann mig i detta tillstånd. Men när jag väl började bli medveten om min fysiska kropp och att jag befann mig på golvet så uppfattade jag det som att jag fick tillbaka en fot in i verkligheten ganska fort. Om det sen stämmer vet jag inte. Jag satt kvar ett tag på golvet och kluddade med en penna på ett papper. Sen reste jag mig på nytt. Denna gång dansade inte möblerna runt lika mycket så jag vågade mig på att gå runt i lägenheten.
Insåg helt plötsligt att jag mådde fruktansvärt illa och lyckades ta mig till hinken jag tagit fram tidigare för nödfall som dessa. Började spy som en räv och kallsvettas. Lyckas dock hålla mig lugn och påminner mig om att trippen har vänt och jag är på väg hem igen. När magen lugnat ner sig lägger jag mig i soffan och sluter ögonen. De klara synerna är tillbaka igen. Inte lika intensiva som förut, men fortfarande kusligt verkliga. Denna gången var det inte kroppsdelar utan något man får beskriva som modern konst alá -70 som manifesterade sig. Roas ett tag av detta innan jag blir rastlös och går runt i lägenheten. Upptäcker ganska fort att hjärnan inte alls är i synk med omvärlden. När jag går in i ett rum så är "jaget" fortfarande kvar i det förra rummet ett par sekunder innan det hinner ikapp. Detta skapar en slags långsam stroboskopeffekt där jag förflyttas ryckigt mellan rummen. Kommer till slut in på toaletten och ser mig i spegeln. Ser en sjukt sliten person framför mig och inser att jag måste dricka vatten och bädda ner mig. Vilket jag också gör.
Resterande tid innan jag återkommit till baslinje var fylld med väldigt mycket filosoferande av samma art som under den intensiva peak'en fast i ett betydligt lugnare och kontrollerat format. Förutom att jag känner mig helt utmattad både mentalt och fysiskt. Önskar att jag hade något att sova på då lsa't alltid tar bort min förmåga att sova helt under mer än ett dygn.
En ny dag gryr utanför fönstret och jag känner mig hyffsat återställd. Känner mest av den bekanta känslan av att ha dexat dagen innan. I övrigt känner jag inte av några negativa effekter alls. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag mest bara trött/utmattad och grymt hungrig. Enkelt åtgärdat med stor pizza och bra film resten av söndagen
Hade det här hänt för 5 år sedan så är jag rätt övertygad om att jag hade sneat riktigt ordentligt och det hela hade blivit riktigt otrevligt. För det här var intensivt. Svårt att förklara exakt hur intensivt i text på detta sätt. Så jag rekommenderar inte denna kombination till någon av ren princip. Men för mig personligen så blev detta en helt fantastiskt upplevelse denna gång. Känner mig otroligt berikad på många sätt. Men jag kommer aldrig göra om det. Känns bra så här. Vill inte utmana ödet hehe.
Hoppas det här gav er något. Skönt att få dela med sig lite iaf.
Simma lugnt.
PS. Det jag kluddade på pappret var:
"HAAAAAAAAA
LSA + DXM = *bild på en ambulans med ett brett leende*"
Jag skrattade gott åt det där och gör fortfarande. Ambulansen är för övrigt riktigt söt med sitt leende och blinkande ljus
Ålder: Närmare 30 än 20...
Vikt: 70
Känner att jag har en tripprapport som jag bara måste dela med mig av då den representerar en upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och fått mig att omvärdera min syn på det mesta här i livet. Jag har under mina senare år utforskat närmare ett dussin olika hallucinogena preparat av olika art och i olika kombinationer, så vill jag nog klassa mig som rätt erfaren och har upplevt en del rätt psykade och/eller underbara saker. Detta är ett sånt tillfälle.
Kvällen för det planerade försöket med att kombinera dxm med lsa har kommit. Då jag känner till båda substanserna väl, speciellt dxm, så känner jag ingen direkt oro. Mer förväntan över vad som komma skall. Jag petar i mig 150mcg lsa kring 18:00 och sätter mig sedan vid datorn och lyssnar på musik jag sorterat fram för detta tillfälle redan dagen innan. Stämningen är på topp. Efter ca 3 timmar börjar jag känna av lsa't. Främst genom att humöret svänger upp ytterlligare och en "mysig" känsla sprider sig i mig. Äntligen tänker jag och tar fram 3 x 250mg dxm som jag intar med ca 15 minuters mellanrum. Något som normalt funkar utmärkt för mig. Jag dämpar belysningen och sitter kvar vid datorn. Har msn igång som en slags "livlina" till en vän som vet vad som pågår och är van vid att trippa själv och är nyfiken på vad som händer.
Efter ca 45 börjar jag känna att trippen börjar byta färdriktning något. Känner igen det mentala "bruset" jag jämt får på dxm. Men det känns ändå inte som vanligt. Börjar misstänka att detta kan komma att bli en 1+1=3 effekt som jag upplevt på andra kombinationer. Men jag blir inte orolig utan börjar istället koncentrera mig på trippen för att verkligen känna efter vad som händer. Vid det här laget börjar min tidsuppfattning att leva sitt eget liv, så jag kan tyvärr inte längre ge några exakta tidsangivelser.
Det hela börjar nu likna en raketuppskjutning. En enorm urladdning som i början mer eller mindre hänger stilla i luften för att sen börja accelerera till vanisinniga hastigheter. Jag sitter som en staty på min skrivbordsstol och bara tittar ut i rummet. Inga ordentliga OEV's att tala om, utan mer en brusig/noise- stroboskopliknande effekt som jag normalt får på dxm, fast i en mer anabol version. Alla synintryck börjar bli övermäktiga så jag sluter ögonen... och pang, jag har CEV's som jag aldrig upplevt förut. Inte i form av mönster utan i form av klara syner. Syner så klara att jag stundtals faktiskt tror att jag har ögonen öppna. Det enda som får mig att inte tro det är synernas natur. Jag vet inte riktigt vad mitt undermedvetna har för sig egentligen, men samtliga syner var i form av närbilder på förvrida kroppsdelar och könsorgan som rör sig onaturligt, nästan som om kropparna vred sig i smärta...
Även detta blir övermäktigt så jag öppnar ögonen och lyckas på något sätt föra et (hyffsat) normalt samtal med en vän via msn. Efter en stund kan jag inte längre skriva utan ställer mig upp för att förflytta mig. Jag tar mig dock inte en meter. Ser mig omkring på alla möbler och väggar som "studsar runt" i olika lager runt mig. Nu känner jag hur min sista koppling till verkligheten börjar försvinna. "Golvet..." tänker jag och går ned på knä och fäller mig framåt så pannan tar i golvet. Jag sluter ögonen och försvinner från min kropp och det känns som expanderar oändligt tills jag existerar överallt samtidigt. Synerna har helt ändrat art och allt jag ser liknar mest kraftigt förvirrade/förvridna flash-animationer i skarpa pastellfärger. Mest i blått, lila och orange. Jag ser mönster, objekt och ansikten kastas mot mig i ett rasande tempo. Jag går igenom tusentals tankar om vad det innebär att existera i olika former, skillnader i artificiell intelligens och mänsklig, vad det innebär att vara mänsklig, hur man kan överföra medvetandet till internet, m.m. Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag befann mig i detta tillstånd. Men när jag väl började bli medveten om min fysiska kropp och att jag befann mig på golvet så uppfattade jag det som att jag fick tillbaka en fot in i verkligheten ganska fort. Om det sen stämmer vet jag inte. Jag satt kvar ett tag på golvet och kluddade med en penna på ett papper. Sen reste jag mig på nytt. Denna gång dansade inte möblerna runt lika mycket så jag vågade mig på att gå runt i lägenheten.
Insåg helt plötsligt att jag mådde fruktansvärt illa och lyckades ta mig till hinken jag tagit fram tidigare för nödfall som dessa. Började spy som en räv och kallsvettas. Lyckas dock hålla mig lugn och påminner mig om att trippen har vänt och jag är på väg hem igen. När magen lugnat ner sig lägger jag mig i soffan och sluter ögonen. De klara synerna är tillbaka igen. Inte lika intensiva som förut, men fortfarande kusligt verkliga. Denna gången var det inte kroppsdelar utan något man får beskriva som modern konst alá -70 som manifesterade sig. Roas ett tag av detta innan jag blir rastlös och går runt i lägenheten. Upptäcker ganska fort att hjärnan inte alls är i synk med omvärlden. När jag går in i ett rum så är "jaget" fortfarande kvar i det förra rummet ett par sekunder innan det hinner ikapp. Detta skapar en slags långsam stroboskopeffekt där jag förflyttas ryckigt mellan rummen. Kommer till slut in på toaletten och ser mig i spegeln. Ser en sjukt sliten person framför mig och inser att jag måste dricka vatten och bädda ner mig. Vilket jag också gör.
Resterande tid innan jag återkommit till baslinje var fylld med väldigt mycket filosoferande av samma art som under den intensiva peak'en fast i ett betydligt lugnare och kontrollerat format. Förutom att jag känner mig helt utmattad både mentalt och fysiskt. Önskar att jag hade något att sova på då lsa't alltid tar bort min förmåga att sova helt under mer än ett dygn.
En ny dag gryr utanför fönstret och jag känner mig hyffsat återställd. Känner mest av den bekanta känslan av att ha dexat dagen innan. I övrigt känner jag inte av några negativa effekter alls. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag mest bara trött/utmattad och grymt hungrig. Enkelt åtgärdat med stor pizza och bra film resten av söndagen
Hade det här hänt för 5 år sedan så är jag rätt övertygad om att jag hade sneat riktigt ordentligt och det hela hade blivit riktigt otrevligt. För det här var intensivt. Svårt att förklara exakt hur intensivt i text på detta sätt. Så jag rekommenderar inte denna kombination till någon av ren princip. Men för mig personligen så blev detta en helt fantastiskt upplevelse denna gång. Känner mig otroligt berikad på många sätt. Men jag kommer aldrig göra om det. Känns bra så här. Vill inte utmana ödet hehe.
Hoppas det här gav er något. Skönt att få dela med sig lite iaf.
Simma lugnt.
PS. Det jag kluddade på pappret var:
"HAAAAAAAAA
LSA + DXM = *bild på en ambulans med ett brett leende*"
Jag skrattade gott åt det där och gör fortfarande. Ambulansen är för övrigt riktigt söt med sitt leende och blinkande ljus
