Ökar i själva verket Sveriges nedrustning säkerheten och minskar krigshotet?

En gammal teori bland freds- och konfliktforskare, som exempelvis professor Johan Galtung har levererat är att upprustning bygger på en känsla av underlägsenhet. Man fruktar hela tiden att den andra parten ska vara starkare och att det föreligger ett hot om att man kan besegras militärt, för att motverka detta måste man hela tiden utveckla nya vapen samt ta dessa i bruk. Detta leder givetvis till att den andra parten eller parterna gör samma sak för att hålla jämna steg. Givetvis har även det militärindustriella komplexet med sin oerhört effektiva lobbymakt påverkat detta, och i många fall rentav satt den politiska beslutandemakten ur spel.

Hur skulle det då bli om båda parterna slutade rusta, man skar ner på sina militära styrkor och minskade antalet stridsvagnar. Det är ju det vi ser idag att Sverige gör. Givetvis är det inte så enkelt som att man enbart kan se till antalet stridsvagnar, då dagens är dödligare än gårdagens (men det gäller ju förstås även fiendens). Vidare måste man i Sverige ta ställning till hur andra länder runt Sverige gör. Men helt enkelt;

Frågeställning: Ökar i själva verket Sveriges nedrustning säkerheten och minskar krigshotet?

Hade alla länder, åtminstone i vår närhet, gjort likadant så hade säkerheten ökat men nu minskar den ju snarare i och med att vi står med rumpan bar - utan försvar (obs rimmet).

Sen så misstror jag av naturen såna flummiga freds- och konfliktforskare, de brukar vara såna där jönsar med gröna manchesterkavajer med skinnlappar på armbågarna och näbbstövlar. Inte blir det bättre av att de kissar ner sig totalt om någon säger "bu!" till dem...

Det bistra sanningen är att det spelar ingen roll vad Sverige gör eller inte gör. Vi har ett försvar som är i klass med Tanzanias och spelar i lingonserien således.

Fast poängen är ju att Sverige inte utgör något hot. Då det inte finns mycket av värde i Sverige heller såvitt jag förstår, så finns det ju ingen anledning att anfalla Sverige heller.

En liknelse kan göras med den svenska atombombsprojektet under Kalla kriget. Hade Sverige utvecklat en atombomb, och en bärare till denna i form av A36 (projektet mellan 35 Draken och 37 Viggen) hade Sverige utgjort ett klart hot mot Sovjetunionen. Risken är ju då att Sovjetunionen skulle ha provocerats att agera i förebyggande syfte i händelse av ett tredje världskrig, där de skulle ha slagit till först mot Sverige med saftiga kärnvapenladdningar över de större städerna och militärbaserna bland annat.


Vilka fördomar mot akademisk forskning du har.

Inte då. Jag har ju själv en fil kand i ett naturvetenskapligt ämne så jag är inte totalt anti - bara mot "freds- och konflikttöntar"...

Wilhelm Agrell har iofs ryckt upp sig de senaste åren och producerat en del bra saker. Han räknas bort från min generalisering.

Mellan demokratier med yttrandefrihet och åsiktsfrihet går det säkert att skapa den goda spiral Fennicum pratar om. Speciellt om man kan integrera varandras ekonomier.

Men jag tycker inte man kan uttala sig generellt på det viset. Man måste se till vilka man har att göra med. Exempelvis har det i efterhand visat sig att KGB aktivt stödde de "folkliga" protesterna mot dubbelbeslutet. Man kan inte tro gangstrar som dåtidens sovjetregering om gott. Det enda språk de begriper är rått våld.

Vad gäller vårt närområde är jag skeptisk till att ett auktoritärt Ryssland med statskassan bågnande av oljemiljarder tar till sig sådana moderna påfund som ömsesidigt förtroende o dyl.

De flesta ryssar har vad vi i västerlandet skulle beteckna som väldigt konservativa och ålderdomliga åsikter. De har varit utestängda från omvärldens inflytande under trekvarts sekel och i mångt och mycket bevarat en sorts 1800-tals kultur. Och Putins styre upplever jag som ganska överrensstämmande med vad jag upplevt av ryssars sätt att tänka och vara.

Allt faller tillbaka i gamla ryska hjulspår. Skulle inte förvåna mig om de redan inom tio år börjar utnyttja exilryssarna som hävstång och bete sig hotfullt mot balterna igen.

Man brukar säga att det svåraste som finns att förändra i ett samhälle är attityder. Det enda sättet att göra det snabbt är grovt, offentligt teatraliskt våld mot det styrande och inflytelserika skiktet. Vilket man insåg redan under antiken. Ett folk skall igenom mycket innan det kommit därhän att en modern rättstat med medborgerliga rättigheter och demokrati kan fungera. Och ryssarna verkar definitivt inte vara där på ett bra tag än.

Beträffande Sveriges hypotetiska kärnvapeninnehav under kalla kriget så har det framkommit att vi i tysthet accepterade att USA baserade polarisbåtar utanför vinga. Se artikel Svensk Militärteknisk nr 1 2006. PM:a mig om du är intresserad av artikeln. Det hade gjort lite till eller från om vi faktiskt skaffat den där bomben.

Hade storkriget brutit ut skulle det varit en katastrof som det tagit många decennier att hämta sig från. Om inte århundraden. Ryssarna planerade massiva förstaslagsinsatser med kärnvapen. Exempelvis skulle man drämma till Danmark rakt av med 200 kärnvapen som en liten uppmjukning innan man gick till anfall. Se Lars Ulfvings bok Den stora maskeraden. Sovjetrysk militär vilseledning.

Iofs kan man ifrågasätta vad de skulle till Danmark och göra efter en sådan slakt. Det kan ju inte ha funnits mycket kvar att vare sig erövra eller försvara. Säkerligen hade Sverige fått en dos av samma medicin om det brakat lös.

Se artikel av Per Aschan i denna tidning:

http://www.aff.a.se/vf4_2006.pdf

I de nordiska länderna har vi ju redan nedrustat och trott på förtroende en gång, efter första världskriget. Stor tilltro ställdes till Nationernas Förbund och deras förmåga att på diplomatisk väg lösa kriser. När 1939 närmade sig med stormsteg hade man redan börjat förstå i de nordiska länderna (bland annat ett nordiskt försvarförbund dryftades ju) att det inte riktigt fungerade, och när väl sen september 1939 kom stod man med byxorna nere. Så visst, man ska inte vara blåögd och naiv.

Man ska inte heller glömma bort att i många ideologer idealiseras kriget. Så var ju fallet med fascismens Italien där de drog ut i krig trots att de inte kunde kriga, och så var fallet även med nationalsocialismens Tyskland. Kriget skulle härda. Är väl inte helt otänkbart att en sådan ideologi får fäste i Ryssland i framtiden. Vi har även i väst det idealiserade och i våra ögon "rättfärdigade" kriget mot "terrorismen", som Sverige indirekt också deltar i genom att ha soldater i Afghanistan.

Men jag tror på teorin ändock, om ingen provocerar den andra så behöver inga känna sig hotad. Men sen är det ju som Clausewitz skrev också, att det är skillnad på teori och praktik.


Jag är inte lika pessimistisk till detta. Grunden ligger mycket i hur mycket magen knorrar, samt hur stark statens makt över sina medborgare är. Under sovjettiden hade Moskva säkert bra pli på sina medborgare och kunde få dem dit det var önskvärt oavsett vad de som individer tyckte om saken, idag är det sämre med den saken på grund av korruption och vanstyre under 1990-talet. Men jag tror att det håller på att förändras starkt, Ryssland växer ekonomiskt, och (den sunda normala) nationalismen är på återgång.


Ska se om jag kan leta fram den artikeln själv.


Egentligen är det fullt logiskt att Danmark skulle ha bombats så kraftigt, det är högst troligt att NATO hade prioriterat försvaret av Danmark, och det är lika troligt att Warzawapakten hade prioriterat att ta området illa kvickt. Anledningen är givetvis de danska sunden, med sunden i WP:s händer skulle WP:s Östersjöflotta kunna ta sig ut. För NATO gällde det motsatta, med de danska sunden i NATO:s händer skulle WP:s Östersjöflotta vara instängd. Det är väl därför också ganska troligt att skåningarna skulle ha fått bekanta sig med polska marinkårsinfanterister.


Tackar!

Det är tyvärr jag. Människan är redan i 10-årsåldern formad av sin omgivning och sedan skall det till oerhört traumatiska upplevelser för att vi skall ändra våra levnadsmönster på något avgörande sätt. Och däri har vi grunden för hur samhället ser ut i stort: Små som stora levnadsval, alltfrån när vi gifter oss, hur många barn vi skaffar, vilken inställning vi har till bildning och studer och hantverk till hu vi placerar våra pengar, om vi gör upp våra affärsrelationer i domstol eller med hjälp av skjutvapen till om vi är villiga att gå ut i kriget för en sak som redan femtio år senare framstår som rena tramset. Det är de subtilaste nyanserna i hur vi utnyttjar vår pannlober som styr sådant här och sådana saker som rättsväsende och demokrati är delar av en kollektiv kompetens som tar århundraden att bygga upp och kan förstöras på några år.

Det är därför jag kommit till en nationalistisk ståndpunkt.


Det är bara det att alla skulle få del av samma medicin. Massiva kärnvapeninsatser. Troligen hade situationen eskalerat till fullskaligt kärnvapenkrig.

Iom att norden kan på sin höjd rusta för att försvara sig mot ryssland , men aldrig för att greja en invation så finns det inget argument att nordens försvar skulle va ett hot mot ryssarna. Så ett försvarslöst norden är en lockelse men ett försvarat norden en showstopper.

Jag vet inte om du sov på historielektionerna (sannolikt, då du förefaller ha sovit gott under alla andra lektioner), men Sverige och Ryssland har varit i luven på varandra många gånger, och det har inte alltid varit Ryssland som börjat konflikten.

Jag tänkte mer i nutid , ryssland var väl inte lika stort till befolkning som idag då när sverige kunde besegra dom . Och att vi inte har intresse att bygga upp den typen av arme.

Seriöst Gudmund, skolkade du från varje historielektion under hela grundskolan? Tror du Sverige hade närmare 10 miljoner invånare under 1600- och 1700-talen? Ryssland må ha haft färre invånare då men det hade Sverige också. Tror du Sverige någonsin har haft en möjlighet att besegra Ryssland?

Ryssland har alltid varit oerhört mycket större och starkare än Sverige, det enda problemet ryssarna har haft tidvis har varit att kraftsamla resurser, ibland får de dock en ledare som är mer kompetent än andra och klarar av det (som Peter den store exempelvis).


Skulle nog påstå att Sveriges ökade militära internationella engagemang i framtiden kan komma att skära sig med Rysslands intressen. Ryssland har ett något ambivalent förhållande till EU, och EU:s allt mer aktiva utrikespolitik gagnar inte med nödvändighet USA och Ryssland.