2007-01-21, 02:46
#1
Ahapp. lite fakta först
Man, 18 bast, 80 kg, 2,5 torkad cubenesis, halverfaren på psykadelia (4-aco-det, 4-aco-dipt, DXM)
Dagen före nyårsafton och jag är ensam några dagar. Det betyder att jag får tid att knarka lite igen, tänkte att man får passa på för det var ju fan ett halvår sedan man intog något olagligt - bortsett lite cannabis men det ser jag mest som ingeting. Varit sugen på svamp länge, så jag hookade upp 2-2,5 gram torkad cubenesis, fick det levererat till dörren och det var ju en ganska bra start på det hela.
Hade druckit några öl och satt med en polare, hade lite knas med nyårsfest och annat som gjorde mig en aning stressad och jag la undan svampen och tänkte att jag kan vänta till allt löst sig. Man ska ju inte trippa under stress. Men några öl rann ner, problemen löste sig och inte bara på alkoholens väg så jag kände plötsligt att fan vad det hade varit gott med lite svampstuvning. Ziplocken öppnas och det blandas ner tillsamans med juice och äts. Jag är lite småberusad och går upp till datorn. Nu börjar resan.
Kännde inget första.. 20 minuterna. Tog en till öl och slappade, det började pirra i kroppen och jag blev världigt glad. Satt och skrattade för mig själv, haha vad skoj det ska bli. Tankarna var lite svåra att fokusera och saker började väldigt lätt att våga sig. Jag kollar igenom och ser att jag fått ner live-DVDn med The Knife. Smart som man är drar man på den, lite som att vara påväg till Disneyland men svänga av vid avfarten markerad "Helvetet". Jag sugs verkligen in i den, de mörka färgerna greppar mig och plötsligt är jag någonstans mitt i Silent Shout* videon.
Allt är bara mörkt, mörkt, mörkt. Saker som innan var skoj var jävligt obehagliga nu och jag försöker reda ut det med mitt trassliga jag. Hittar inga bra utvägar, försöker se positivt på saker men det går inte. Alla positiva tankar studsar iväg innan de når fram. Kan inte förklara det mer än att jag var en magnet, jag var magnetens sydpol. Alla positiva tankar hade samma laddning så de flög iväg, mot mig åkte istället puttades de bara iväg och allt mörker atraherade mig. Det var intressant men obehagligt.
Jag börjar här känna att fan jag behöver något. Jag tar fram en spritflaska, det är någon lam jävla Baileyskopia och börjar hetsdricka ur den. Sänker en halv pava sprit på några minuter, polaren som är med tycker mest jag är störig och börjar bli lite full. Jag funderar och funderar, spelar lite gitarr men låtarna fångar mig. Varje ord i låtarna, varje känsla blir som så förstärkt. Jag förstår verklgien de som skrev låtarna, varje känsla slår mot mig som en våg och när jag lirar Don't look back into the sun så slutar jag. "The song they play at the death disco / Starts so fast but ends so slow / All the time it's reminding me of you". Jag sugs in i frasen, funderar på livsöden och är en aning bättre till mods.
Lägger lite patiens men korten ändrar form och skepnad, dessutom hittar jag massa konstiga mönster i kortordning som gör att ruter fem borde ligga före hjärter fyra eftersom den är två färger lägre och därmed hjärter tre. Det blir jävligt obehagligt nu, polarn sitter samtidigt och kollar på youtube på en video med djur som dödar varandra. Det är helt mörkt i rummet men skärmen lyser upp döden gång på gång på gång för mig. Ber han sluta och han inser att det var nog korkat, men döden har fastnat i mitt sinne.
Jag behöver ta en dusch känner jag, bli av med all smutsighet som omger mig så jag går in och tar en dusch. Vilken otrolig känsla, underbar men totalt galen. Varje vattendroppe ger mig rysningar, och tankar. Jag tänker i takt med varje vattendroppe, kan inte foksuera någonting. Snabbare, snabbare, varmare, snabbare min hjärna har dragit i pitchknappen och det går så otroligt fort att jag tycker det är obehagligt. Allting snurrar i femhundrnittio, panikångestattack men den är underbar - det första positiva. Galenskap, tokerier, lycka - allt bara flyger fram. Stänger av duschen och det är som att krascha i en vägg, tankarna saktas ner och allt återgår till det normala. Efter detta klimaxet så avtar trippen, jag börjar lugna ner mig och afterglowen är faktist riktigt jävla najs.
Sitter och dricker öl och chillar, trippen lägger sig och jag känner hur full jag är. Fortfarande trippad, men inte sådär intensivt och med full pejl på verkligheten. Ölen och allt börjar få mig i välmående, jag är nu full som ett ägg och vi går ut på promenad. Nu är allt döskönt, jag är trippad och mår bra och allting formar sig som jag vill, jag slänger ur mig grymma citat och polarn gör samma sak. Mitt liv känns som en enda lång rocky-serie, jag tänker hela tiden att fan vilken bra serie jag hade blivit. Punchlines flyger ur mig som om jag var en boxande påse kokain, allt är perfekt. Kommer ner till macken och ser en polisbil rulla iväg, tur tänker jag med mina tefat och glider för att köpa korv. Träffar en skolkompis och känner att jag inte vill framstå som trippad. När hon frågar om jag är full så gör hjärnan en Homer Simpson. Jag tänker att jag inte ska avslöja något, så jag får ju inte avslöja att jag är full. Istället säger jag "Nej jag är trippad på svamp". Ojdå tänker jag, men hon är rätt flummig med och brukar ha en "Munchies" tröja så det är väl helt okej. Har t.om rökt med henne tänker jag, då är det chill.
Sedan rullar jag hem, varvar ner och mår bra. Somnar som ett barn och vaknar nästa dag. Fortfarande lite efterseg av trippen, saker känns annorlunda men bra. Nyår flyter fint och veckan efter.
En vecka senare:
Då plötsligt sitter jag och funderar på min upplevelse och jag börjar känna hur jag ser konstigt. Funderar och inser att det har hänt saker, jag känner inte riktigt igen mig i mig själv. Det är obehagligt, nästan panikartat faktist. HPPD-känslan smyger på och jag mår inte bra alls, jag inser att jag inte alls har sett saker som förut det sista. Hela veckan är skitjobbig, kastas mellan massa skräp som händer omkring mig. Allt är tung, men frammåt helgen två veckor senare har jag en riktigt kul lördag där vi kör revival på gamla fina datorspel på LAN hos en kompis och allt känns bättre. Får inte lite positiva saker och börjar tänka mer. Känner mig stundstals overklig ändå, en människa i ett skal och jag försöker hitta mig själv. Någonstans nu denna veckan, sådär 20 dagar efter trippen är jag åter tillbaka på position noll. Jag känner att jag lärt mig något, det har varit en jävligt jobbig tripp psykiskt men kanske främst för jag insåg vissa saker jag inte var nöjd med. Det känns som jag lärt mig något av allt det här, jag har blivit starkare och säkrare som människa. Jag vet att jag kan brottas med skit som kommer och jag har insett att det inte funkar att vika sig. Jag känner mig nu starkare som människa än före, men det var en hård tripp med många personliga insikter och saker jag inte vill gå in på exakt här. Känner för många som skriver här och det är skitsamma. Jag lärde mig något av detta, och känner att jag inte alls är sugen på psykadelia för tillfället.
Sammanfattningsvis kan jag säga att alkohol och psykadelia är ingen bra kombo, det är enbart på denna kombinationen jag sneat. Man behöver ha full kontakt med sig själv och veta precis vad man gör, annars åker gummibåten lätt ner för vattenfallet och det blir obehagligt och jobbigt istället. Dessutom är svamp ingen barnlek, det är så otroligt djupt och sjukt att man inte kan ta på det. Mindfucken är total och det visuella är bara en jävla skitsak. Psykadelia är inget skojknark för mig, det är jävligt djupa saker och man ska behandla det med kärlek och respekt. Jag gillar det, men jag har lärt mig att aldrig mer försöka överskatta mig själv och skojknarka på det. Det är så mycket mer substans i det hela.
Vilken lång tripprapport, säkert massa felstavningar med. Tack till er som läst, lämna gärna en komentar eller något. Känns som jag bajsat mycket ord, men det var mycket att skriva om och jag har lämnat ute väldigt mycket. Kan inte riktigt få ner känslorna med ord heller, men jag hoppas det uppskattas.
// Dr.Jekyll
* Silent Shout videon för er som missat(http://www.youtube.com/watch?v=c7EYiFzNohU)
Man, 18 bast, 80 kg, 2,5 torkad cubenesis, halverfaren på psykadelia (4-aco-det, 4-aco-dipt, DXM)
Dagen före nyårsafton och jag är ensam några dagar. Det betyder att jag får tid att knarka lite igen, tänkte att man får passa på för det var ju fan ett halvår sedan man intog något olagligt - bortsett lite cannabis men det ser jag mest som ingeting. Varit sugen på svamp länge, så jag hookade upp 2-2,5 gram torkad cubenesis, fick det levererat till dörren och det var ju en ganska bra start på det hela.
Hade druckit några öl och satt med en polare, hade lite knas med nyårsfest och annat som gjorde mig en aning stressad och jag la undan svampen och tänkte att jag kan vänta till allt löst sig. Man ska ju inte trippa under stress. Men några öl rann ner, problemen löste sig och inte bara på alkoholens väg så jag kände plötsligt att fan vad det hade varit gott med lite svampstuvning. Ziplocken öppnas och det blandas ner tillsamans med juice och äts. Jag är lite småberusad och går upp till datorn. Nu börjar resan.
Kännde inget första.. 20 minuterna. Tog en till öl och slappade, det började pirra i kroppen och jag blev världigt glad. Satt och skrattade för mig själv, haha vad skoj det ska bli. Tankarna var lite svåra att fokusera och saker började väldigt lätt att våga sig. Jag kollar igenom och ser att jag fått ner live-DVDn med The Knife. Smart som man är drar man på den, lite som att vara påväg till Disneyland men svänga av vid avfarten markerad "Helvetet". Jag sugs verkligen in i den, de mörka färgerna greppar mig och plötsligt är jag någonstans mitt i Silent Shout* videon.
Allt är bara mörkt, mörkt, mörkt. Saker som innan var skoj var jävligt obehagliga nu och jag försöker reda ut det med mitt trassliga jag. Hittar inga bra utvägar, försöker se positivt på saker men det går inte. Alla positiva tankar studsar iväg innan de når fram. Kan inte förklara det mer än att jag var en magnet, jag var magnetens sydpol. Alla positiva tankar hade samma laddning så de flög iväg, mot mig åkte istället puttades de bara iväg och allt mörker atraherade mig. Det var intressant men obehagligt.
Jag börjar här känna att fan jag behöver något. Jag tar fram en spritflaska, det är någon lam jävla Baileyskopia och börjar hetsdricka ur den. Sänker en halv pava sprit på några minuter, polaren som är med tycker mest jag är störig och börjar bli lite full. Jag funderar och funderar, spelar lite gitarr men låtarna fångar mig. Varje ord i låtarna, varje känsla blir som så förstärkt. Jag förstår verklgien de som skrev låtarna, varje känsla slår mot mig som en våg och när jag lirar Don't look back into the sun så slutar jag. "The song they play at the death disco / Starts so fast but ends so slow / All the time it's reminding me of you". Jag sugs in i frasen, funderar på livsöden och är en aning bättre till mods.
Lägger lite patiens men korten ändrar form och skepnad, dessutom hittar jag massa konstiga mönster i kortordning som gör att ruter fem borde ligga före hjärter fyra eftersom den är två färger lägre och därmed hjärter tre. Det blir jävligt obehagligt nu, polarn sitter samtidigt och kollar på youtube på en video med djur som dödar varandra. Det är helt mörkt i rummet men skärmen lyser upp döden gång på gång på gång för mig. Ber han sluta och han inser att det var nog korkat, men döden har fastnat i mitt sinne.
Jag behöver ta en dusch känner jag, bli av med all smutsighet som omger mig så jag går in och tar en dusch. Vilken otrolig känsla, underbar men totalt galen. Varje vattendroppe ger mig rysningar, och tankar. Jag tänker i takt med varje vattendroppe, kan inte foksuera någonting. Snabbare, snabbare, varmare, snabbare min hjärna har dragit i pitchknappen och det går så otroligt fort att jag tycker det är obehagligt. Allting snurrar i femhundrnittio, panikångestattack men den är underbar - det första positiva. Galenskap, tokerier, lycka - allt bara flyger fram. Stänger av duschen och det är som att krascha i en vägg, tankarna saktas ner och allt återgår till det normala. Efter detta klimaxet så avtar trippen, jag börjar lugna ner mig och afterglowen är faktist riktigt jävla najs.
Sitter och dricker öl och chillar, trippen lägger sig och jag känner hur full jag är. Fortfarande trippad, men inte sådär intensivt och med full pejl på verkligheten. Ölen och allt börjar få mig i välmående, jag är nu full som ett ägg och vi går ut på promenad. Nu är allt döskönt, jag är trippad och mår bra och allting formar sig som jag vill, jag slänger ur mig grymma citat och polarn gör samma sak. Mitt liv känns som en enda lång rocky-serie, jag tänker hela tiden att fan vilken bra serie jag hade blivit. Punchlines flyger ur mig som om jag var en boxande påse kokain, allt är perfekt. Kommer ner till macken och ser en polisbil rulla iväg, tur tänker jag med mina tefat och glider för att köpa korv. Träffar en skolkompis och känner att jag inte vill framstå som trippad. När hon frågar om jag är full så gör hjärnan en Homer Simpson. Jag tänker att jag inte ska avslöja något, så jag får ju inte avslöja att jag är full. Istället säger jag "Nej jag är trippad på svamp". Ojdå tänker jag, men hon är rätt flummig med och brukar ha en "Munchies" tröja så det är väl helt okej. Har t.om rökt med henne tänker jag, då är det chill.
Sedan rullar jag hem, varvar ner och mår bra. Somnar som ett barn och vaknar nästa dag. Fortfarande lite efterseg av trippen, saker känns annorlunda men bra. Nyår flyter fint och veckan efter.
En vecka senare:
Då plötsligt sitter jag och funderar på min upplevelse och jag börjar känna hur jag ser konstigt. Funderar och inser att det har hänt saker, jag känner inte riktigt igen mig i mig själv. Det är obehagligt, nästan panikartat faktist. HPPD-känslan smyger på och jag mår inte bra alls, jag inser att jag inte alls har sett saker som förut det sista. Hela veckan är skitjobbig, kastas mellan massa skräp som händer omkring mig. Allt är tung, men frammåt helgen två veckor senare har jag en riktigt kul lördag där vi kör revival på gamla fina datorspel på LAN hos en kompis och allt känns bättre. Får inte lite positiva saker och börjar tänka mer. Känner mig stundstals overklig ändå, en människa i ett skal och jag försöker hitta mig själv. Någonstans nu denna veckan, sådär 20 dagar efter trippen är jag åter tillbaka på position noll. Jag känner att jag lärt mig något, det har varit en jävligt jobbig tripp psykiskt men kanske främst för jag insåg vissa saker jag inte var nöjd med. Det känns som jag lärt mig något av allt det här, jag har blivit starkare och säkrare som människa. Jag vet att jag kan brottas med skit som kommer och jag har insett att det inte funkar att vika sig. Jag känner mig nu starkare som människa än före, men det var en hård tripp med många personliga insikter och saker jag inte vill gå in på exakt här. Känner för många som skriver här och det är skitsamma. Jag lärde mig något av detta, och känner att jag inte alls är sugen på psykadelia för tillfället.
Sammanfattningsvis kan jag säga att alkohol och psykadelia är ingen bra kombo, det är enbart på denna kombinationen jag sneat. Man behöver ha full kontakt med sig själv och veta precis vad man gör, annars åker gummibåten lätt ner för vattenfallet och det blir obehagligt och jobbigt istället. Dessutom är svamp ingen barnlek, det är så otroligt djupt och sjukt att man inte kan ta på det. Mindfucken är total och det visuella är bara en jävla skitsak. Psykadelia är inget skojknark för mig, det är jävligt djupa saker och man ska behandla det med kärlek och respekt. Jag gillar det, men jag har lärt mig att aldrig mer försöka överskatta mig själv och skojknarka på det. Det är så mycket mer substans i det hela.
Vilken lång tripprapport, säkert massa felstavningar med. Tack till er som läst, lämna gärna en komentar eller något. Känns som jag bajsat mycket ord, men det var mycket att skriva om och jag har lämnat ute väldigt mycket. Kan inte riktigt få ner känslorna med ord heller, men jag hoppas det uppskattas.
// Dr.Jekyll
* Silent Shout videon för er som missat(http://www.youtube.com/watch?v=c7EYiFzNohU)
