36 786 besökare online
858 325 medlemmar • 45 874 257 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Kultur & Media > Mondo, gore och bizarre
Svara på ämne
Ämnesverktyg
LadyTiera
Medlem
LadyTieras avatar
http://ame2.asu.edu/projects/haunted...d%20photos.htm
http://www.deathonline.net/rememberi.../victorian.cfm
http://www.ancestry.com/learn/librar...px?article=151

Döden var stor under den viktorianska eran och den berörde alla, det var inget tabu över den och jag tycker att bilderna har någon sorts romantisk morbid känsla över sig, det närmsta vi kommer till detta idag är (vad jag erfar) döden i mexico och liknande länder där de firar de döda på ett helt annat sätt än i nordiska länder, hrä är döden stillsam och när en person har avlidit blir han ett minne på en gång, något som inte syns utan enbart finns i tanken.

Vad tycker ni om bilderna och hur man hanterade döden då kontra nu?
__________________
Jag vet att ni vet att jag vet
 
Katarsis
Medlem
Katarsiss avatar
Något har ju ändå förändrats här i väst i nutid när det gäller barnen som dör. Förut fick föräldrarna inte ens se det, utan ombads att glömma och skaffa ett nytt barn.

Nu försöker man få dem att se och hålla sitt döda barn, ta foton på det och fotavtryck.
En av mina väninnor har kort på sin dödfödde son i bokhyllan och på sjukhuset var det en gång ett föräldrapar som kom varje dag från det att barnet dog tills det begravdes för att vara med det en stund.

Många tänker ju i banorna "jag vill minnas den döde som den var när den levde" för att bevara ett ljust minne, men underförstått i det finns ju att döden är så hemsk att åsynen av den raderar ut ett helt livs fina minnen.

Jag tycker att bilderna visar på att det inte är så. Det är jättefina bilder som säkert förstärkte känslan av att den döde har det bra där den är.
 
LadyTiera
Medlem
LadyTieras avatar
Ja just bland barn och spädbarn har jag sett och hört mycket om dödsbilder (inte minst alla in memorian bilder på internet) de jag har pratat med har uppelvt att bilderna verkligen har hjälpt till i sorgearbetet och att det har hjälpt till att bevara minnet, ingen har ångrat att de spenderade tid med det döda barnet eller att de hade minnesaker som en hårlock, fotavtryck eller en bild.
__________________
Jag vet att ni vet att jag vet
 
Schackpjäsen
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av LadyTiera
Vad tycker ni om bilderna och hur man hanterade döden då kontra nu?

Jag tyckte bilderna var osmakliga i gemen. Dock så var de svart-vita. När jag dock såg denna i färg så kände jag att det var mer okej. Dock hade jag nog själv inte haft någon sådan bild framme.

På nära och kära till mig som har gått vidare så vill jag hellre ha bilder av dem när de levde och inte när de låg i kistan eller på dödsbädden. Jag vill minnas dem som de en gång var.

Hur man behandlade döden nu kontra då? Jag tror nog att det är som så att förr i tiden så var döden vanligare för folk. Man hade helt enkelt oftare någon nära i familjen som gått bort. Så jag vill tro att det inte var ett så stort ståhej, livet går vidare.

Nu förtiden så känns det som att fler vill kremeras och spridas för vinden och sedan ha en minnessten utplacerad. En plats där man kan samlas för att minnas den döde.

Apropå Mexicos 'Day of the Dead'

Citat:
The Day of the Dead (Día de los Muertos, Día de los Difuntos or Día de Muertos in Spanish) is a holiday celebrated in many parts of the world, typically on November 1 (All Saints' Day) and November 2 (All Souls' Day).

In Mexico, where the holiday has perhaps its highest prominence, the holiday has ancient Aztec and mesoamerican roots, and is a national holiday. The Day of the Dead is also celebrated to a lesser extent in other Latin American countries; for example, it is a public holiday in Brazil, where many Brazilians celebrate it by visiting cemeteries and churches. The holiday is also observed in the Philippines. Observance of the holiday has spread to Mexican-American communities in the United States, where in some locations, the traditions are being extended. Similarly-themed celebrations also appear in some Asian and African cultures.

http://en.wikipedia.org/wiki/Day_of_the_dead

Så är den ju här i Sverige mer känt som Alla Helgona om jag inte misstar mig. Och om man ställer det i kontrast till så som jag tolkar det att man i Mexico firar de döda med fest. Så vill man här i Sverige mer stillsamt tända ett ljus och minnas de döda, kanske bläddra i fotoalbum, prata minnen osv.

Jag känner att det Svenska sättet ger mig mer än det Mexikanska sättet där man firar det genom att höja glasen och säga skål. Jag vet att man även i Mexico och även på andra platser i världen tänder ljus för att hedra de döda vid deras gravar. Men det känns som att det räcker..

En sak till som jag tänkta ta upp, hur ställer ni er till att ha öppen kista på begravningar? Inga utav de begravningar jag har varit på så har det varit öppen kista..

Jag själv kan tänka mig, om jag ser 'ok' ut för att vara död. Ha en öppen kista på min begravning.

EDiT: Fixa brusten länk och lade till källa.
__________________
Mens sana in corpore sano
 
Zog Rules
Medlem
Zog Ruless avatar
Tycker att det var mycket intressanta och rörande bilder. Idag räds vi döden och det är väldigt sällan vi ser lik, än mindre ställa upp kroppar och fotografera som det visas i länkarna.

Blev lite förvånad över bilderna då jag kopplar den viktorianska som något mycket mer känslokallt än vad dessa bilder visar. Kyskhet och återhållsamhet var en dygd och känsloyttringarna skulle vara små. Bilderna däremot visar på en mycket stor ömhet mot avlidna familjemedlemmar och speciellt då kanske mot de små barnen.

Frågan är vad en fotograf skulle säga om man bad honom göra något liknande idag, att fota en död person så här. Tror nog inte att man ens får det.
 
Kvackelikvack
Medlem
Kvackelikvacks avatar
Kan bara hålla med Zogen. Idag har vi något slags livs-dyrkan eller i alla fall döds-avsky. Förut var döden något naturligt och alla hade varit nära någon som dött. Idag dör våra gamla i avskildhet (från resten av släkten) på ålderdomshem och man ser dem inte när de är döda. På samma sätt är det med djur, det finns en onaturlig avsky hos många människor för döden hos djur. En fullständigt naturlig sak som jakt som vi ägnat oss åt i människosläktet sedan vi klev ner ur träden anses av många som osmaklig.
Jag umndrar hur vi kan få tillbaka döden in i livet?
__________________
(PK-ism) handlar om ett sätt att kontrollera folk och deras tänkande. - Jonathan Friedman.
Morgan Pålsson ut ur Sydostasien - Robert Flyckt (aka Johan Wester)
 
Pojken med guldbyxorna
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Den moderna motviljan mot döden och det som påminner om den har väl rimligen att göra med läkarvetenskapens faktiska framsteg - när det väl började dyka upp metoder och mediciner som verkligen hjälpte blev det inte lika relevant att benhårt hålla fast vid den resignation och ödestro som människan tidigare fått hanka sig fram med, och i många fall utvecklat till ett slags mästerskap i filosofi och religion. Då blir tanken på döden väl extra skräckfylld när den plötsligt skall samsas med ett nyväckt hopp om att kunna undgå den och den trygga nödvändigheten rämnar. (På motsvarande sätt fanns det ju många i det viktorianska England - och inte bara där, förstås - som motsatte sig preventivmedel och smärtlindring vid förlossningar, eftersom detta uppfattades som ett slags fusk, ett osmakligt försök att smita ifrån den nödvändiga smärtan och lidandet.) Peter Gay citerar i Education of the Senses en viktoriansk dagboksanteckning från 1865 av en Joseph Lyman vars späda dotter avlidit trots att "everything that medical attention, everything that nursing could do to prolong her little life was done":

Citat:
Philosophy is all very well, it is the course of human events. I could go over to Astor Library & find the gloomy statistics that would prove how many millions of parents are peirced by similar griefs. Homer may say 'I shall bear this as I have borne everything else since it pleased the Gods to curse me with life.' Religion brings higher & deeper consolations. She has gone before; she is translated. And yet the gloomy fact remains that our little tender babe our flesh and blood lies dead & cold under the frozen earth and the thought cuts like the peircing of steel, & the spirit sings in pain and grief.

Fotografierna är kanske inte tänkta att bara dokumentera den döde som sådan utan också att de kvarlevande verkligen har förmått tillägna sig denna resignation och stoiska upphöjdhet som var ett samhälleligt ideal. I så fall - om de har en social funktion snarare än att de används i ett privat sorgearbete - kanske vi inte skall se dem som väsensskilda från modernitetens försök att kontrollera och skuffa undan döden utan kanske tvärtom som ett tidigt försök i den vägen; man avskaffar döden som makaber, kaotisk och illaluktande företeelse och så att säga snyggar till den och gör den presentabel, kammar den och klär upp den och sätter den framför kameran i finrummet. Tillspetsat kan man kanske säga att om medeltiden och barocken såg Döden som världens oförutsägbare, obarmhärtige härskare så ser det nu kanske mer ut som att drottning Victorias civilisatoriska välde skall utsträckas till att omfatta även dödsriket.

I sammanhanget kan man kanske påminna om denna kända bild, som visserligen inte är viktoriansk men som väl tydligt nog gestaltar en kulturkrock i synen på döden och de döda - Åke Borglunds fotografi som blev Årets Bild i Sverige 1958. I det moderna Sverige var det synbarligen inte lämpligt att försöka sticka till den döde en flaska pilsner inför den sista resan.
__________________
Alla säger att Jeppe hatar, men ingen frågar varför Jeppe hatar
 
Amazon-mannen
Medlem
Amazon-mannens avatar
Det är lite konstigt, att ju mer vi kan lura döden idag jämfört med för bara 50 år sen ( mediciner,livsföring e.t.c.) desto mer rädda för den verkar vi bli

Sådana här bilder såg jag för första gången i filmen "the Others" med Nicole Kidman. Tyckte det var lite bizarrt, men nu tycker jag det är lite mindre bisarrt. Dock föredrar jag privat bilder på nu döda släktingar då de var levande.Gärna i sitt livs högform,vem vill ha b ilder på halvdöda gammelfarmor sovandes i en rullstol på Ättestupans ålderdomshem ??
__________________
----------------------
Neger lyda vita
Neger inte lyda vita, neger ingen kaka.
Mvk:"Vi är alla horor, vissa sitter på en kuk i 1 timme, andra sitter på ett hjärndött kontor i 12h.
 
Viveqa
Medlem
Viveqas avatar
Förutom att döden var en mer naturlig del utav livet förr så fanns det en slags dödskult under den Viktorianska eran.

Drottning Victorias man Prins Albert dog 1861 och fram till sin död 1901 så sörjde hon honom och klädde sig i änke/sorgedräkt vilket blev ett mode som många tog efter.
 
Katarsis
Medlem
Katarsiss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna

I sammanhanget kan man kanske påminna om denna kända bild, som visserligen inte är viktoriansk men som väl tydligt nog gestaltar en kulturkrock i synen på döden och de döda - Åke Borglunds fotografi som blev Årets Bild i Sverige 1958. I det moderna Sverige var det synbarligen inte lämpligt att försöka sticka till den döde en flaska pilsner inför den sista resan.

Herregud!
Så typiskt svensk den bilden är, då överhögheten till och med ska bestämma en sån sak...

Hur som, så håller även det på att ändras. Folk har börjat skicka med allsköns föremål i kistorna. Mest barnteckningar och fotografier, men också tablettaskar, ciggpaket, tidningar, konjaksflaskor och medaljer.
Personligt ska det vara.
Barn får med sig gosedjur så de själva knappt får plats.

Jag vet inte om det är en påverkan från invandrarna, som ju själva i hög utsträckning tar hand om sina döda eller vad det är, men trenden är tydlig att svenskarna håller på att återerövra döden och förändra ritualerna kring den.

En sak är amerikaniseringen som sker. Det svenska dödsförfarandet är osynligt för oss, medan det amerikanska ständigt översköljer oss via media. När en anhörig dör, är det därför de amerikanska bilderna och förväntningarna som finns; fack åt de döda, uppsnyggande balsamering och öppen kista.
 
Tjohilda
Medlem
Tjohildas avatar
Alltså, jag har varit på två rysk-ortodoxa begravningar med öppen kista. Som helsvensk trodde jag först inte jag skulle klara av det och tyckte det verkade sjukt. Men så fel jag hade.

Tvärtom var det inte alls läskigt, snarare upplevde jag det som om sorgeprocessen förkortas och intensifieras. Man ser den döda, hon är död och ligger där och det är inte läskigt utan nästan vackert. De sörjande kan inte gömma sig eller smita undan, de har bara att fejsa facts.

Jag tror också att vi kommer längre och längre ifrån det naturliga förfarandet när vi tror att vi kan kontrollera allting, både liv och död. Men det kan vi INTE göra...
 
Airbuzz
Medlem
Airbuzzs avatar
Vackra bilder var det. Lite creepy när dom fått dem att se levande ut dock, men fascinerande också. En del såg ju verkligen levande ut!
Jag antar det fanns folk som var specialiserade på att göra sådana "tillsnyggningsjobb" på avlidna så att de knappt såg döda ut, alltså just för att de sedan skulle fotograferas.
 
Svara på ämne
Topp Dela »