2007-01-17, 23:50
#1
Dos: 375 mg
Jag ska nu förtälja en historia, om hur det kan tänkas gå om man stoppar i sig disssociativa hallucinogener (för första gången!).
Allt började en onsdagskväll i januari. Jag var med min kamrat T efter ett pass i replokalen. Det var en spontan grej, och det var en speciell resa.
Jag svalde ner 250 mg, och vi gick och lämnade tvätt. Därefter svalde jag ner ytterligare 125 mg, och var totalt uppe i 375 mg.
Det tog inte lång tid innan jag började känna att någonting var på gång. Jag satte mig vid datorn, på en soffa. Jag skrev någonting på irc, och tänkte att det nog skulle braka lös ganska snart. Min vän T slår på en film från ett rave i Holland, och vi tittar på det en stund tills att jag säger att jag mår en aning illa; och att jag gärna skulle vilja ha det tyst. T håller med, och säger att han själv börjat må illa (han hade tagit en betydligt större dos).
Jag lutar mig tillbaka i soffan, och musiken är avstängd. Det går en stund, T ligger på sängen och säger ingenting. Efter bara någon minut börjar jag känna mig bättre, och jag sätter mig upp.
Jag försöker förklara för min vän på irc hur jag mår:
0024 <@xxx> Men jag tror det funkar, känns inte som jag ska spy nu, nen gjorde förrut.
0025 <@xxx> Tror det börjar gå över.-
0025 <@yyy> Okej
Därefter fortsätter jag konversera min vän, yyy, och han pratar på ett tag vilket får mig att glömma att jag faktist ens tagit någonting. Jag sitter där ett tag och funderar, och skriver, och skriver, och skriver ...
Jag pratar med T, och frågar hur han mår. Han mår inte så bra och ligger kvar på sängen.
Konversationen på irc följer:
0026 <@yyy> Har du känt någonting vettigt?
0027 <@xxx> Jag känner lite med rörelser, och det kryper lite i mig.
0027 <@xxx> Väntar på robo-walken.
0027 <@xxx> :)
0027 <@yyy> :D
0027 <@yyy> Nice :)
0027 <@yyy> Hur mycket tog du?
0027 <@xxx> yyy: 375 mg DXM
Jag var tydligen tvungen att betona att det var DXM, vilket jag nu kan tycka är lite lustigt. Men i den här stunden så var allting mest logiskt och jag märkte inte att jag skrev underligt, nej snarare tyckte jag att jag kunde skriva rätt bra; ja, faktum är att jag kände att jag förstod väldigt mycket, och att jag enkelt kunde ge uttryck för det.
Jag tänkte sedan att jag bara tagit 375 mg och inbillade mig en peak. Förskräckt tänker jag till mig själv: jag borde ha tagit mer. Det här räcker inte. Visst är jag annorlunda, och visst kan jag nu så här i efterhand se att jag faktist redan var rätt skev redan då, men väl där så var det svårt att tänka mig.
0121 <@xxx> Tror jag peakar nu.
följt av
0123 <@xxx> Hej xxx!
0123 <@xxx> Tyvärr kan vi inte ta in resurser just som saknar lång erfarenhet inom J2EE.
0123 <@xxx> Jag ber att få önska dig lycka till i ditt fortsatta sökande.
0123 <@xxx> MVH Fredrik
0124 <@xxx> yyy: It's the curse, the curse of J2EE.
0124 <@xxx> Jag berättad ju om det där idag.
0124 <@xxx> Jag har Ts jättemysiga sandaler på mig, och en studentmössa.
0125 <@xxx> Jag menade tofflor, inte sandaler.
0125 <@xxx> Där ser du, dissociativt.
0125 <@xxx> :)) (Stavfel, etc ... Men främst, monologen) :D Tror att någon är bakom och skriver.
Jag klistrar in ett brev jag fått på en jobbansökan, och jag försöker därefter förklara mig själv, om mitt välmående.
0125 <@xxx> Galet. Indeed.
Och nog blir det mer galet också. I den här stunden känns det som jag är oövervinnlig, och jag tänker lite lurigt. Kan jag verkligen tänka på riktigt? Det är nog bäst jag tar till hjälp av J, som är inloggad på MSN, samtidigt som jag förklarar på irc:
0151 <@xxx> Jag ber J konstruera en andragradsekvation åt mig.
0151 <@xxx> Jag kanske inte kan lösa den.
0152 <@xxx> Men jag har miniräknaren på datorn och en tandborste i fickan.
0152 <@xxx> Jag kan skriva ner magiska svar. Det blir rätt. En ekvation.
0152 <@xxx> Tänk dig. Ekvia. Ekvationen. Jag är ekvatorn.
Det går en stund, och jag försöker lösa Js ekvation.
0154 <@xxx> J säger:
0154 <@xxx> x^2+200 = 0.5 hehe
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Nice
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Okej vänta
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Jag ska lösa
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> x
0157 <@xxx> 14,12444689182553441909212432476
Överlycklig tänker jag att löst ekvationen, och nog hade jag det, om inte J gett mig en olösbar ekvation. Jag har alltså tagit roten ur ett negativt tal, vilket inte är möjligt - så för enkelhetens skull såg jag över det steget och tog roten ur det positiva - och jag kunde därefter briljera med min stora bedrift.
Det har gått runt två timmar nu. Och jag försjunker i datorn igen. Jag lyssnar på musik, och vi blandar musik som är godkänd med början på låtar som vi direkt ratar; T har en bestämd uppfattning om vad vi kan lyssna på och inte lyssna på. Alla låtar känns för snabba, och det slutar med att ingen musik är igång.
T erbjuder mig att lyssna på musik i hans earbuds, och jag sitter och lyssnar på musik med en öronplugg under en stund. Det låter verkligen underbart, och jag skrattar för mig själv. Tänk att man kan ha det så här bra.
En timme förflyter, och jag förstår inte vad som händer, för jag blir bara skevare och skevare. Vi pratar med varandra, och vi växlar plats med varandra. Jag ligger stundeligen på soffan, och stundeligen på sängen. Vi pratar om det ena och det andra, och jag försöker förklara saker, och lyckas göra det, fast kan aldrig återknyta någon initial fundering; utan det som kommer ut är meningar som egentligen inte följer upp på varandra - de fria associationerna svävar fritt.
Vid 03:21 skriver jag återigen på irc:
0321 <@xxx> Hahahaha
0321 <@xxx> Det här är så rolight.-... :D
0321 <@xxx> Jag trgodde det var over. :)))
0321 <@xxx> "Nu peakar det"
0321 <@xxx> HAHAHAHA
0321 <@xxx> īlol
0326 <@xxx> Jag kna fan inte skri8va.
0326 <@xxx> Käner mibhg som ***
0326 <@xxx> HAHAHAHAHAHAHAHAH
0326 <@xxx> :D:D:D
0327 <@xxx> Hm
0327 <@xxx> Drack lite vatten
0327 <@xxx> Drack lite kikärtsröra
0327 <@xxx> :D
0327 <@xxx> Det är smaken av doft, typ en doft avc smaken som du ser här.
Innan det har jag vandrat runt en aning, druckit vatten och kommit tillbaka. T sover i princip på sängen. Plöstligt rycker han till och säger:
Vi måste hämta tvätten.
Neeeeeeeej är det enda jag tänker, inte kan vi hämta tvätt nu? Det är ju mitt i natten. Jag tänker febrilt att kanske kan någon annan hämta tvätten,
varav T säger:
0328 <@xxx> "Är inte J online, kan inte han komma och hämta tvätt"
Vi får inte tag i honom och går och hämtar tvätten själva. Det är kallt ute men jag fryser inte nämnvärt. Jag hjälper T att bära, och själv mår han inte särskilt bra.
På väg in börjar T berätta för mig om sitt förråd. Han säger att det är fantastiskt och att vi borde gå dit, varav jag blir skeptisk och tänker att det är galenskap. Varför ska vi gå in i hans förråd klockan halv fyra på morgonen? Jag sätter mig och skrattar gott, och säger till T att jag mycket väl tror honom om hur underbart det är i förrådet men att vi kanske kan göra det senare.
0341 <@xxx> T sa just att hans förråd var "världens tystaste plats"
0341 <@xxx> :D
0341 <@xxx> HAHAHAHAHAHAH
0342 <@xxx> "Förrådet, det är ju det bästa stället"
0342 <@xxx> "Jag lovar dig"
0342 <@xxx> "Det är så lugnt där inne"
0342 <@xxx> "Det är helt tyst"
0342 <@xxx> "Jag menar inte just mitt förråd, utan hela källaren"
0344 <@xxx> Han försöker övertala mig om att vi ska gå in i förrådet.
0344 <@xxx> Det är skitroligt.
0344 <@xxx> Jag tror vi ska gå in dit snart en stund.
0344 <@xxx> Hahahahaha
0344 <@xxx> :D
0344 <@xxx> Madness.
0344 <@xxx> "Det är skittyst och så, på riktigt"
Därefter lyssnar vi på Josh Wink, och jag känner hur låten verkligen är gjord av knarkare för knarkare. Vi ligger och pratar en god stund, och sakta men säkert börja dexet klinga av. Jag försöker sova men lyckas inte med det förrän 08:00 på morgonen. Visserligen har jag inte gjort någon riktig ansats att verkligen somna då vi låg och pratade med varandra konstant i nästan två timmar.
Att ta sig upp och möta min vän som det var tänkt vid 11:00 dagen därpå var inte att tänka på. Jag vaknar vid 14:00-snåret och går hem och tar en dusch. Jag känner mig minst sagt underlig, och är ganska seg under resten av dagen samt dagen därpå.
Sammafattningsvis så var det en schysst grej, fast kändes jäkligt slitet. Jag tror inte jag kommer att testa DXM igen men tycker det var väl värt att testa.
Jag ska nu förtälja en historia, om hur det kan tänkas gå om man stoppar i sig disssociativa hallucinogener (för första gången!).
Allt började en onsdagskväll i januari. Jag var med min kamrat T efter ett pass i replokalen. Det var en spontan grej, och det var en speciell resa.
Jag svalde ner 250 mg, och vi gick och lämnade tvätt. Därefter svalde jag ner ytterligare 125 mg, och var totalt uppe i 375 mg.
Det tog inte lång tid innan jag började känna att någonting var på gång. Jag satte mig vid datorn, på en soffa. Jag skrev någonting på irc, och tänkte att det nog skulle braka lös ganska snart. Min vän T slår på en film från ett rave i Holland, och vi tittar på det en stund tills att jag säger att jag mår en aning illa; och att jag gärna skulle vilja ha det tyst. T håller med, och säger att han själv börjat må illa (han hade tagit en betydligt större dos).
Jag lutar mig tillbaka i soffan, och musiken är avstängd. Det går en stund, T ligger på sängen och säger ingenting. Efter bara någon minut börjar jag känna mig bättre, och jag sätter mig upp.
Jag försöker förklara för min vän på irc hur jag mår:
0024 <@xxx> Men jag tror det funkar, känns inte som jag ska spy nu, nen gjorde förrut.
0025 <@xxx> Tror det börjar gå över.-
0025 <@yyy> Okej
Därefter fortsätter jag konversera min vän, yyy, och han pratar på ett tag vilket får mig att glömma att jag faktist ens tagit någonting. Jag sitter där ett tag och funderar, och skriver, och skriver, och skriver ...
Jag pratar med T, och frågar hur han mår. Han mår inte så bra och ligger kvar på sängen.
Konversationen på irc följer:
0026 <@yyy> Har du känt någonting vettigt?
0027 <@xxx> Jag känner lite med rörelser, och det kryper lite i mig.
0027 <@xxx> Väntar på robo-walken.
0027 <@xxx> :)
0027 <@yyy> :D
0027 <@yyy> Nice :)
0027 <@yyy> Hur mycket tog du?
0027 <@xxx> yyy: 375 mg DXM
Jag var tydligen tvungen att betona att det var DXM, vilket jag nu kan tycka är lite lustigt. Men i den här stunden så var allting mest logiskt och jag märkte inte att jag skrev underligt, nej snarare tyckte jag att jag kunde skriva rätt bra; ja, faktum är att jag kände att jag förstod väldigt mycket, och att jag enkelt kunde ge uttryck för det.
Jag tänkte sedan att jag bara tagit 375 mg och inbillade mig en peak. Förskräckt tänker jag till mig själv: jag borde ha tagit mer. Det här räcker inte. Visst är jag annorlunda, och visst kan jag nu så här i efterhand se att jag faktist redan var rätt skev redan då, men väl där så var det svårt att tänka mig.
0121 <@xxx> Tror jag peakar nu.
följt av
0123 <@xxx> Hej xxx!
0123 <@xxx> Tyvärr kan vi inte ta in resurser just som saknar lång erfarenhet inom J2EE.
0123 <@xxx> Jag ber att få önska dig lycka till i ditt fortsatta sökande.
0123 <@xxx> MVH Fredrik
0124 <@xxx> yyy: It's the curse, the curse of J2EE.
0124 <@xxx> Jag berättad ju om det där idag.
0124 <@xxx> Jag har Ts jättemysiga sandaler på mig, och en studentmössa.
0125 <@xxx> Jag menade tofflor, inte sandaler.
0125 <@xxx> Där ser du, dissociativt.
0125 <@xxx> :)) (Stavfel, etc ... Men främst, monologen) :D Tror att någon är bakom och skriver.
Jag klistrar in ett brev jag fått på en jobbansökan, och jag försöker därefter förklara mig själv, om mitt välmående.
0125 <@xxx> Galet. Indeed.
Och nog blir det mer galet också. I den här stunden känns det som jag är oövervinnlig, och jag tänker lite lurigt. Kan jag verkligen tänka på riktigt? Det är nog bäst jag tar till hjälp av J, som är inloggad på MSN, samtidigt som jag förklarar på irc:
0151 <@xxx> Jag ber J konstruera en andragradsekvation åt mig.
0151 <@xxx> Jag kanske inte kan lösa den.
0152 <@xxx> Men jag har miniräknaren på datorn och en tandborste i fickan.
0152 <@xxx> Jag kan skriva ner magiska svar. Det blir rätt. En ekvation.
0152 <@xxx> Tänk dig. Ekvia. Ekvationen. Jag är ekvatorn.
Det går en stund, och jag försöker lösa Js ekvation.
0154 <@xxx> J säger:
0154 <@xxx> x^2+200 = 0.5 hehe
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Nice
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Okej vänta
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> Jag ska lösa
0154 <@xxx> xxx säger:
0154 <@xxx> x
0157 <@xxx> 14,12444689182553441909212432476
Överlycklig tänker jag att löst ekvationen, och nog hade jag det, om inte J gett mig en olösbar ekvation. Jag har alltså tagit roten ur ett negativt tal, vilket inte är möjligt - så för enkelhetens skull såg jag över det steget och tog roten ur det positiva - och jag kunde därefter briljera med min stora bedrift.
Det har gått runt två timmar nu. Och jag försjunker i datorn igen. Jag lyssnar på musik, och vi blandar musik som är godkänd med början på låtar som vi direkt ratar; T har en bestämd uppfattning om vad vi kan lyssna på och inte lyssna på. Alla låtar känns för snabba, och det slutar med att ingen musik är igång.
T erbjuder mig att lyssna på musik i hans earbuds, och jag sitter och lyssnar på musik med en öronplugg under en stund. Det låter verkligen underbart, och jag skrattar för mig själv. Tänk att man kan ha det så här bra.
En timme förflyter, och jag förstår inte vad som händer, för jag blir bara skevare och skevare. Vi pratar med varandra, och vi växlar plats med varandra. Jag ligger stundeligen på soffan, och stundeligen på sängen. Vi pratar om det ena och det andra, och jag försöker förklara saker, och lyckas göra det, fast kan aldrig återknyta någon initial fundering; utan det som kommer ut är meningar som egentligen inte följer upp på varandra - de fria associationerna svävar fritt.
Vid 03:21 skriver jag återigen på irc:
0321 <@xxx> Hahahaha
0321 <@xxx> Det här är så rolight.-... :D
0321 <@xxx> Jag trgodde det var over. :)))
0321 <@xxx> "Nu peakar det"
0321 <@xxx> HAHAHAHA
0321 <@xxx> īlol
0326 <@xxx> Jag kna fan inte skri8va.
0326 <@xxx> Käner mibhg som ***
0326 <@xxx> HAHAHAHAHAHAHAHAH
0326 <@xxx> :D:D:D
0327 <@xxx> Hm
0327 <@xxx> Drack lite vatten
0327 <@xxx> Drack lite kikärtsröra
0327 <@xxx> :D
0327 <@xxx> Det är smaken av doft, typ en doft avc smaken som du ser här.
Innan det har jag vandrat runt en aning, druckit vatten och kommit tillbaka. T sover i princip på sängen. Plöstligt rycker han till och säger:
Vi måste hämta tvätten.
Neeeeeeeej är det enda jag tänker, inte kan vi hämta tvätt nu? Det är ju mitt i natten. Jag tänker febrilt att kanske kan någon annan hämta tvätten,
varav T säger:
0328 <@xxx> "Är inte J online, kan inte han komma och hämta tvätt"
Vi får inte tag i honom och går och hämtar tvätten själva. Det är kallt ute men jag fryser inte nämnvärt. Jag hjälper T att bära, och själv mår han inte särskilt bra.
På väg in börjar T berätta för mig om sitt förråd. Han säger att det är fantastiskt och att vi borde gå dit, varav jag blir skeptisk och tänker att det är galenskap. Varför ska vi gå in i hans förråd klockan halv fyra på morgonen? Jag sätter mig och skrattar gott, och säger till T att jag mycket väl tror honom om hur underbart det är i förrådet men att vi kanske kan göra det senare.
0341 <@xxx> T sa just att hans förråd var "världens tystaste plats"
0341 <@xxx> :D
0341 <@xxx> HAHAHAHAHAHAH
0342 <@xxx> "Förrådet, det är ju det bästa stället"
0342 <@xxx> "Jag lovar dig"
0342 <@xxx> "Det är så lugnt där inne"
0342 <@xxx> "Det är helt tyst"
0342 <@xxx> "Jag menar inte just mitt förråd, utan hela källaren"
0344 <@xxx> Han försöker övertala mig om att vi ska gå in i förrådet.
0344 <@xxx> Det är skitroligt.
0344 <@xxx> Jag tror vi ska gå in dit snart en stund.
0344 <@xxx> Hahahahaha
0344 <@xxx> :D
0344 <@xxx> Madness.
0344 <@xxx> "Det är skittyst och så, på riktigt"
Därefter lyssnar vi på Josh Wink, och jag känner hur låten verkligen är gjord av knarkare för knarkare. Vi ligger och pratar en god stund, och sakta men säkert börja dexet klinga av. Jag försöker sova men lyckas inte med det förrän 08:00 på morgonen. Visserligen har jag inte gjort någon riktig ansats att verkligen somna då vi låg och pratade med varandra konstant i nästan två timmar.
Att ta sig upp och möta min vän som det var tänkt vid 11:00 dagen därpå var inte att tänka på. Jag vaknar vid 14:00-snåret och går hem och tar en dusch. Jag känner mig minst sagt underlig, och är ganska seg under resten av dagen samt dagen därpå.
Sammafattningsvis så var det en schysst grej, fast kändes jäkligt slitet. Jag tror inte jag kommer att testa DXM igen men tycker det var väl värt att testa.
