Absurda mentala blockeringar.

Det var det som var poängen med min jämförelse med musikindustrin, men jag talar tyvärr helt ofrivilligt alltid dunkelt. Eller också är det för att jag vill uppmuntra människor att dra egna slutsatser fast de slutsatserna egentligen är mina.

Är det ett problem då? Egentligen? De flesta människor ser inte film på det sätt som jag misstänker att du och jag gör, utan enbart som pur underhållning. Ser inget fel i det heller. Kanske har de så rika liv att de inte behöver surrogat för det.




Vi ska komma förbi mentala blockeringar medelst Un Perros KBT i den här tråden.

Inte ofta jag håller med Un Perro, men visst.

Dock under förutsättningen att man betänker hur svenska vänster-muppar som recenserat film under många år konsekvent dömde ut amerikanska filmer, särskilt de som handlade om Vietnam-kriget.

Mästerverk som "Apocalypse Now" och "Deer Hunter" sågades när de kom av flera svenska tidningar på rent politisk grund, dvs filmerna handlade inte tillräckligt mycket om hur fel kriget var. När "Apocalypse Now Redux" kom häromåret så passade flera av dessa gamla proggare på att revidera sina gamla recensioner, så att man nu hyllade filmen och låtsades inte om något annat.

Såna idioter hade vi då i svensk press, och har än idag.

Politiska eller moraliska aspekter har inte i seriös kritik att göra.

- F.G

Om du inte vill att tråden ska handla om ett citat kanske du inte borde bygga upp hela trådstarten kring det citatet utan snarare rikta in dig på en mer generell frågeställning?

För att försöka tillföra tråden något så kan jag säga att jag har nog också en del blockeringar av den typen, inte just som i exemplet men det händer att jag hakar upp mig på detaljer som känns krystade och det kan förstöra hela filmen.

Jag är så evinnerligt trött på denna enfaldiga och andefattiga klagosång om PK-maffian hit eller dit. I mina öron är mantran i den diskursen en fingervisning om intellektuellt tillkortakommande rent allmänt i samhällsdebatten och ett tecken att man inte har några egna åsikter överhuvud taget - typiska missnöjesväljare och potentiella halvfascistoida ja-sägare. Bandwagon-syndromet är synnerligen utbrett på forumet och genererar naturligtvis i massor av "absurda mentala blockeringar" som trådskaparen väljer att kalla det; detta gäller dock inte bara för film - detta fenomen hittar man i nästan samtliga underforum!

Jag har massor av blockeringar, dock av annan art, när det kommer till film som säkerligen är absurda för andra. De allra flesta ligger på ett rent filmtekniskt plan (exv. Wes Anderson som levererar det ena pseudonarrativet efter det andra, eller att Brad Pitt figurerar i ensambeln), men även spekulativt trams (exv. Passion of the Christ) exkluderas. Action- och superhjältefilmer ratar jag i det närmaste kategoriskt.

Som du skulle sett om du läst tråden, så handlar den inte heller om citatet.


Du menar filmtekniska - om man så vill - detaljer? Inte det som tråden handlade om nej.


Verkligen. I vissa fall verkar det ha gått så långt att det i det närmaste blir ett betingat beteende/tankesätt.


Känner inte till dina preferenser, men att kategoriskt rata Brad Pitt känns faktiskt lite som en absurd mental blockering. Vilket medför att du troligtvis kräks av en film som Babel, helt oförtjänt.

Möjligt. Gillar dock Fight Club, där han är som klippt och skuren.


Det är för övrigt inte Brad Pitt som drar ner Babel (även om han är lika tråkig som vanligt), utan att den är behäftad med enorma longörer.

Helt OT: nämn några filmer som får din penis att vibrera. Jag antar att det bara är män som använder ett ord som longör.

Jag pratar om trådstarten, det var den du började tråden med, om du minns? Du kanske ska ta och läsa första inlägget igen. Det där du skriver en massa kommentarer till ett specifikt inlägg och samtidigt poängterar att det inte är det inlägget du vill diskutera.


Nej, inte filmtekniska. Detaljer i stil med den som du hänvisade till när du startade tråden, fast kanske inte identiska.

Det illustrerar det jag vill diskutera på ett bra sätt. Vänligen sluta prata om någonting så meningslöst.


D.v.s huvudrollsinnehavares ras och dylikt?

Nja. Kanske. Inte i det fallet som du använder som exempel, men om det på något sätt verkligen känns som att de tagit en svart skådis bara för att vara PK. Kan inte ge något konkret exempel, jag tänkte aldrig på det i just Children of Men t.ex.

Märkligt uttalande. Vad har i seriös kritik att göra då? Analys av användandet av kameravinklar?

En annan mental blockering har jag mot alltför tydlig produktplacering. En Pepsiautomat eller ett par Nikedojjor har jag inget emot - det är dyrt att göra film - men när det blir alltför stora inzoomningar av varumärket övergår filmen i reklamfilm, och då försvinner lite av nöjet - reklamfilm ser man tillräckligt av ändå. Exempel är "The Island" och "Crank".
Det får mig inte att stänga av, men det stör en smula.

saker som får mig att stänga av filmen/lämna biosalongen:

* den amerikanska flaggan som vajar i vinden
* gråtande barn som agerar som stämninghöjare
* främlingar som kramar om varandra (och fungerar som stämninghöjare)
* när alla karaktärerna inser att det inte är någon skillnad på svarta/vita fattiga/rika osv..

mitt största problem är dock att dessa scener alltid infinner sig under filmernas sista fem minuter och det är alltså inte bara så att jag blir irriterad, jag har redan slösat bort 2 timmar med att titta på fanskapet..