Vägen hem: 20g torkade Cubensis + 2g CB + 140mg Oxazepam + 5 mg Flunitrazepam.

Vägen hem.

Substans(er): 20g torkade P.Cubensis Mexicana + 2g CB + 140mg Oxazepam + 5 mg Flunitrazepam.

Kön: Man
Ålder: 27
Vikt: 62
Erfarenhet: Fullblods psykonaut av högsta graden.

Egentligen så borde jag inte ha trippat igår. Jag hade försökt övertala mig själv att det var en dålig idé, att jag skulle låta bli. Jag hade haft en hektisk vecka med flera komplicerade och stora projekt samt ett ännu större projekt som skulle börja planeras den kommande veckan efter jul. Jag hade dessutom ätit Sobril (Oxazepam) hela veckan för att kunna sova och därför så var jag även medveten om att jag hade hög tolerans.
Veckan gick mot sitt slut och äntligen blev det torsdag. Nu var jag ledig ända fram till tisdag och plötsligt kände jag mig fri från all stressen som hade jagat mig den senaste tiden.

Jag vaknade ganska sent, med tanke på att jag normalt går upp runt 06 – 07 tiden om inte tidigare. Jag låg i sängen en stund och försökte bestämma mig för vad jag skulle hitta på idag. Jag ville inte kännas vid jobb och elände idag, så jag tryckte undan alla tankar som hade med de olika projekten att göra. Dock kunde jag inte tränga undan tanken på att ta en tripp. Det hade gått en tid sen senast jag tog en tripp och tanken kittlade i bakhuvudet.
Efter någon timmes inre dialoger och bråk så bestämde jag mig för att ta en tripp i alla fall. Det får bära eller brista tänkte jag, väl medveten om att jag kanske kastade mig rakt in i en snetripp i facket ”Jävligt jobbigt”, men tja, smakar det, så kostar det. Klockan var nu strax över två på eftermiddagen. Jag reste mig upp ur sängen och gick raka vägen till duschen. Medan jag duschade så tänkte jag att det skulle nog vara ganska mysig med ett bad i badkaret när jag är trippad.

Jag tog på mig mina kläder och gick ut i köket för att ordna lite te. På väg till köket passerade jag datorrummet (hallen går inte till köket, utan slutar vid datorrummet som man måste gå igenom för att komma till köket som inte har egen ingång.) och där satt en nära polare till mig som för tillfället bor hos mig i väntan på en lägenhet. Jag hälsade snabbt och gick in i köket och började koka vatten. Vi snackade lite löst om brudar och vad vi skulle göra till nyårsafton. Idag skulle han dock till studion och spela in och han skulle inte komma tillbaka förrän 23 tiden. Det innebar att jag hade lägenheten för mig själv och det var perfekt.
Jag berättade att jag skulle trippa och han skämtade lite om att jag skulle säkert bli ”koo-koo” och komma tillbaks som en grönsak. (Det är inte bara folk på Flashback som anser att jag är rent av dum i huvudet som slänger i mig i de mängder svamp som jag gör…)
Jag frågade honom om det var någon speciell fråga som han ville att jag skulle ta reda på när jag var på astralplanet. Han tänkte en stund och sa att jag skulle försöka ta reda på var våra själar kom ifrån. Det kom att färga hela min tripp.

Jag sätter mig framför min dator i favorit fåtöljen med en kopp te och honung och börjar hacka sönder den torkade svampen med en nagelsax. Efter en stund har jag en stor hög av vit och ljusgrönt/blå svamp som hackats ner till pulver. Jag delar den i fyra lika stora delar och sväljer ner varje del med en klunk te så snabbt det går och försöker inte tänkta på den äckliga svampen i munnen. Jag tuggar inte ens på svampen eftersom jag avskyr smaken av torkad svamp.
Under tiden småsnackar jag med min polare och vi skämtar fram och tillbaks om olika saker. Det får mig på glatt humör och jag tänker att det säkert kommer att påverka trippen positivt. Vi tänder en joppe och jag känner snabbt redan efter första blosset att känslan från svampen som börjat visa sig förändras radikalt.
Runt fyratiden börjar jag bli rejält trippad och min polare som är nykter har roligt på min bekostnad som är i svamplandet och blir totalförvirrad när han ger ljud ifrån sig eller gör konstiga rörelser. Jag hade redan rullat tre joppar som jag ska "ta med mig in i trippen" så vi tänder en och det gör att jag sjunker ännu mer i svamplandet nu när vi rökt den andra joppen för dagen.

Efter en stund kommer hans producent och plockar upp honom med bilen. Jag orkar inte ens resa mig ur fåtöljen jag sitter i. Kroppen är tung som bly och det sticker till av dovt smärta lite överallt men speciellt i bröstkorgen. Det känns som ett enormt tryck som går från bröstkorgen ner mot solarplexus och strålar samman med en smärta som kommer från magregionen.
Jag byter musik och Shpongle’s ”Shpongle spores” fyller rummet och sinnet. Jag sluter ögonen och rensar huvudet på alla tankar som dyker upp. När lugnet lägger sig i tankarna börjar jag koncentrera mig på smärtan i bröstkorgen och magen. Jag vet att smärtan har mentala orsaker och inte fysiska så jag försöker tänka mig hur smärtan lyfts från kroppen och trycks bort från kroppen. Till min egen förvåning så fungerar det men kommer tillbaka så fort jag glömmer att hålla kvar trycket.
Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund så sjunker jag ner i medvetandenivå och mitt ego löses upp allt mer och mer. Referenserna till mitt liv blir allt suddigare och suddigare för att till slut försvinna helt. Hela mitt liv och världen utanför känns som ett minne från en svunnen tid. Som något man upplevt i barndomen och minns vagt. Det enda som ekar kvar i huvudet är min polares fråga: ”Var kommer vi ifrån?”
Runt omkring mig är det svart förutom ljusblixtar som lyser upp här och var och ibland fraktaler som dyker upp och försvinner, i alla möjliga färger. Mörkret är dock dominerande.
Tiden kryper fram i det här tillståndet av icke-existens men begreppet tid är främmande för mig. Vad är tid? Vad är existens? Under tiden börjar en stjärna lysa någonstans i mörkret, längst ner till vänster i synfältet. Ljuset blir allt starkare och starkare för att till slut lysa som en blåvit sol med varma, skarpa strålar. Jag börjar röra mig mot ljuset, men jag förstår inte hur jag rör mig. Jag går inte, eftersom hastigheten är konstant som om jag rullade på hjul eller flöt fram i mörkret. En stund senare har det vita ljuset fyllt hela synfältet. Nu kan jag se att ljuset kommer från någonstans bortom den mörka platsen, som ett hål i tomma intet som leder någon annanstans. När jag studerar fenomenet närmare börjar jag inse hur stor det egentligen är och hur långt bort det är. Jag är inte ens i närheten och det fyller så gått som mer än 2/3-delar av synfältet. I fjärran ser jag små punkter i olika färger följa varande i förutbestämda banor in i det vita ljuset. De är många, men de verkar vara väldigt långt borta. Jag försöker kisa med ögonen för att urskilja detaljer hos punkterna, men plötsligt kommer en blå blixt som fyller upp allt. I en tusendels sekund är hela min existens en blå blixt. Jag är blå. Jag är blixten.
Innan jag ens hinner reagera på vad som just hände, inser jag att jag nu står väldigt nära de objekten som jag trodde var punkter. Nu ser de ut som diffusa, stora objekt av oförklarlig natur som går in och ut ur ljuset. Nu står jag vid kanten av ”hålet” och balanserar mellan en värld av ljus och en av mörker. Jag kan inte urskilja något i den ljusa världen. Det är bara vitblå och det skiner så starkt att det gör ont. Utan att förstå varför rör jag mig sakta in i ljuset. Det är dock inte av vilja hos mig, utan det bara händer.

Jag rör mig i något som borde ha känts som evigheter, men jag tänkte inte just då på begreppet tid. Ljuset uppslukar alla mina tankar och inget finns. Inget spelar roll. Då, nu och framtid är samma sak och inget är statisk, inte ens evigheten.
Nu börjar frågan leta sig fram i hjärnan igen. ”Var kommer vi ifrån…”
Så jag upprepar frågan för mig själv, men inget händer. Det känns som om jag somnar in i en sömn som inte är sömn utan bara icke-existens, trots att man registrerar sin existens iaf.
Det vita övergår snart i ett skogslandskapp och jag är inte längre jag. Jag är någon annan som levde för länge sen. Jag har inte längre kontroll över tankar, rörelser och beslut. Det är som om jag är åskådare av något som redan har hänt.
Tankarna kändes primitiva. Riktig primitiva. Jag tänkte inte i ord och meningar. Det var mer som symboler, bilder, förnimmelser. Hade inget riktigt språk.
Snart inser jag att jag är en hårig varelse som lurpassar i några buskage på några djur längre bort.

Men innan jag hinner se mer skakas hela min tillvaro av att en ton skär igenom allt vad jag är. Det är Shpongles ”Flute Fruite”. Det var som om någon hade ringt telefonnumret till min själ. Jag vaknar till igen stirrande på min datorskärm i fåtöljen.
En kvinnlig röst säger till mig att ”varje själ har en ton som namn” inne i huvudet.
Jag har aldrig haft så mkt OEV som jag hade nu. Allt såg ut som smällt plast. När jag rörde vid bordet så sjönk det in som om det var nåt mjuk material min hand vilade mot.
Jag sluter ögonen och de ljuva tonerna skapar sin konst innanför ögonen. Då börjar jag försvinna mer och mer igen. Tankarna saktar in i sina banor och fryser snart till is. Till hårdaste betong. Allt är stilla i tanken. Det finns inget. Jag finns inte. Inget finns över huvudtaget.
Har ingen aning om hur länge jag låg i det tillståndet och bara skådade bilder som dök upp.
Snart kom dock en bild tillbaka mer och mer. Det var någonstans lång, långt bort. Himlen var orange och så var marken, fast mer röd. I fjärran, långt bort i ökenlandskapet framför mig fanns en stad men jag kunde inte urskilja några detaljer. Jag hör bara en massa ljuvlig musik som lät som klassisk musik. Det var som om något kallade mig hem. Till ett hem jag har glömt sen länge. (Jag återger alltså hur det kändes.)
Jag rör mig allt närmare staden och fler och fler detaljer börjar synas. Jag minns att de flesta husen var byggda av någon grå metall och det fanns många höga byggnader. Vissa byggnader såg ut att resa sig flera kilometer rakt upp i luften.
Snart är jag inne i staden som är helt tomt. Det är en dimma överallt som fördunklar detaljer, men det går att urskilja det mesta.
Jag går ensam där på stadens gator och blir så förbluffad av allt jag ser. Det är så magiskt att man tappar andan.
Någonstans i mina tankar hör jag orden ”Välkommen hem, stjärnebarn…” med en ljuvlig stämma. Det är en röst som skär i hjärtat och plötsligt sköljer en stark känsla av hemlängtan över mig. Det är en så stark känsla att det nästan bryter ner min själ. Jag kan inte hålla bort tårarna och sjunker ner på knä gråtande. Men jag vet inte varför jag gråter och varför jag känner så här. Jag vet inte ens var jag är. Vid det här laget har jag glömt att jag är trippad, eller ens vem jag är.
Känslorna tar överhanden och det känns som om kroppen löses upp i små, små sandkorn som sen blåser iväg bort från staden. Inom loppen av mindre än en minut är jag miljarder små sandkorn som blåser runt. Det känns som om jag kan förnimma varje korn, som om jag är varje korn samtidigt. Jag är miljarder jag på en och samma gång. Minns att jag tyckte känslan var riktigt jobbigt. Jag ville inget heller än att bli en individ.
Allt medan jag blåser runt som sandkorn börjar den orange färgade himlen att bli allt mörkare och mörkare och snart svävar jag bland myller av stjärnor.
Snart inser jag att jag befinner mig i rymden och stjärnorna blir fler och fler. Jag är åter en sammanhängande varelse men referenserna till vem jag är saknas fortfarande.
Jag svävar bland alla myriader stjärnor och neblusor och stortrivs. Jag flyger allt snabbare och snabbare och rör mig så snabbt att stjärnorna blir till avlånga streck.
Jag vet vart jag är på väg. Jag är på väg till Jorden, men jag förstår inte var eller vad jorden är, mer än att det är en plats jag är på väg till. Sagt och gjort så dyker jordens blåa, vackra klot upp i rymden. Jag ser på den blåa planeten, med gröna kontinenter, gnistrande poler och blänkande vita moln och fylls av vemod. Det är så vackert att det inte går att beskriva.
Jag sjunker allt mer mot ytan och innan jag förstår hur det gick till flyger jag bland molnen och det känns så underbart. Det känns som total frihet. Som kärlek som strålar nerför ryggraden och sen fyller alla kroppens celler med energi.
Jag blundar och njuter av känslan men öppnar ögonen nästan omedelbart eftersom vinden mot ansiktet försvinner tvärt när jag blundade, men nu när jag öppnar ögonen är jag inte bland molnen. Jag sitter framför en nersläckd datorskärm och undrar mer eller mindre vem jag är och var jag är. Allt rör sig i vågor och väggarna fladdrar i bästa flaggstilen. Ser att jag kan urskilja en massa symboler i väggar och tak som upprepade sig i all evighet.

Nu börjar referenserna till mina minnen komma tillbaks mer och mer. Jag börjar förstå vem jag är och vart jag befinner mig. Smärtan som jag hade bröstkorgen har kommit tillbaks men går inte att trycka tillbaks den här gången. Det gör för jävligt ont i bröstkorgen och det tar inte lång tid innan magen börjar bubbla och ha sig. Det börjar bli för mkt eftersom det är riktigt jobbigt. Jag har ingen kontroll alls över hur eller vad jag tänker på, utan hjärnan bara skenar iväg som ett förarlöst lok där den dånar genom natten.
Jag kommer ihåg att jag har Sobril hemma och tänker på att det kanske är bäst att avbryta hela trippen för jag mår riktigt dåligt.
Jag tar fram två stycken kartor Sobril (bensodiazepin) med 7 st 10mg tabletter i varje och tuggar i mig båda kartorna som sköljs ner med kallt te som har stått i nästan 8 timmar och inväntar effekten med att tända en joppe till. (Hade rullat 3, varav en var redan upprökt)
Joppen gör att illamåendet försvinner och tankarna börjar sakta ner lite där de rusar fram och en dunkel men mjuk känsla lägger sig över hela kroppen men trippens darrningar är överväldigande fortfarande.

En timme senare och den sista joppen upprökt, har Sobrilen börjat slå. Jag känner mig tung och trött samt att trippen har avtagit lite i styrka men fortfarande är OEV överallt. Allt dansar fortfarande i samma rytmiska vågrörelser som innan.
Jag kryper på alla fyra, ut från datorrummet och tar mig in i sovrummet. Det visar sig dock vara en jobbig historia, då jag ramlar omkull hela tiden, trots att jag står på alla fyra. Tänker att ”det måste ha varit så här den där katten på YouTube kände, när de proppade den full med LSD…”
Till slut iaf så lyckas jag ta mig upp på sängen och få av mig alla kläderna men där försvinner all ork att krypa under täcket. Jag fryser och skakar men orken infinner sig inte. Täcket ligger nämligen under mig och jag vill inte röra på mig.
Kan inte fatta att jag fortfarande är så trippad som jag är, efter 140 mg Sobril. Alla CEV har försvunnit förutom nåt grönt flimmer i mörkret när jag blundar, men OEV är det gott om. Det mörklagda rummet morphas flera gånger per sekund. Så snabbt att jag inte hinner med. Det är så suddigt. I det tjocka, svarta tyget som täcker fönstret finns det ett par små hål, varifrån ljus sipprar in och blir till små strålar på taket. Nu när jag ligger där, dansar de här strålarna i en magnifik dans på taket i regnbågens alla färger. Jag kan inte låta bli och tänka på hur vackert det är trots att jag skakar som asplöv.
Till slut lyckas jag prestera konsten att flytta mig, få bort täcket och sen krypa in under den. Sängen är lätt uppvärmd efter att jag har legat där ett tag och jag minns att jag tyckte det var så skönt att krypa ner i värmen. Dock vill jag inget annat än att sova och jag vet att det inte kommer att gå på Sobril.
Jag lyckas öppna byrålådan bredvid sängen med ena handen som jag sticker in i den lilla öppningen (orkade inte öppna helt, eller ens titta upp) och letar runt där efter min burk med roppar. Till slut känner jag plastburken och tar upp den. Det finns 5 st kvar, så jag stoppar de i munnen och låter de smälta på tungan. Smakar gott och påminner om Aspirin.
Medan jag ligger där på sidan och skådar min kudde börjar ögonlocket bli tyngre och tyngre. Alla OEV är borta, men trippens vibberationer känns än i nervsystemet. Jag är alltså fortfarande trippad.
Halvvägs till sömnens värld hör jag åter samma röst viska ”Välkommen hem stjärnebarn…”

Edit: dubbelpost? ... tydligen

hehehe perfekt! * alltid spännande att tappa fattningen om vem man är *

// nop

riktigt fin rapport! 5/5

nop> Haha! Klart! Förresten, HA supporter på riktig? Hehe.. Har träffat Möller ett par ggr med en gammal arbetskollega till mig. Han e ju fan hur trevlig som helst.. Hehe

Ja, det kanske är som du beskriver men man undrar ju ändå. Du har postat en del i UE och passade grymt då du blev belagd med lögn. Samma mönster går igen i alla trådar då någon ifrågasatt dig. Vad skall man tro eg?

Riktigt bra och mysig rapport! Du vet inte varför du fick så ont i magen? Var det svampen som fucka det eller?

MajorTom> Först och främst: Jag har bara postat ett par ggr i UE forumet, som dessutom är ett forum som startades efter min första post om ämnet. (Som då låg i phreaking forumet)
För det andra: Lyckas du motbevisa mig så finns det en pott på för närvarande nästan 2000 kr o hämta ut.
För det tredje: Your circuits are broken, do u copy Major Tom? Major Tom?! Do u copy?!
För det fjärde: Vad i helskotta är det som du försöker "belägga med lögn"? Eh.. E du mongo? Detta e en tripprapport.

Idiot...

Mourn> Jag vet faktiskt inte... Det gjorde inte ont inne i magen, utan som om det var strax under huden och det var mer svidande än "ont" om du förstår vad jag menar? Ungefär som en brännskada.

Okej, hursomhelst en solklar femma!

Mourn> Hehe.. Tack.. =)
Vaddå? Har du problem med magen när du trippar med svamp? Oftast är det mentalt när man försöker motarbeta svampen som smärtor och dylikt uppstår i magen. Annars kan det hända att magen inte tål fibrerna i svampen eller så har du allergi.
Jag själv tål normalt inte fibern och hade ganska mkt problem i början med diaré och sånt skit, men de senaste typ 5 - 6 ggr jag har trippat har det konstigt nog varit lugn..