Ställ era frågor om kvantmekanik

Det stämmer också. Välkommen till kvantmekanikens märkliga värld.

Men den ursprungliga frågan utgick från att "Positionen på partiklar är ju lite osäker". Detta borde vara giltigt även för kanelbullen. Alltså, om det slumpmässigt skulle 'ordnas till en bulle' så kanske det ändå inte är en bulle.

Gravitationen sägs ha oändlig räckvidd, och förmedlas av gravitoner. Betyder det att det från t ex jorden utgår ett oändligt moln av virtuella gravitoner, en svärm som aldrig tar slut? Att gravitationen avtar med avståndet, är det samma sak som att denna svärm blir allt tunnare ju längre ut den har kommit? Rör sig svärmen alltså med ljusets hastighet, och bara KAN bli oändlig, men utsträcker sig inte längre än så långt som dessa virtuella gravitoner har 'hunnit'? Produceras det sålunda oavbrutet nya gravitoner som lämnar jorden, och varifrån kommer isåfall energin för att bilda denna väldiga svärm?

och är det ungefär samma sak med molnet av virtuella fotoner som oändligt utsträcker sig från min hushållsmagnet?

Vad innebär det konkret, i lekmannatermer, att man kan lösa Schrödingerekvationen för väte-, men inte för helium-atomen, och vad innebär detta rent praktisk? Vad kan man med denna information göra med väte som man inte kan med helium? Varför kan man inte lösa den för helium? Har man några förhoppningar om att kunna det i framtiden?

I den absolut enklaste modellen för väte tänker vi oss att atomkärnan och elektronen är laddade punktpartiklar som påverkar varandra med den vanliga Coulombkraften. Ställer vi upp Schrödingerekvationen för detta system så kan vi lösa den analytiskt - vi kan alltså få fram (analytiska) formler för exempelvis vilka möjliga energinivåer som finns för atomen.

Behåller vi samma modell men lägger till en elektron, så att vi får en modell av helium, så kan vi inte (i allmänhet) lösa systemet analytiskt. Det är en rent matematisk egenskap hos ekvationen. Däremot kan vi beräkna det numeriskt med bra noggrannhet så för helium innebär inte detta att helium är "okänt" i högre grad men däremot att det är krångligare att förstå helium.

Rent praktiskt innebär detta kanske inte så mycket men det är en "indikation" på hur svårt det är att behandla flerkropparsproblem - alltså där flera kroppar växelverkar med varandra samtidigt. Helium är fortfarande en liten atom men när atomerna blir större så ökar antalet växelverkande par av kroppar dramatiskt och även numerisk behandling blir krånglig. Man kan också säga att det blir svårare att förutsäga vad som kommer att hända i systemen, när de är stabila och så vidare. Helt enkelt blir det krångligare att dra slutsatser.

jag vill höra lite exempel på var kvantmekanik använts i industrin och lite om var man tror det kommer kunna användas

menar inte att vara negativ, jag är teknisk fysiker och läste en kurs i kvnatmekanik själv och tyckte det var coolt, allt var helt annorlunda mot allt annat man läst, "sannolikhetsmoln" tunneling var ju också ganska utflippat. Har aldrig räknat så mykcte som jag gjorde under den kursen, så svårt var det inte, det var bara en jävla massa räknande ursäkta nostalgitrippen

Inom industrin är det ju kanske inte så ofta man sitter och räknar ut matriselement men implicit håller man ju på med kvantmekanik inom ex. mikroelektronik, vissa delar av optiken, sjukhusfysik (ex, NMR), etc.

Det handlar snarare om statistikens osannolika värld.

Inom sådant som kallas fasta tillståndet, materialfysik och dylikt, så ingår det ofta en hel del kvantfysik och projekten har i regel förankring i olika branscher.
Som exempel se
http://www.materialfysik.se/
och titta på deras forskningsprojekt.
Eller kolla in ångströmslaboratoriet, solid state physics och dylikt i Uppsala.
Det råder nog ingen tvekan om de många industriella tillämpningarna:
http://www.teknik.uu.se/ftf/publications/publ.html

Jag vet inte i vilken utsträckning kvantmekanik innefattar strängteori? I vilket fall satt jag och skummade strängteorins historia. Resonemanget kanske var en aningen förenklat och populärvetenskapligt, dramaturgiskt tillspetsat, men ingången och upptakten till strängteorin skulle ha varit att nån teoretisk fysiker nere på Cern höll på och pulade med den starka kärnkraften och upptäckt att växelverkan mellan hadroner kunde beskrivas med Eulers 200 år gamla, s.k betafunktion. Den, skulle det visa sig, beskrev elementarpartiklarna som endimensionella strängar, därav strängteori.
Min fråga är: spelar Eulers betafunktion en roll i den vidarutveklade Supersträngteorin? Eller droppade man den tillsammans med den bosoniska strängteorin?
Finns det några andra intressanta exempel på när matematik som inte utarbetats för ett specifikt syfte, visats sig vara användbar i verkliga fysikaliska processer eller sammanhang?

Köpenhamnstolkningen säger ju att "inget kan sägas om (kvant)fysikaliska system förrän en mätning gjorts".


Har kollat igenom "What the bleep do you know" (som är riktigt bra) och där tas ett exempel med en studsande basketboll.
När man vänder ryggen till (slutar observera den) så kan basketbollen teoretiskt sett vara var som helst. Om man köper detta antagande, hur kommer det då sig att basketbollen alltid är där man förväntar sig att den borde vara när man observerar den igen?

Om något är obestämbart tills dess att man observerar den, hur kommer det då sig att "tinget" i fråga aldrig överaskar en genom att ha ett stadie man aldrig kunde förutsätta när man väl observerar den?

Någon som förstår vad jag vill komma till?

Det är ju så extremt stora odds att den är där du lämnade den. Därför är den "alltid" där.