Ställ era frågor om kvantmekanik

Ok, då har vi olika definition av gissning. Jag anser inte att förklaringar som bekräftas av observation och har bra förmåga att förutsäga framtiden i olika processer är gissningar. Gissningar för mig är mentala, ofta intuitiva, mentala konstruktioner som (ännu) inte kopplats till verkligheten. Slusatser byggda på antaganden som är obekräftade. Som mörk materia. Den förklaras med ett antagande om gravitation som är obekräftat.


Bara det outforskade, ursäkta otydligheten.

Och det är helt korrekt eftersom du svarar som representant för etablerad kunskap. Det är inställningen man ska ha när man proffessionellt hanterar fysik i synnerhet. Min närvaro i denna tråden handlar om att försöka förstå mer av kvantfysik. För att förstå något behöver jag visualisera det, det är skälet till mina påståenden och frågor.

Mina frågor är ett försök att förstå hur du ser på kvantmekanik, hur det relaterar till vår upplevelse av verkligheten. På vilket sätt har vi nytta av kvantmekanik?
Jag har en grundläggande bild av hur det formar verkligheten, genom vågformer som sammanfattar en mängd av något slag, som t.ex. en planckkurva för en stjärna, och i elektroners bana ser man superposition, men hur förändras verkligheten av entanglement eller annan kvantmekanik på ett förutsägbart sätt?

Visst, ljudvågor skiljer sig från ljus genom att vara en vågrörelse i materia, men vågfunktionen är inte bunden till materia, den verkar vara en funktion av energi oberoende av sin omgivning. Vad som puttar på vad är oväsentligt för den energi som flyttas genom en vågform. Den energin är alltid maximal.

Vilka egenskaper är det som gör att vågor är en otillräcklig beskrivning av fotoner?


Angående fotoner, att de har ljusets hastighet verkar inte rätt. Är de masslösa så är de energi, alltså E. Om det finns massa så har den ljusets hastighet för den är =m*c^2. Energi är obunden som E men massan är bunden till ljusets hastighet i kvadrat. Entanglement är energi som existerar obunden av materia i hela universum. Energin är uppenbarligen fördelad på ett förutsägbart sätt som gör att vi kan mäta och manipulera entanglement enligt teoretiska modeller.


Så det går beskriva "allt" med kvantmekanik?


Jag försöker att inte tolka alls. Bara läsa vad som står, jag känner att "så enkelt som möjligt" när det har presenterats för mig har varit omöjligt att visualisera. Att massa skulle accelerera till ljusets hastighet är en omöjlighet men att den bildas vid ljusets hastighet är logiskt greppbart. Om fotoner är en masslös mängd energi som kolliderar med massa, så har massan ljusets hastighet. Desto mer energi desto större massa, eftersom E bestämmer m och c är konstant, och E endast kan mätas som m*c i någon form.

En viss mängd energi med ljusets hastighet resulterar i massa. Det betyder att ljuset inte kan ha ljusets hastighet, eftersom energi inte existerar i ljusets hastighet annat än i form av massa. Jag ser det omöjligt att dra någon annan slutsats än att massa färdas med ljusets hastighet i kvadrat. Alla förklaringar jag har hört innehåller förslaget att man ska föreställa sig energi som en egenskap hos en partikel, men det är ju en exakt motsägelse av formeln. En partikel är en egenskap som energi har.


Jag menar ju just det, allt var accelererat från början. Vilket måste vara resultatet om all energi har sitt ursprung i en oändligt kort expansion av energi som big bang. En puls som endast kan minska i intensitet från den punkten.

Massa måste ha bildats i ett tillstånd där rummet var accelerat till c^2, för det är den definition av massa som finns. Em-fältet bör ha uppstått i samma tillstånd av acceleration. Så intimt kopplad som EM-fältet är med massa så borde de kunna påstås vara samma sak och bildades samtidigt. Allting i em-fältet är ju kopplat till massa, förutom möjligtvis bakgrundsstrålningen.


Jag tänker att gravitation faller i lite nytt ljus om vi befinner oss i ett accelerat tillstånd. Den borde då vara kopplad till förhållandet mellan vårt accelerade tillstånd och ursprungsläget. Eftersom en kraft i en riktning alltid motverkas av en kraft i motsatt riktning så skulle big bang ha en motkraft. Om vi är ett resultat av kraften i big bang, accelererade till c^2, med en motkraft som vi möter som en "fartvind", så skulle den motkraften vara gravitation. Ett universum som expanderar mot trycket av sin omgivning så att energin kondenserar till massa där motkraften blir så stor att energin reflekteras, vilket är anledningen till c^2.

Punkten där energin reflekteras representeras t.ex. av jordens absoluta mittpunkt, vilket syns på temperaturen där som är i nivå med solens yta. Där energi reflekteras bildas gravitation av samma simpla kraft som en släggkastare använder sig av eller man känner i bilen i en skarp kurva.

Jag finner att med utgångspunkten på plats som dikterar att massan har ljusets hastighet så faller resten av universum på plats smidigt och fint. Mycket ovetenskapligt beskrivet men kul funderingar som dessutom fungerar bättre för mig för att förstå sambanden, och jag tror inte att jag motsäger något utan snarare låter jag bli att säga något annat än vad formeln beskriver. Vad det gäller massa och c^2, menar jag då. Resten är min personliga cirkus.


Jag tror inte det behöver vara punktformigt bokstavligen eftersom all massa och energi har sitt ursprung ur endast det som inte var massa. Det fungerar som en punkt historiskt i förhållande till det vi diskuterar. Det är punkten där "ingenting" blir allting, i termer av kvantmekanik, massa och energi.

Det är knepigt detta med polaroidfilter. Har man två vinkelräta så blockerar det allt men sätter man ett diagonalt emellan de två så släpps det igenom ljus. Kan ljuset verkligen vridas igenom det första och andra. Varför iså fall blockeras/absorberas det till hälften.

Den enkla förklaringen är att du tittar på t.ex. den elektriska delen av den elektromagnetiska vågen i termer av vektorer och komposanter. När ljuset passerat det första filtret har endast de (låt säga) vertikala komposanterna passerat. För det andra filtret som står vridet med t.ex. 45 grader, så finns kan du dela upp det inkommande ljuset i ytterligare komposanter, där ena komposanten nu passerar. På samma sett kan vi göra vid det tredje filtret och på så vis komma fram till att ljuset kommer passera. Gör du samma analys med endast två filter med 90 grader förskjutning kommer du fram till att ingen komposant kommer existera efter filter 2.

En mera kvantmekanisk förklaring är att du ser en passerande foton som en superposition i stil med |H> + |V> och sedan räknar vidare på det med en polarisering.

Återkom om du vill fortsätta diskussionen.

Ok, tack för din förklaring för oss amatörer. Men alltså, jag har två polaroidglasögon som är sönderbrutna . Två glas och sätter det ena framför tvrutan eller dataskärmen. Ljuset från dessa tv eller dataskärmen torde ju då vara polariserat ljus för annars skulle ju inte det blockeras helt när jag vrider mitt ena polaroidglas så pass att ljuset stoppas helt(nästan helt). Nåväl när jag stoppat det helt sätter jag mitt andra filter emellan tvn och glaset och vrider detta så pass(diagonalt) att åtminstone 80 procent kommer igen alla tre. Och detta efter att det innan stoppats helt med ett glas framför tvn eller dataskärmen.
HUR?? Om nu det vore så att ljuset kan delas upp i komposanter, hur kan då hela åtminstone 80 procent komma igenom efter tre glas när två blockerar ljuset helt. Jag kan köpa att det kan komma igenom möjligen en fjärdedel men inte 80 procent. Ljuset trollas ju fram igen, nä jag fattar inte det här. Jag är nog ingen Einstein.

o

Hur kommer du fram till de där 80%? Ögat är lurigt att använda eftersom det har en närmast logaritmisk respons.

Om du tycker det här är konstigt, har du funderat på en fabry-perotinterferometer? Ta en spegel som reflekterar 99% av allt ljus och bara släpper igenom 1%. En bit bakom den sätter du upp en likadan spegel som man kan tycka borde släppa igenom bara 1% av de 1%. I själva verket, om du har rätt våglängd på ljuset i relation till avståndet mellan speglarna, kommer allt ljus igenom. Hur konstigt är inte det? det är lätt att visa rent matematiskt hur det blir så, men konstigt är det.

Ljuset är verkligen mysko, fördröjt mätning på ljusfotoner visar att det existerar inget förräns sista mätningen har skett. Man kan i princip skriva om historien för ljuset beroende på hur mätningen för ljusfotonen är på sista gallret.

"Logaritmisk respons" på ögat, ja det där låter ju avancerat. Jag ser ju vad jag ser och det är då fan inte några 1/8 del av ljuset efter sista gallret om man har ett diagonalt i mitten som påstås av vissa fysiker.

Jag frågar återigen hur du avgör skillnad mellan ljusnivåer. Ögat är som sagt lurigt. "The human eye can detect a luminance range of 10^14". Det är ett fullkomligt enormt tal, men subjektivt komprimerar vi det.

Hörseln är också logaritmisk. Vilket är en jäkla tur. Tänk om två maskiner på 80 dB vardera tillsammans uppfattades som 80+80 = olidliga 160 dB? Istället uppfattas en dubbling av effekten (räknat i t ex Watt) som att ljusstyrkan bara ökar med 3 dB, tillsammans blir det 83 dB.

Det borde ju enkelt kunna bevisas med en ljusmätare hur mycket ljus som är efter sista gallret. En åttondel släcker ned det mesta. Och när jag ser med ett glas och vrider 45 gr så släcker det mer än två med diagonalt emellan. Då stämmer det ju inte med att förklara bort det med dynamisk luminens eller vad det nu var.

Ett par rättelser.

Polaroidglasen har inget med kvantmekanik att göra utan beror på att filtren inte bara filtrerar utan också vrider ljuset och kan förklaras med vanlig klassisk våglära.

http://alienryderflex.com/polarizer/


"Vågfunktionen" är ingen elektromagnetisk materiell våg utan endast ett matematiskt verktyg för att ta reda på var man har till exempel störst chans att hitta en partikel.