Musikteoretisk fråga!

En fråga för de kunniga inom musikteori, vars svar förhoppningsvis inte idiotförklarar mig

Har ett tag lyssnat på J.S. Bachs Die Kunst der Fuge, vilken i sin helhet är komponerad i D-moll. Lade dock märke till att Bach mycket ofta använder noter utanför skalan i kontrapunkt och ledande röster. Finns det någon teori bakom vilka noter som får/bör användas? Dessa tycks inte följa något mönster jag stött på inom musikteori, relativa skalor, etc.

Nu finns möjligheten att svaret är både obskyrt och osannolikt självklart, men det vore intressant att få klarhet i

Jag kan börja med att klargöra att jag inte har någon som helst musikalisk skolning. Med risk att göra bort mig själv gör jag ett försök att besvara din fråga.

Jag hittade den här boken på Google: http://www.earsense.org/Earsense/Res...oks/bruhn.html

Författaren verkar göra en djupgående analys av mönster i Bachs verk.

Thomas E. Parson har gjort en analys som du finner här:
http://jan.ucc.nau.edu/~tas3/tomparsanalysis.html

Hoppas länkarna kan vara till hjälp.

INGET av det följande är idiotförklaringar.

Korrekt titel är "Kunst der Fuge" utan bestämd artikel. (Även initierade brukar missa det.)
Voice = stämma (i aktuell bemärkelse EJ röst; och 'voice-leading' & 'leading voice' är olika saker)
Not = skriftlig representation av i flesta fall en ton. Noter och toner är alltså olika saker.

Har du lyssnat på vadhelst annat av Bach, så torde du märkt att samma sak händer även där - alltid. Vi har huvudsakligen 3 hyss relevanta för din fråga:


1. Modulation

http://en.wikipedia.org/wiki/Modulation_%28music%29

Du har uppenbarligen grävt endast i populär musikteori, i vilken begreppet saknas - eftersom man alltför sällan modulerar komplext i en pop-/annan låt.
Modulation ligger s.a.s. "utanför" pjafset med skalorna du säkert tragglat; det har att göra med hur man rör sig mellan tonarterna. (Skalorna i sig är endast konsekvenser av sina tonarter.)

I popmusik byter man ackord & ibland tonart, men det rör sig då om plötsliga byten ('Phrase modulation' på Wikipedialänken ovan; Man brukar på svenska skilja mellan 'Tonartsbyte' & 'Modulation'.), t.ex. tonartshöjningarna i Schlagerfestivalen.
Modulation är en successiv övergång (i flera steg) mellan minst 2 tonarter. (Vi håller oss här till endast tonikal teori.) Man brukar då dels införa enstaka främmande (avseende huvudtonarten) toner i taget, dels använda toner/ackord som är gemensamma för start & mål, men på vis som pekar mot målet.
Jämför skillnaden mellan dråp & mord.

Liknelse: Du ska filma en scen där ett möblerat rum vrids vertikalt 180° och hamnar upp&ned, men fungerar vidare i det läget. Det kommer kräva visst förarbete, t.ex. en taklampa av plafondtyp på ~1m fast stång, med stor flat skiva - vilket efter rotationen fungerar som bord med egen belysning.

Under kortare s.k. utvikningar i andra tonarter noteras med tillfälliga förtecken (generellt framför respektive not i var takt), vid längre avsnitt byts de fasta förtecknen (i början av vart linjesystem).


2.
Ledtonsmelodik
Höna-ägg här med melodik/harmonik.

a) En ledton är en ton som med 1/2 tonsteg leder till en annan ton. Melodiska mollskalan är harmoniskt (ej melodiskt) betingad. När du kör melodisk Am leder G#-A (1/2 tonsteg), och höjningen F->F# kompenserar för det annars uppkommande tersgapet F-G#, vilket skulle bryta diatonikprincipen om antingen hela/halva tonsteg. Därunder fås E-F#, vilket intervall är OK. Resulterande rörelsen E-F#-G#-A matchar den kadens (~ackordföljd) som ligger till grund för tonikal musik: I-IV-V-I, i vårt fall Am-D-E-Am.

b)
Fall där melodik i högre grad betingar harmonik än vice versa. Svårt att förklara utan noter, men i Kunst der Fuge hittas:
- Zigzagrörelser (Contrapuncti 8 & 11)
- Kromatiska skalgångar (Contrapuncti 8 (ton 4-6) & 11)
- Pivoter, där man s.a.s. rundar en boj snävt (5:e tonen i huvudtemats grundform (höna-ägg!), 8:e tonen [Eb] i Canon per Augmentationem in Contrariu Motu)
Inga fasta gränser mellan dessa typer.


3. Picardisk Ters
De flesta stycken slutar i (ofta oförberedd) dur, vilket ansågs ge avslutningen en mer fulländad karaktär. Märk fallande ledtonsfunktionen G-F# i ackordföljden A7-D.
N.b. att samtliga >2-stämmiga stycken (= fugorna) gör så. (Även den ofullbordade skulle gjort det.) Resten = 2-stämmiga kanons. Inget av dem har durslut i notationen, vilket är normalt, t&m förväntat. Vid ett framförande vore det lika tänkbart (EJ lika förväntat) att i slutet trolla fram ett ackord med minst 4 toner, varav 1 picardisk ters.


När du i tonikal musik ser en tonartsfrämmande ton: Se vad den leder till!

Hoppas detta inte ger :smart: -> -> ->

Okej, missade ditt inlägg med ett halvår sådär, men ett fulländat svar var det. Stort tack!

Njae, det finns en hel del populärmusiker som jobbar med modulationer, och förmodligen har stulit friskt från J.S. Bach också. Inte att förvånas över, de flesta som studerat ett minimum musikteori lär rätt snart snubbla över honom...
Det första jag kom att tänka på var den holländska gruppen Focus, som skrev en låt som hette "Sylvia", och som närmast är ett skolexempel på modulationer. Det är i stort sett en kvintcirkelövning, samma modulation finns (är troligtvis stulen) hos Bach. Melodin går i D-dur, avslutas i ett D7-ackord och sedan fortsätter samma melodi i G, avslutas i ett G7, går till C etc etc etc. Låten "Hocus Pocus" har också en lång modulation i sig.
Steve Morse (ex-Dixie Dregs, Kansas m.fl.) älskar också modulationer, finns i var och varannan låt.
Totos har gjort nån instrumental låt - konståkare har en förkärlek för den - som också har en typisk modulation i slutet på temat.

Fast det är ju lågoddsare att de har lyssnat på Bach, Thijs van Leer och Steve Morse har studerat musik..

"Sylvia", 1:36 in i låten börjar man modulera sig iväg genom tonarterna.
http://www.youtube.com/watch?v=y5gju-jrFzE
"Hocus Pocus", strax efter joddlingen ligger en modulation:
http://www.youtube.com/watch?v=bpV5InLw52U

André, Armeniens ESC-bidrag förra året har en rätt snygg modulation i det intrumentala sticket på bidraget om jag minns rätt.

Ska man återuppliva en tråd så ska man göra det ordentligt!

Tilläggas bör även att vi som älskar "Yacht Rock", "Slick", "Westcoast" eller vad man nu vill kalla det (Steely Dan, Michael McDonald m.fl. gamla hjältar) är minst lika bortskämda med vackra modulationer som barock-folket.

All rock är inte tre ackord. Tack och lov.

Modulering är lite snävare än att bara hoppa mellan tonarter eller tonartsfrämmande ackord; det viktiga är hur man gör det: att utnyttja tonal flertydighet i flera steg.
Visst finns det. Med skrivet att "man alltför sällan modulerar komplext" utom konstmusiken tyckte jag mig kunna formulera resten friare. Kvintcirkelgången – som ej nödvändigtvis innebär modulering – är typiskt barock, och bland standardnamn ju närapå Vivaldis signum. (Jämför "fotstampandet på isen" i Vinterns sats I med "drömmarna" i Höstens sats II (börjar 2:09) eller Wagners förspel till Tristan & Isolde, för att ta välkända ex.) Bra replik!

Sylvia har förutom promenaden* 2 modulationer: #1 från 1:05, #2 som sagt vid 1:36. Bägge av den harmoniskt friare typen sequential modulation.

Hocus Pocus har 1 knappt exempel. Joddlingen (Telemann?) vid 1:00 modulerar inte. (Snyggt inklämd bluestolva vid 01:39.) Det återkommer 2:16; heltonshöjningen A—>B vid 2:23 är nog att se som sekvens (som i Sylvia), hellre än bedräglig kadens – den faller tillbaka på samma vis, oförberett. Resten är en exposé över A; en god sådan men knappt modulerande. Avsnittet efter joddlingen, med falsett över orgelpunkt (1:08) är frygiskt och inte en modulation. Både låt & framförande är dock så briljant att länken med glädje åker till tråden för Grymma liveklipp, med Akkerman i påminne

Det tonartsfrämmande i Andre, "Without Your Love" är modalt (melodiskt) betingat, inte tonikalt (harmoniskt), och därför ingen modulering. Den har samma heltonshöjning som ovan, A—>B vid 2:22, vilket är ett enkelt tonartsbyte (Phrase (direct, abrupt) modulation), d.v.s. omodulerat; Engelsmännen borde kalla det "shift" eller något i stället för "modulation".


* En "luffarformel" av samma typ som i Tony MacAlpine--Key To The City 1:07 & längre 3:09 (tritoner, på länken förkortad version).
Från samma platta är Autumn Lords mycket intressantare. (Enda fullversion på YouTube är en kille som tagit ut den ganska inkorrekt.) Hans variant på att som Focus bara lyfta och sedan sänka tillbaka finns i Stream Dream (liten ters: E—>G—>E i både vers & refräng). Även Tony är givetvis klassiskt skolad.

Jo, jag har spelat Sylvia live med ett Norrköpingsband på 1980-talet, vi hade våra idéer om en 20-minutersversion där vi körde igenom hela kvintcirkeln utan att falla tillbaka. Men det blir nog lite tjatigt för publiken, som för övrigt ändå inte fattade vad vi höll på med Man får väl skylla på sin relativa ungdom och pretto-nivå..

Vid 2:19-2:20 händer det något i Andrés låt, takten innan han börjar sjunga låten transponerad ett tonsteg upp. En figur återkommer tre gånger, sedan kommer två takter där man "skjuter" hela låten ett tonsteg upp.

(*Morr* mitt ljudkort på jobbet suger sur disktrasa så jag hör knappt..)

Har hört liknande prylar i jugoslavisk, grekisk och turkisk folkpopmusik, även om man brukar hålla samma tonart genom hela låten. Tonartsbyten är ju lite billigt-schlager-party-trick annars...

Tyvärr har jag inte studerat musik seriöst, men jag har hållt på med allt möjligt från rock, jazz, fusion, folkmusik, artmusic och jag har lyssnat mycket på barockmusik och nyare tonsättare också. Och, får jag väl medge, stulit friskt från dessa . Bach är viktig även för mig, närmast att betraktra som musikalisk referenspunkt vad gäller harmonilära m.m. Jag tycker i regel inte om när rockband spelar Bach, men jag har gjort det själv, i stort sett första halvan av toccata & fuga i D-moll på elgura, hammondorgel, elbas (=jag) och trummor. Samma prettoband som jag körde Sylvia med. Som basist är Bach lite extra rolig också. Debussy och Mussorgskij har jag snott bass-lines rakt av från.

HAha, kul att det finns nån hört Focus, Steely Dan, Michael McDonald..det tillhör fanimig inte vanligheterna att man stöter på folk som lyssnat på sånt nuförtiden!!

Ja, att traska ett varv med kvintsteg blir ju lätt tradigt, men går att lösa på flera sätt:
— Episoder med kontrastmaterial: Hocus Pocus' joddling, blustolva, flöjtsolo & vissling ger rondoform (fast i liggande tonart).
— Att det modulerande materialet inte är 1 & samma.
— Gå med andra steg än kvinter: Bachs spiralkanon ur Musikalisches Opfer [MIDI] går med heltoner och tar därför endast 6 steg/varv. MacAlpines Key to the City tar som sagt tritoner.

André: Låten går i A-moll. Solot i E-moll, dit man hoppar utan modulering. (Man byter bara till E-moll, samtidigt som sångaren tar det från tidigare förväntade A:et - främmande i nya tonarten och inte särskilt snyggt enligt mig.) Under den återkommande figuren har vi ett E-moll, vars baston knallar nedåt dito skala:
Naturlig E-moll byts mot harmonisk B-moll i&m överstämmans a#–g, inte nödvändigtvis p.g.a. G i basen. (Detta motsvarar ett tänkt F#9.) F#-ackordet (med kvartsextförhållningar = "trillen" c#/d) är här dominant till nya tonarten Bm, men detta enda ackord kopplas endast framåt, varför passagen blir en ESC-klassisk "phrase modulation". En fullödig modulering leder inte bara till B, men även från A. Man kan säga att André kommer undan med minsta möjliga modul

Med "liknande prylar" vet jag inte vad du menar. Om det är det snygga knepet med att hålla ett ackord samtidigt som bastonen går nedåt, så tillhör det standardrepertoaren även i västvärlden: Bachs Air ur Orkestersvit 3, Albinonis Adagio, sats 1 ur Beethovens Månskenssonat... och en drös pop/rock, däribland Focus' Sylvia-stämma som du spelat.
Bach räknas inte för inte som just harmonikens mästare. (Beethoven: rytmik, Schubert: melodik.) Hans harmonik kännetecknas av dels ett liksom pedagogiskt upplägg, dels en tonal jämvikt jag närmast hittar i 12-tonsmusiken.

Mussorgskijs harmonik är ofta en sekundär konsekvens av linjär melodik & rytmik, varför han ger ett för sin tid eget, ganska oskolat (för att inte säga -borstat) intryck – vilket passar fint för genrekorsning. En parallell i flera bemärkelser är den medeltida dubbla ledtonen, smått lik hårrrdrrrockens powerchord t.ex. från D#–>E.