2006-12-22, 11:43
#1
Vikt: 49 kg
Ålder: 21.5 år
Testade nu: Totalt 0.2 gram Salvia x10
Tidigare erfarenhet: Efedrin, Stackers, Diverse verkningslösa joints från ND
Förberedelser
Hade förberett en bucketbong med vattenfylld hink, en avkapad PET-flaska och staniolfolie. Hade 25 mg Efedrin i kroppen sedan morgonen men tror inte att det påverkade något.
På datorn hade jag och sittern musik, gammal härlig eurodisco bland annat och på bordet hade vi papper och penna och digitalkameror. Sängen var renbäddad och en soffa fanns med, jag satt på golvet på kuddar när vi skulle börja.
Första försöket
Lade 1/10 (0.1g) Salvia x10 och eldade på i Bucketbongen. Vi använde vanlig tändare och det gick alldeles utmärkt, det var lite teknik att få petflaskan rökfylld, man var tvungen att lyfta snabbare än vad jag trodde. Sen tog jag två djupa bloss, men jag kunde inte hålla röken inne så länge.
Väggen bakom mig slutade att existera och det kom en stor fiskare som satte en krok i min läpp och drog den uppåt-bakåt, det var därför jag log, det var ju logiskt tyckte jag. Där jag satt blev en sandstrand och soffan och bokhyllan två stränder. Sen snurrade allt åt höger. Sen blev jag normal igen efter en några minuter.
Andra försöket
Lade 1/10 (0.1g) Salvia x10 och eldade på i Bucketbongen igen efter några minuter. Drog två eller tre (tyckte jag i alla fall) djupa bloss. Sen försvann jag snabbt och tappade det normala medvetandet. Jag minns inte mycket men på något sätt känns det som att min sitter drar mig mot det lilla träbordet som stod bredvid, mitt huvud dras mot bordet och därför börjar mina tårar rinna. Jag hör att sittern någonstans i det avlägsna skrattar, det ekar och är väldigt långt borta. Jag hamnade utsträckt i sängen på något sätt.
Jag upplever det att vårat rum är en kub långt uppe på en piedestal i rymden, man vill inte gå utanför fönstret förstår jag, för då ramlar man ner i rymden. Jag förstod inte att jag kunde prata, för jag var inte medveten om den normala världen. när jag insåg att det var möjligt att jag kunde prata så lät det åt skogen, jag kunde knappt forma ord eller meningar
Men efter ett tag kunde jag prata och tydligen pratade jag mycket och berättade vad som hände, sittern skrev ner en massa. Jag såg sedan konformiga rökpelare med körsbär ovanpå (ni vet sådana där körsbär man har i fruktsallad), där åkte jag skidor mellan dessa rökpelare långt uppe i luften, på Island. Jag såg också män i fiskardräkter (men de var mer dräkter liknande de i ”Outbreak” om ni sett den) som sorterade fisk på Island och sen bildade fiskarna, som var helt röda, en "2:a" och sen bildade de ett rött hjärta.
Sen satt jag i ett stort bananskal och åkte Rodel. Och sen såg jag en väldigt inzoomad Vienettaglass och den var gjord av röd sirlig sammet. Då sa sittern "Vill du ha Vienettaglass?" och jag svarade "Nej, man kan ju inte äta sammet".. :P
Börjar bli lite normal igen
Nu börjar jag kunna komma tillbaka till den normala världen lite och förstår i varje fall vad som händer och vad vi gjort och hur jag hamnat här. Ett tag ville jag ringa Ambulansen och mina föräldrar för jag blev lite rädd och förstod inte vad som hände med min hjärna. Men då sa sittern ifrån och berättade att jag snart skulle bli normal igen, att det hela inte var farligt och att vi inte skulle ringa dem (Tack tack! Snacka om det hade varit jobbigt om jag gjort det).
Sen låg jag i sängen ett bra tag och vacklade mellan verklighet och den andra världen. Jag pratade sluddrigt och kunde inte kontrollera min röststyrka, kändes som om jag skrek ibland och ibland viskade.
Det hela var inte riktigt över förrän efter ca en och en halv timme, då kunde jag gå och lägga mig och sova bort resten. Mot slutet blev jag nästan lite irriterad över att inte kunna tänk klart. Tänk att en sådan liten dos tog så mycket på mig. Humm.
Rent fysiskt kände jag att jag hade en starkare hjärtklappning och något högre puls, när jag skulle gå och lägga mig efter ca 1.5h hade jag en puls på 120 slag per minut. Jag själv upplevde dels att jag fejkade allting, det kändes som om jag spelade dåligt, och dels upplevde jag det som om att jag inte kunde kontrolera mina armar.
Avslutningvis: Det lär nog dröjja ett bra tag igen innan jag vill testa det igen, är rätt skönt att vara helt normal i huvudet idag
Ålder: 21.5 år
Testade nu: Totalt 0.2 gram Salvia x10
Tidigare erfarenhet: Efedrin, Stackers, Diverse verkningslösa joints från ND
Förberedelser
Hade förberett en bucketbong med vattenfylld hink, en avkapad PET-flaska och staniolfolie. Hade 25 mg Efedrin i kroppen sedan morgonen men tror inte att det påverkade något.
På datorn hade jag och sittern musik, gammal härlig eurodisco bland annat och på bordet hade vi papper och penna och digitalkameror. Sängen var renbäddad och en soffa fanns med, jag satt på golvet på kuddar när vi skulle börja.
Första försöket
Lade 1/10 (0.1g) Salvia x10 och eldade på i Bucketbongen. Vi använde vanlig tändare och det gick alldeles utmärkt, det var lite teknik att få petflaskan rökfylld, man var tvungen att lyfta snabbare än vad jag trodde. Sen tog jag två djupa bloss, men jag kunde inte hålla röken inne så länge.
Väggen bakom mig slutade att existera och det kom en stor fiskare som satte en krok i min läpp och drog den uppåt-bakåt, det var därför jag log, det var ju logiskt tyckte jag. Där jag satt blev en sandstrand och soffan och bokhyllan två stränder. Sen snurrade allt åt höger. Sen blev jag normal igen efter en några minuter.
Andra försöket
Lade 1/10 (0.1g) Salvia x10 och eldade på i Bucketbongen igen efter några minuter. Drog två eller tre (tyckte jag i alla fall) djupa bloss. Sen försvann jag snabbt och tappade det normala medvetandet. Jag minns inte mycket men på något sätt känns det som att min sitter drar mig mot det lilla träbordet som stod bredvid, mitt huvud dras mot bordet och därför börjar mina tårar rinna. Jag hör att sittern någonstans i det avlägsna skrattar, det ekar och är väldigt långt borta. Jag hamnade utsträckt i sängen på något sätt.
Jag upplever det att vårat rum är en kub långt uppe på en piedestal i rymden, man vill inte gå utanför fönstret förstår jag, för då ramlar man ner i rymden. Jag förstod inte att jag kunde prata, för jag var inte medveten om den normala världen. när jag insåg att det var möjligt att jag kunde prata så lät det åt skogen, jag kunde knappt forma ord eller meningar
Men efter ett tag kunde jag prata och tydligen pratade jag mycket och berättade vad som hände, sittern skrev ner en massa. Jag såg sedan konformiga rökpelare med körsbär ovanpå (ni vet sådana där körsbär man har i fruktsallad), där åkte jag skidor mellan dessa rökpelare långt uppe i luften, på Island. Jag såg också män i fiskardräkter (men de var mer dräkter liknande de i ”Outbreak” om ni sett den) som sorterade fisk på Island och sen bildade fiskarna, som var helt röda, en "2:a" och sen bildade de ett rött hjärta.
Sen satt jag i ett stort bananskal och åkte Rodel. Och sen såg jag en väldigt inzoomad Vienettaglass och den var gjord av röd sirlig sammet. Då sa sittern "Vill du ha Vienettaglass?" och jag svarade "Nej, man kan ju inte äta sammet".. :P
Börjar bli lite normal igen
Nu börjar jag kunna komma tillbaka till den normala världen lite och förstår i varje fall vad som händer och vad vi gjort och hur jag hamnat här. Ett tag ville jag ringa Ambulansen och mina föräldrar för jag blev lite rädd och förstod inte vad som hände med min hjärna. Men då sa sittern ifrån och berättade att jag snart skulle bli normal igen, att det hela inte var farligt och att vi inte skulle ringa dem (Tack tack! Snacka om det hade varit jobbigt om jag gjort det).
Sen låg jag i sängen ett bra tag och vacklade mellan verklighet och den andra världen. Jag pratade sluddrigt och kunde inte kontrollera min röststyrka, kändes som om jag skrek ibland och ibland viskade.
Det hela var inte riktigt över förrän efter ca en och en halv timme, då kunde jag gå och lägga mig och sova bort resten. Mot slutet blev jag nästan lite irriterad över att inte kunna tänk klart. Tänk att en sådan liten dos tog så mycket på mig. Humm.
Rent fysiskt kände jag att jag hade en starkare hjärtklappning och något högre puls, när jag skulle gå och lägga mig efter ca 1.5h hade jag en puls på 120 slag per minut. Jag själv upplevde dels att jag fejkade allting, det kändes som om jag spelade dåligt, och dels upplevde jag det som om att jag inte kunde kontrolera mina armar.
Avslutningvis: Det lär nog dröjja ett bra tag igen innan jag vill testa det igen, är rätt skönt att vara helt normal i huvudet idag
