2006-12-19, 01:19
#1
ok, såhär ligger läget:
för ett par veckor sedan när jag varit ute på krogen och dansat skiten ur mej så träffade jag lite folk som bjöd med mej på efterfest. väl där träffade jag en tjej som omedelbart fick mej att hajja till och tänka "shit, vilken vacker människa!" men just då hade ingen som helst plan på att göra någon som helst ansats då hon verkade allmänt ointresserad. festen rullade på och vi småsnackade mest bara vid ett fåtal tillfällen.
under veckan som följde hade vi lite lätt kontakt via nätet, även lite via telefon, och på helgen så vart det dags att festa till det igen och under kvällens gång så kom jag på mej själv med att tänka tanken att hon faktiskt verkade lite intresserad. kvällen gick och väl ute på krogen så träffades vi inte väldigt mycket då vi bägge hade en tendens att yra runt lite överallt - ni vet förmodligen hur det kan vara.
Stängningsdags och därmed även dags för efterfestande. den här gången skulle vi dock mellanlanda på ett ställe för att sedan dra vidare till en FET efterfest några kilometer utanför stan. vi chillade en stund och efter ungefär en timme kom skjutsen och annonserade ut att det var dags för första lasset att bege sig ut. ivrig som jag var tänkte jag att det var lika bra att dra så fort som möjligt så man kom dit så fort som möjligt. hon däremot valde att vänta till nästa omgång.
timmarna gick och jag fick bittert inse att hon segat ur och valt att stanna hemma istället - Skit oxå!
veckan som kom såg ganska exakt ut som den föregående med undantaget att vi hade än mer telefonkontakt. helgen kom och vi skulle återigen träffas och festa till det lite. sagt och gjort! men den här gången bar det aldrig av utåt, även om det var det som var tanken. istället fastnade vi hemma och hade kramkalas istället.
timmarna gick och efter ett tag så låg vi där bland täcken ock kuddar och pussades och kramades och kysstes och hej respektive hå.. det hela slutade med att jag stannade kvar i 4 dagar - pussandes och kramandes, givetvis 
följande kväll kände jag att jag saknade henne alltför mycket för att kunna undvika att höra av mej så jag slog en signal men ingen svarade... givetvis tog farbror nojja över totalt och jag antog att hon förmodligen tyckte det blivit för intensvit och tröttnatpå mej. jag tog det lugnt under veckan och valde att pröva igen på fredagen direkt efter jobbet, med samma utgång. nu var det full panik. varför svarar hon inte?? har jag gjort nåt eller vill hon bara inte veta av mej?? senare på kvällen ringde hon dock och berättade att hennes vecka varit fullständigt kaotisk och att hennes mobil gått sönder - var jag lättad månntro?? hon sa att hon saknat mej hur mycket som helst och ville veeerkligen träffa mej så fort som möjligt.
vi snackade en stund och bestämde att vi skulle ses dagen efter. lördagen kom och när jag ringde så var det visst dags för förfest och därefter skulle det bära av mot dansandet igen. på förfesten dök dock frågan "är ni kära" upp - vi omedelbart huvudena mot varandra och tittade på varann några sekunder och därefter log hon och svarade "vi är myskompisar". tiden gick och när det började vankas dans så visade det sej att hon tappat sugen och ville stanna hemma i sin ensamhet. jag ställde, givetvis, omedelbart frågan "men, hur kul är det då??" och hon svarade "jamen jag vill faktiskt det - skönt att bara ligga och kolla på en film och äta något gott och bara pyssla om mej själv litegranna"
precis innan vi drog iväg höll jag om henne och berättade att mitt samvete rasade fullständigt i botten av att bara tänka tanken på att lämna henne helt ensam, men hon sa att det inte var någon som helst fara och att jag skulle se till att dansa loss åt henne också. jag tänkte att om hon nu vill vara själv så ska väl inte jag vara alltför påstridig och bara vägra gå - så jag följde med ut.
vi träffades igen på söndagen och till en början så verkade saker och ting lite konstiga tyckte jag, kan dock haft med kraschen att göra. men när det var dags för mej att gå så vart det pussande och kramande som vanligt. vi höll om varandra en stund och jag kan svära på att jag såg kärlek i hennes blick!
och nu till det verkliga problemet:
jag är fullständigt medveten om att hon har fruktansvärt mycket påfrestningar runtomkring sej och att det inte är mycket som går som det ska för henne just nu så tanken på att inleda ett förhållande kan verka ganska "skrämmande" eller vad man nu ska säga.
segheten är dock att det inte går en jäkla minut utan att jag tänker på henne och tanken på hennes situation plus faktumet att hon ska flytta från stan om några dagar gör att tårarna börjar tränga sej på...
jag så jävla gärna lägga korten på bordet och berätta allt vad jag känner för henne men är sjukt orolig för att hon ska tycka att jag är för "på" och välja att ta avstånd från mej.
så vafan ska jag ta mej till egentligen?? hela situationen ger mej mjäll, helt seriöst!
för ett par veckor sedan när jag varit ute på krogen och dansat skiten ur mej så träffade jag lite folk som bjöd med mej på efterfest. väl där träffade jag en tjej som omedelbart fick mej att hajja till och tänka "shit, vilken vacker människa!" men just då hade ingen som helst plan på att göra någon som helst ansats då hon verkade allmänt ointresserad. festen rullade på och vi småsnackade mest bara vid ett fåtal tillfällen.
under veckan som följde hade vi lite lätt kontakt via nätet, även lite via telefon, och på helgen så vart det dags att festa till det igen och under kvällens gång så kom jag på mej själv med att tänka tanken att hon faktiskt verkade lite intresserad. kvällen gick och väl ute på krogen så träffades vi inte väldigt mycket då vi bägge hade en tendens att yra runt lite överallt - ni vet förmodligen hur det kan vara.
Stängningsdags och därmed även dags för efterfestande. den här gången skulle vi dock mellanlanda på ett ställe för att sedan dra vidare till en FET efterfest några kilometer utanför stan. vi chillade en stund och efter ungefär en timme kom skjutsen och annonserade ut att det var dags för första lasset att bege sig ut. ivrig som jag var tänkte jag att det var lika bra att dra så fort som möjligt så man kom dit så fort som möjligt. hon däremot valde att vänta till nästa omgång.
timmarna gick och jag fick bittert inse att hon segat ur och valt att stanna hemma istället - Skit oxå!
veckan som kom såg ganska exakt ut som den föregående med undantaget att vi hade än mer telefonkontakt. helgen kom och vi skulle återigen träffas och festa till det lite. sagt och gjort! men den här gången bar det aldrig av utåt, även om det var det som var tanken. istället fastnade vi hemma och hade kramkalas istället.
timmarna gick och efter ett tag så låg vi där bland täcken ock kuddar och pussades och kramades och kysstes och hej respektive hå.. det hela slutade med att jag stannade kvar i 4 dagar - pussandes och kramandes, givetvis följande kväll kände jag att jag saknade henne alltför mycket för att kunna undvika att höra av mej så jag slog en signal men ingen svarade... givetvis tog farbror nojja över totalt och jag antog att hon förmodligen tyckte det blivit för intensvit och tröttnatpå mej. jag tog det lugnt under veckan och valde att pröva igen på fredagen direkt efter jobbet, med samma utgång. nu var det full panik. varför svarar hon inte?? har jag gjort nåt eller vill hon bara inte veta av mej?? senare på kvällen ringde hon dock och berättade att hennes vecka varit fullständigt kaotisk och att hennes mobil gått sönder - var jag lättad månntro?? hon sa att hon saknat mej hur mycket som helst och ville veeerkligen träffa mej så fort som möjligt.
vi snackade en stund och bestämde att vi skulle ses dagen efter. lördagen kom och när jag ringde så var det visst dags för förfest och därefter skulle det bära av mot dansandet igen. på förfesten dök dock frågan "är ni kära" upp - vi omedelbart huvudena mot varandra och tittade på varann några sekunder och därefter log hon och svarade "vi är myskompisar". tiden gick och när det började vankas dans så visade det sej att hon tappat sugen och ville stanna hemma i sin ensamhet. jag ställde, givetvis, omedelbart frågan "men, hur kul är det då??" och hon svarade "jamen jag vill faktiskt det - skönt att bara ligga och kolla på en film och äta något gott och bara pyssla om mej själv litegranna"
precis innan vi drog iväg höll jag om henne och berättade att mitt samvete rasade fullständigt i botten av att bara tänka tanken på att lämna henne helt ensam, men hon sa att det inte var någon som helst fara och att jag skulle se till att dansa loss åt henne också. jag tänkte att om hon nu vill vara själv så ska väl inte jag vara alltför påstridig och bara vägra gå - så jag följde med ut.
vi träffades igen på söndagen och till en början så verkade saker och ting lite konstiga tyckte jag, kan dock haft med kraschen att göra. men när det var dags för mej att gå så vart det pussande och kramande som vanligt. vi höll om varandra en stund och jag kan svära på att jag såg kärlek i hennes blick!
och nu till det verkliga problemet:
jag är fullständigt medveten om att hon har fruktansvärt mycket påfrestningar runtomkring sej och att det inte är mycket som går som det ska för henne just nu så tanken på att inleda ett förhållande kan verka ganska "skrämmande" eller vad man nu ska säga.
segheten är dock att det inte går en jäkla minut utan att jag tänker på henne och tanken på hennes situation plus faktumet att hon ska flytta från stan om några dagar gör att tårarna börjar tränga sej på...
jag så jävla gärna lägga korten på bordet och berätta allt vad jag känner för henne men är sjukt orolig för att hon ska tycka att jag är för "på" och välja att ta avstånd från mej.
så vafan ska jag ta mej till egentligen?? hela situationen ger mej mjäll, helt seriöst!
