I det blå. (Svamp) /Mod.

Kön: Man
Ålder: 27
Dos: 10g torkade P.Cub.Mex.

Note: Ber om ursäkt för eventuella felstavningar/felformuleringar, men jag var på hög dos sobril när jag fick tummen ur arslet och började skriva rapporten...


Jag tittade på påsen med de torkade svamparna som jag hade köpt kvällen innan. De hade stått framför datorn hela natten och jag hade fått hålla mig från de genom att hela tiden försöka övertala mig själv att det är bättre att ta det imorgon då jag är utvilad och redo.
Jag hade mediterat och fastat de senaste tre dagarna nästan konstant, men i livets ankdamm följer ödet sällan de planer som man själv har gjort upp. Jag hade ständigt avbrutits av en klient som ringde angående hennes hemsida hela tiden. ”Ändra det, fixa det, gör det…”
Jaja…
Påsen var iskall. Den hade stått i frysen i mer än fem timmar och svamparna var djupfrysta. Jag stoppade ner de i morteln och började mala tills det var ett fint pulver kvar.
Först tänkte jag strö pulvret på lite sallad och tugga i mig de, men det var bara omständligt, så jag hällde allt i munnen i tre omgångar och svalde ner det med Diet Cola. Klockan var nu lite över 21.

Jag gick ut i vardagsrummet där det var släckt och tände en massa levande ljus överallt för att få lite stämning. För att spela lite mongo, hade jag för kvällen klätt mig i ett orange lakan, lite som en munk från ett kloster i Himalayas toppar. Det såg faktiskt lite galet ut, men tja…
Jag tog fram Enigma’s CD ”Les Roi Est Mort, Vive Le Roi!” (Konstigt namn..) och stoppade den i CD-spelaren. De mystiska tonerna började strömma ut ur högtalaren och jag kände att all tankebrus i huvudet var bortblåst… ”Det här kommer att bli tungt…” tänkte jag för mig själv medan jag satte mig till rätta på en matta på golvet, i meditationsställning.
Klockan började nu närma sig 21.30 och det hade gått runt 20 minuter sedan jag åt svampen.

Jag slöt ögonen och lät alla tankar dö bort, vilket är lättare sagt än gjort. Hela tiden dök bilder och tankar upp i huvudet och jag var tvungen att koncentrera mig på att ta död på dom. Så fort jag kände att lugnet hade lagt sig, började jag med avslappningsövningar. Jag kände efter hur olika kroppsdelar kändes och slappnade av i muskulaturen i berörda delar. Jag började med mina tår och jobbade mig uppåt fötterna, benen och efter några minuter kände jag hur gravitationen började sakta men säkert försvinna. Samtidigt började de första effekterna av svampen att ge sig till känna. Vibrationer som spred sig som elektriska stötar genom kroppen. Än så länge såg jag inget visuellt, förutom mina egna visualiseringar i huvudet. Nu var det dags att ”bygga” en ramp att lyfta från.
Jag började visualisera fram en äng med ett träd. Först gräset, ängen, rötterna på trädet, stammen, kvistarna och snart så även de gröna bladen. Innan jag visste ordet av det, började vinden vina genom bladen och allt fick liv. Förmodligen var klockan något runt 22, men det vet jag inte, då jag satt där med slutna ögon i djup meditation.
Nu var jag trippad. Miljön kring trädet började få liv och snart ven vinden genom ängen. Fåglar började dyka upp och himlens blåa färg bröts av små vita moln som rörde sig sakta över skådespelet. Än så länge var det mesta skapat av mig själv genom egen vilja.
Sakta men säkert började tankemönstren att ändra sig. Jag kände hur det som var ”jag” började vittra sönder i små flagor av tankar som föll nerför mina fötter. Jag hann knappt reagera innan jag befann mig där på ängen. Nu var jag där, i mina egna tankar, i en helt annan värld. Jag satte mig ner på gräset och kände daggens väta mot kroppen. Det kändes så verklig, som om jag verkligen var där.
I horisonten såg jag en storm som närmade sig. Det började snart bli dags att lämna min egen tankevärld och ge mig upp i det astrala, dock spred sig lite obehag genom kroppen. Det var länge sen jag gjorde en astralresa och jag kände mig lite skakis inför det som väntade mig. Från innan visste jag hur överväldigande en astralresa kunde bli, hur man blev totalförändrad efter varje resa. Var jag redo den här gången? Var mina tankar lugna nog? Var hjärtat ren nog? Var mina syften oegoistiska?
Marken under mig började falla sönder. Gräset ändrade sakta färg från grön för att tona ut mot blå, lila och sedan blev allt vit i ett bländande sken som brände genom kroppen. Det var som om själen brann. Tankarna frös fast i sina banor och hjärnan blev till betong. Det var knappt att jag kunde stava till mitt eget namn. Snart nog förlorade även mitt namn all betydelse och lät endast som ett ord från något främmande språk som jag inte kände till. Sen blev allting, tja, vit… (Inte blev det svart iaf..)

Det måste ha gått minst någon timme när jag nickade till. Jag kunde inte erinra mig om vad som hade hänt. Jag hade aldrig upplevt det där vita ljuset så intensivt innan. Visst började de flesta resorna med att synen fylldes av ett vitt ljus som dränkte allt, men den här gången hade jag ”kännt” ljuset stråla genom kroppen och mina tankar på ett helt annat sätt. Det hade bränt något fruktansvärt.
Jag låg på mage på något som jag först trodde var sand, men snart blev jag varse om att det var snö, eller tja, små, små iskristaller som blåste runt. Jag reste mig upp och skakade av mig isen och tittade omkring. Det var snö så lång ögat kunde nå. Dyner av snö vart man än tittade. Dock kände jag ingen kyla. Det var som om det rådde rumstemperatur.
Jag hade väldigt svårt att styra tankarna just då. Var hade jag hamnat? Var jag på astralplanet?
Jag beslöt mig för att prova så jag tittade upp i den gråa himlen och försökte tänka mig till hur jag lyfte sakta från marken och mot molnen. Det hände inget. Det var som om jag stod still. Då tittade jag ner mot marken för att upptäcka att jag svävade högt uppe i luften. Jag hade lyft utan att känna det. Lite gladare nu över att jag kunde flyga, tog jag sikte mot de gråa molnen och, tja, flög… =)
På ett par sekunder var jag inne i molnen. Det var gråa toner vart man än tittade. Snart kunde jag inte avgöra vad som var upp eller ner. Jag visste inte om jag rörde mig eller stod stilla. En liten känsla av panik började sprida sig i kroppen. ”Tänk om jag fastnar här för evigt?”
Just då, i det tillstånd jag befann mig, fanns det inga referenser till att jag hade käkat svamparna. Det var som bortblåst. Hela mitt liv utanför var som bortblåst. Inga minnen, inga hänsyftningar alls.
Upptagen som jag var med min panik märkte jag inte hur de gråa molnen började bli ljusare och ljusare. Utan någon förvarning flög jag plötsligt ut ur molnen med en hastighet som skrämde livet ur mig upp i en blå himmel som var så klar att jag överväldigades av dess djup. ”Vad vacker…” hann jag tänka innan jag fick stopp på mig själv. Där stod jag högt flygande över molnen i en djupblå himmel och en gul sol som dränkte allt i ett ljusspel som jag sällan skådat. Här och var bröts solljuset av molnens vattendroppar och bildade regnbågar i de mest spektakulära färger som går att tänka sig.
Jag flög nu mot horisonten och under mig sträckte sig molntäcket en bra bit ut. Lång, långt bort i fjärran kunde jag skymta ett hav under molnen genom sprickor som dök upp då och då.
Jag fortsatte att flyga rakt fram i vad som jag upplevde som flera timmar. Känslan av att glida där över molnen kunde jämställas med känslan av total frihet.
Sakta men säkert minskade molnen och under mig, lång ner, kunde jag se havet, glittrande blå. Långt bort i horisonten syntes en landmassa som kom mot mig med obegriplig hastighet. Flög jag verkligen så snabbt?

Det tog inte lång tid innan jag skymtade detaljer vid kustlinjerna. Allt sken som om det var gjort av guld i många olika färger. Stranden såg ut att vara gjord av den vitaste sand som går att frambringa. Fast mer som silver/guld. Efter stranden kunde jag skymta gröna ängar som slutade vid en skogsbryn med höga träd som jag aldrig hade sett innan. Det här var inte andra gånger. Det kände jag. Det här var nåt nytt. Visserligen var varje astralresa olik den andra, men alla följde en röd tråd. Det fanns saker som återkom då och då och man kunde snart orientera sig efter några resor, men den här gången var jag någon annanstans.
Jag tog sikte mot skogen och flög snart över land. Stranden passerade under mig och när jag nådde ängen, kunde jag där uppifrån skymta små varelser som betade av gräset.
När jag närmade mig skogen, började jag sänka mig ner mot marken. Fler och fler detaljer dök upp, ju närmare marken jag kom.
Precis innan skogsbrynet tog fötterna mark på gräset. Det var väldigt vackert. Grönt, knähögt gräs som sträckte sig ända bort till stranden. Här och var bröts det gröna av kolonier av stora skinande svampar.
Jag halvt kämpade, halvt gick genom gräset fram till skogen där gräset slutade växa och skogsmarken tog över. Träden var otrolig höga och stora. Topparna reste sig upp flera hundra meter upp i luften och stammarna var flera meter tjocka.
Jag gick i skogen en bra stund innan jag började känna en känsla av att jag inte var ensam. Ibland kunde jag skymta något som rörde sig bakom träden men försvann snabbt så fort jag tittade åt dess håll.
Jag gick länge… Väldigt länge. Det kändes som om år flöt förbi, fast väldigt snabbt. Snart började det bli lite mörkare. Högt upp, genom trädtopparna kunde jag skönja himlen som blev allt mer mörkblå. Snart kunde jag skymta en och annan stjärna, trotts att det inte var riktig mörk. Jag var så upptagen med den vackra naturen kring mig att jag inte märkte att skogen blev allt tätare och tätare för att plötsligt öppna sig i en stor area med gräs. Där mitt i gräsplätten dansade en varelse var konturer jag inte kunde urskilja riktigt. Det var som om varelsen var lite suddigt.
Först blev jag lite rädd, men svalde rädslan och började gå mot varelsen. Snart la den märke till mig och slutade dansa. Den stod helt stilla och väntade på att jag skulle nå fram.
Gräset var högt och gjorde motstånd när jag försökte ta mig fram där i en värld som var så bortom allt vad ord och språk kan beskriva.
När jag var några meter från varelsen, såg jag att det var en kvinna. Hon hade något vit och lysande kring sig. Det var inte kläder, men samtidigt kläder. Svårt att beskriva. Hon skymde ansiktet bakom det vita ”något” som hon var klädd i, förutom ögonen. Strax stod jag bara någon meter från henne och kunde se hennes stora, gröna ögon.
Hon tog då ner handen och visade ansiktet. Hon var jätte vacker, något kortare än mig. Huden hade en konstig nyans. Något mellan vit, silver, hudfärgat och glitter. Håret var som spunnet av guld, lite som allt annat här. Som sagt så går det mesta på astralplanet inte att beskriva med ord.
En boll av lilafärgat ljus uppenbarade sig på hennes panna. Det såg ut som om ljuset strålade in i hennes kropp och inte ut. En cirkel av gul ljus dök upp i solarplexus och båda ljusen började röra sig mot mig. Vad var nu det här?
Man skulle tänka sig att jag blev rädd nu, men konstig nog så kände jag mig jätte trygg med henne. Det var dessutom något bekant över henne som jag inte kunde lägga fingret på.
Jag lät ljuset sträcka sig runt mig och omge mig som en sköljd och då hörde jag hennes röst. Det kändes som om rösten kom inifrån mig själv, men samtidigt var det inte jag. Det var hennes röst. Hon pratade väldigt lugnt med mig, men det gick för snabbt. Det var alldeles för många frågor… ”Vem är du?” ”Var kommer du ifrån?” osv, osv…
Jag svarade så gott jag hann svara. Då märkte jag att varken jag eller hon rörde på läpparna. Det var som om vi kommunicerade via tankarna. Jag hade upplevt telepati innan, både på det fysiska planet och på astralplanet, men den här gången kändes det väldigt annorlunda. Det kändes som om jag hade gjort det här i tusentals år. Det kändes bara naturligt mot andra gånger då jag hade fått kämpa för att skilja vad jag tog emot från mina egna tankar.
Plötsligt blev hon tyst och jag kände samma närvarokänsla som jag hade känt inne i skogen, som om någon var där och gömde sig för oss.
”Kom, vi går…” Sa hon till mig och jag följde efter utan att protestera. Vi gick kanske tio, femton meter innan jag lyfte upp mot himlen utan att ha kontroll över det. Det var som om hon styrde mina rörelser.

Nu började jag åter lägga märke till himlen. Solen var nedanför horisonten, men på astralplanet blev det aldrig mörkt, ens på natten. Himlen sken i miljarder färger av alla stjärnor och galaxer omkring mig. Nebulosor fyllde himlen i tusentals och sträckte sig över himlavalvet i alla möjliga färger. Flera månar i olika skepnader lyste upp skådespelet ännu mer och i horisonten syntes en stad, lysande som eld i det halvmörka landskapet. Jag började närma mig en astral stad. Jag hade aldrig varit i en stad på astralplanet förut, även om jag hade hört att sådana finns från andra psykonauter. Enlig vissa så fanns det ofantligt stora bibliotek i städerna som höll all information som fanns i universum. Här fanns det en bok för varje levande varelse i hela skapelsen. Jag blev överväldigad av synen och känslan av att äntligen få se en astral stad. Jag minns att tårarna rann oavbrutet medan vi närmade oss staden som såg ut som hämtat från en science-fiktion film om en avlägsen framtid. Dess torn sträckte sig högt upp i himlen, ända upp i stackmolnen. Kopulorna var som gjorde av guld, men sken i svagt orange och alla väggar var i vitt eller andra ljusa färger, oftast pastellaktiga.
Genom fönstren strålade ett varmt ljus ut. Det såg så mysigt ut. Jag tänkte att det måste vara jävligt mysigt att bo i ett sådant hus.

Vi sjönk sakta mot marken allt närmare staden vi kom och strax landade vi på en gata av kullestenar. Överallt flög varelser fram och tillbaka. Det var ett herrans liv och rörelse.
”Kom, jag vill visa dig något…” viskade kvinnan till mig medan hon öppnade en dörr till ett stort hus, som var släckt. Jag kikade genom dörren in i huset som var lagt i mörker.
”Vad är det här?” Frågade jag.
”Det är här du ska bo sen…” Viskade hon åter.
Det sa mig inget… Vaddå ”bo här sen”?
Jag steg genom dörren in i huset, men hon stannade utanför. ”Följer du inte med in?”
”Nej” Svarade hon och stängde dörren bakom mig. Hela huset sjönk i totalmörker. Jag kunde inte urskilja mer än konturer på saker och ting i huset, men jag kunde inte riktigt se vad det var. Jag snubblade mig fram genom rummet för att gå rakt i en vägg med näsan före. Jag hade aldrig varit med om att känna smärta på astralplanet. Normalt känner mig en känsla av kärlek som sprider sig genom ådrorna, men nu kändes det som om blodet sprutade från näsan.
Jag lyfte försiktig handen till ansiktet, men kände inte av något blod. Det gjorde bara ont.
Halvt blind av smärta, fumlande i mörkret, började jag känna längs väggen och hittade snart en dörr. Jag vred handtaget långsamt och öppnade dörren försiktigt. Det var ännu mörkare där inne och det blåste (!) lite kylig luft ut från rummet.
Jag steg in i mörkret, något osäker. Jag kunde inte se något men det kändes som om rummet sträckte sig i all evighet. Jag hann bara gå några steg innan dörren slamrade igen bakom mig och jag kände ett hårt slag mot tiningen. Det snurrade nu skallen och jag föll ner på golvet, knockad av smällen… Jag hann tänka att ”Nu dör jag…” innan jag svimmade av.

Jag vaknade av att någon strök fingrarna genom mitt hår. Huvudet bultade av smärta. Jag öppnade ögonen sakta och ansträngt. Allt var suddigt. Jag kunde urskilja ett ansikte, men kunde inte fokusera med ögonen för att se vem det var eller var jag var.
Sakta började jag återfå synen och hörde då min tjejpolares röst… ”Mår du bra, vännen?”
Huvudvärken var som bortblåst på en sekund och jag började orientera mig i rummet jag befann mig i. Jag var i mitt vardagsrum. De flesta ljusen hade brunnit ut och slocknat. Jag låg på mattan som jag hade suttit på och mediterat innan och bredvid mig satt mig tjejpolare.
”Ja då” fick jag ur mig och reste mig sakta upp. På stereon kunde jag se att klockan var strax över sex på morgonen. Trippen var död, men jag kunde fortfarande känna lite av svampens efterglöd. Jag kände mig lite besviken över att ha lämnat astralplanet så snabbt och brutalt. Det var väldigt annorlunda den här gången. Det hade känts så verklig och påträngande.
Min tjejpolare blåste ut de resterande ljusen, medan jag drog ut bäddsoffan åt henne. Hon hade med sig grönt och det var dessutom färdigrullat, så vi satte oss på där på mattan och tände jointen medan jag berättade om nattens äventyr för henne. Hon är själv psykonaut, så hon hade själv gjort ett par astralresor och lyssnade med stort intresse.
Sagt och gjort. Puss & sovgott och jag halvkröp till sovrummet, tung i skallen av joppen, och kröp ner i sängen. Av egen erfarenhet så visste jag att jag aldrig skulle lyckas somna in efter att ha käkat svamp, så jag tog fram två roppar från burken jag hade vis sängen och la de under tungan för att smälta. Jag orkade inte gå efter vatten.
Jag låg där och tänkte på resan jag hade gjort, medan sömnens täcke la sig sakta över mig och roppornas tröghet sänkte sig i mina tankar.
Jag drömde om en stad, långt, långt bort, i en annan värld, den natten. Om ett hus som den där varelsen hade sagt att jag skulle bo i en dag… Jag undrade länge vad hon menade med det… Men tja, det får tiden ge svar på.

Amor Vincit Omnia.

Det här var nog bland dom galnaste och sjukaste rapporterna jag läst, att du går in så jävla hårt för att trippa visar att du har en självsäkerthet och att du är en person som vet vad han vill.

"Jag gick ut i vardagsrummet där det var släckt och tände en massa levande ljus överallt för att få lite stämning. För att spela lite mongo, hade jag för kvällen klätt mig i ett orange lakan, lite som en munk från ett kloster i Himalayas toppar. Det såg faktiskt lite galet ut"

tycker det där verkar jävligt flippat, tror jag hade garvat rätt hårt om jag sett dig sitta där och meditera som en shaolimunk (inte menat att dissa), att döma av läsningen så kan man verkligen påstå att du trippat i högsta grad, bra skriven text och bra innehåll. 5 av 5 stjärnor.

//Må väl ¤M.M¤

Hahahaha!! "shaolimunk"!!!! ASG!!
Hehe. Tack som fan. Positiva kommentarer uppskattas alltid. (Fick en bred smajl från öra till öra när jag lästa ditt svar!!)

Såna här resor kan alla göra, bara man tar sig tid och läser på lite.
Kolla i hallis forumet efter Svamp Guiden jag har skrivit.

Må väl du med, kompis. =)
Katten.

PS. Ska klä ut mig till munk nu i helgen också o trippa hårt med lite polare. Kanske dyker det upp bilder.

Bokstavligt talat en fin rapport. Du har ordets gåva och den man som påstår att du inte kan konsten att trippa på ett utforskande och magiskt sätt finns inte.

Dina rapporter är helt enkelt guld värda en torsdag som denna!

Ha det bra CC och lycka till i framtiden med dina resor - och glöm för tusan inte att fortsätta hålla oss uppdaterade om astralplanet.

/O.

Tack Oskar. =) Hehe.. Nu blev jag röd som en tomat.. Hehe.

Men men.. Som sagt: Alla kan göra det där!
Läs på: http://www.astralvoyage.com/projection/beginners.html
Det är en guide för nybörjare. (Dock utan svamp, utan fokuserar på att få till en projektion innan man lägger sig..)

Amor vincit omnia.
Katten

Fascinerade. Även tummen upp för en bra skriven text.

Bra skrivet, du skulle förvisso ha med dos och substans i rubriken!

Väldigt intressant... konstigt att du inte snear känns det som, men snear kanske man gör när man håller på att komma till en astralvärld eller dylikt.

Alltså när man är mitimellan och inte fattar något alls.

Väldigt, väldigt intressant.

edit: Jävligt cool läsning, länken du gav. Skall fortsätta läsa nu! MVH!

DXM-red> Tja... Jag har sneat MÅNGA ggr också. Har bara inte skrivit om det här på FB som tripprapport liksom, då de flesta snetrippar är så bortom vad man kan beskriva...

Hehe... Läs på lite så syns vi på astralplanet..
Läs även det här:
http://web.telia.com/~u51104349/Iona...tion/index.htm

Mvh
Katten


EDIT: Testa den här: http://web.telia.com/~u51104349/Iona.../esp/index.htm när du är svampad. Brukar få mellan 35 - 40% när jag inte är påverkad, men har kommit upp till nästa 90% under påverkan av psilocybin. Ganska kusligt spännande.

I will, lite skrämmande då jag försökte på lite av det som stod i första länken och jag fick en vibrerande känsla och blev lite skraj, försökte röra mig och kände bara mina ben... sedan skakade jag till i hela kroppen och flög upp ut sängen haha .

Mvh!

Har testat det där med korten fem gånger nu och fått 20% varje gång...

Bra raport, blir så grymt sugen att käka svamp när man läser sånna här mysiga berättelser.