Packet har alltid husdjur.

Vad i himmelens namn beror det på att det oftast är folket som inte har råd som skaffar sig en jävla massa husdjur? Borde inte prioriteringen se lite annorlunda ut om man lever på socialhjälp eller sjukkassa?
Fattiglappar som lever på soc, daglönare, sjukskrivna och andra människor som lever på existensminimum har nästan undantagslöst djur hemma. Värst tycker jag att själva chablonbilden för white trash är, de unga ensamstående morsorna som har cigarretter, halvfyllon till karlar, piercing och billiga tattor som huvudintresse. Förutom ett helt koppel med fula, snoriga och ouppfostrade ungar så kan man ge sig fan på att de har en stor ful jävla dräggelsäck till hundjävel i släptåg. Fanskapet kostar säkert en förmögenhet i bara mat!
På vilket sätt höjer en sådan stinkande lushög livskvaliteten för en fattiglapp utan framtid?
Ungarna ska naturligtvis ha sitt de också. Rummen är i regel överfyllda av hamstrar och burråttor som de har tröttnat på. I hallen står ett igenslammat akvarium och halvt förvildade katter springer ut och in i lägenheten.

Sedan får vi inte heller glömma alla fyllon och knarkare. De är knappast kända för att ha det gott ställt. De flesta hankar sig väl fram på socialbidrag eller förtidspension. Sedan kan man ju fråga sig vad de är pensionerade ifrån men det är en annan debatt.
Men man kan ge sig fan på att när man möter en sådan där jävla skithög, när det kommer en sådan där stenad eller berusad jävel (ofta båda delarna) sprättande genom parken med bakåtlutad gång och flaxande armar och skitviktig min så nog fan har de sällskap av en hundjävel, ofta okopplad och nästan undantagslöst en schäfer eller någon annan hund som är stor och helst svart.
Förutom att man kan undra varför missbrukare alltid väljer dessa hundar och inte en pudel, tax eller collie så kan man fråga sig vad de ska med dessa jävla djur till? Och hur har de råd? Borde inte missbrukare om något ha andra prioriteringar i livet?

Rika människor har sällan husdjur utom de riktigt snuskigt rika, de ska ha en liten knähund att bära omkring på eller ett helt koppel med jakthundar hemma på ägorna.
Dem kan vi lämna därhän. När jag skriver rika människor så menar jag folk som har det gott ställt, höginkomsttagare helt enkelt.
Rika människor skulle ha råd med att utfodra en hel flock med späckhuggare men de har oftast inte ens guppies hemma.
Skulle de råka ha något djur hemma så är det aldrig en schäfer eller annan "stor svart hund", de är missbrukarnas hundar.
White trashfolket, de ensamstående unga morsorna har också stora stinkade as till hundar men de är ofta av en långhårig sort, stora är de men de ska även vara långhåriga så de riktigt kan slamma igen deras kyffe och skynda på utvecklingen av allergi hos snorungarna.

Medelålders bonnraggare som fortfarande bor hemma på gården har även en viss förkärlek till schäfrar och "stora svarta hundar". Då heter de nästan alltid Bonzo, Jack, Sicko, Labbe och liknande,

Vad beror detta fenomen på egentligen? Hör husdjur till själva identiteten? Vill man visa för omgivningen (precis som om det skulle råda något tvivel) att man är totalt misslyckad och körd? Varför vill en knarkare förstärka sin redan nedgånga identitet? Varför sparar inte ensamma morsan stålarna som det stora långhåriga hundkräket kostar i mat och åtmindstone en gång i sitt liv kan resa till Paris och få se något annat än *Valfri svensk småstads* höghusområde?
Knarkaren skulle ju t ex kunna kasta sig in i ett riktigt vansinnesknarkarrace och fyllot skulle kunna unna sig en ordentlig jordskredsuparperiod om de gjorde sig av med dessa jävla hundar.
Den medelålders bonnraggaren skulle kunna kosta på sin gamla Amazon dubbla weberförgasare och göra succé hos småtjejerna vid korvkiosken i Mellerud.

Själv har jag inga husdjur men jag har haft katt. Vad det säger om mig vet jag inte men spekulera gärna på.
Nu ska jag gå och skita!

Är vi också pack bara därför att vi har dessa djur?

Hur vet du det???

Att skaffa hund för att man känner sig ensam pga t ex arbetslöshet är direkt idiotiskt!

Dom som var lite uppkomlingar eller vad man ska säga, med grund i underklassen, hade nästan alltid schäfer. Vi andra hade lite "bättre" raser. Schäfern är ju en vakthund och inte så pålitlig. Första kategorin var det.

Andra kategorin är unga invandrare som ska ha en cool och farlig hund som ger "respekt". Dessa såg man rätt ofta vara ute med den ouppfostrade jycken stretande eller helt okopplad. När man själv var på promenad eller åkte förbi. Har en vän som blev jagad av en för länge sedan. Min far har haft problem med dom också. Andra kategorin var det.

Ytliga och inte allt för behåvade töser som ska ha en "Paris Hilton"-hund är mer något jag sett och läst om i media i samband med dessa hundsmugglare som kör in dom stackars plågade djuren i bil och säljer till svenska töser som tycker en sån hund är en chic accessoar. Det var den tredje.

Så det är vad jag bygger min bild på.