Liberalism kompatibel med verkligheten

Grundskatter, - alltså att man betalar avgifter för att ta i anspråk naturresurser, är vad som krävs för att få ett stabilt fungerande system.

De som sätts att administrera detta system mot ersättning i form av andel i värdeflödet, kommer inte att ha intresse av att sätta avgifterna för höga, då detta leder till att resurserna ligger kvar outnyttjade och inte för låga eftersom det också ger lägre intäkter.

Man betalar alltså grundskatter bara för de naturgivna värdena och betalar den förre ägaren för det som skapats därutöver.

Fördelningen av intäkterna får sedan inte gynna befolkningstillväxt, vilket skulle vara fallet om de fördelades jämnt på alla. Det kanske räcker med att man måste uppnått en viss ålder.

Jag vet inte om du med ovan åsyftade att svara på mitt inlägg. Om så är fallet får du gärna svara på de frågor inlägget innehåller.

Det enda svar jag kan skönja är att "vissa som sätts att administrera" ska bestämma avgiften. Vem utser dessa? Hur skiljer sig dessa administratörer från en ägare av aktuell naturresurs (särskilt i ljuset av att administratören synes ha en i vissa avseenden avgörande beslutanderätt över den samt äger rätt att ta ut avgift, vilket i allt väsentligt liknar en fastighetsägares agerande vid arrendering/uthyrning)?

En lösning är ju ett auktionsförfarande. Den lösning jag tänker mig för att få ordning på Europas fiskepolitik är att man låter havsforskarna bedöma hur mycket varje art tål att skattas och att man då anpassar kilopriset på att dra upp fisken så att de faktiska fångsterna håller sig inom ramarna. Uppdraget att administrera detta system kan då auktioneras ut och vara i kraft så länge bestånden inte minskar. Utbytet för administratörerna skulle vara en bestämd andel av intäkterna.

Det går säkert att hitta lika enkla lösningar generellt.

Vid tillfälle får du gärna besvara samtliga frågor och utveckla ovan med hänsyn till de frågor jag faktiskt ställde.

Förklaring till varför man landar i just de lösningar jag beskriver, hittar man tidigare i tråden. Jag har beskrivet arketypiska situationer som uppstått otaliga gånger och kommer att få motsvarigheter framdeles. - Jag beskrev ickevåldslösningar för fredliga och liberalt sinnade och efterlyste alternativa fungerande lösningar och de uteblev.

När har ett företag startat krig?
Något eller några exempel på detta?

Gängmedlemmar driver företag. De säljer narkotika och krigar mot varandra. Så det händer hela tiden att krig startas av företag.

Då är väl i ärlighetens namn kriget startat av gängmedlemmar och inget annat.
Sen kan man diskutera om det verkligen ska kallas krig när individer har en våldsam konflikt.

Som startas av de som äger företagen. Vad är skillnaden? Dom krigar om områden för profit, precis som när stater krigar.

Vart vill du dra gränsen då? En våldsam konflikt är alltid en våldsam konflikt oavsett hur många som är inblandade.

Hur ska du slingra dig nu?

Jag vill ändå hävda att krig som startas av stater har långt mer förödande konsekvenser än "krig" startat av några gängmedlemmar, faktum är att det sistnämnda knappast borde kallas krig.

Krig initierade, bedriva och finansierade av staten dödar 100-tals miljoner människor. Krig startade av motorcykelgäng (som i sig endast är möjligt för att det statliga upprätthållandet av den allmänna ordningen fungerar uruselt i kombination med statligt förbud på vissa grönsaker) tar död på ett 10-tal människor. Därför är den statliga lösningen inte bara bäst utan så pass optimal att vi med säkerhet kan förbjuda alla andra alternativ. Frågor på det?

Inga frågor men ett svar som du inte kommer att begripa: De sammanslutningar som kommer att dyka upp som alternativ, när det inte längre är stater som skall svara mot vårt behov att ingå i en solidarisk gemenskap, kommer att vara lika våldsbenägna som stater, när man inte hittar andra lösningar på problemet: konflikt om begränsade resurser.