Är det jobbigt att vara man i dagens samhälle? [sammanfogad tråd /Mod]

Jag kan börja med mina fördomar för att bryta isen:
- Ni måste alltid ställa upp på sex, och ni ska vara hårda och uthålliga, annars är ni håmås.
- Ni ska visa känslor, men sparsamt. Ni ska inte vara omanliga, men inga jävla robotar heller.

Låt höra!

Jag vet inte varför det skulle vara intressant, i dagens samhälle är 20+ och oskuld synonymt med att det är nåt fel på en, i all fall är det så jag ser på det. Och eftersom jag uppfyller dessa kriterier är det nåt fel på mig => jag är en loser.

Seriöst, jag skulle gärna ha varit oskuld fram tills att jag träffade min nuvarande om jag ska vara ärlig. Det skulle ha varit jobbigt under tiden (pgd av "loser"-stämpeln), men klart värt det tror jag. Du kommer sannolikt att se tillbaka på det på ett ganska annorlunda sätt om 10 år.

Nu är du bara pinsam. Möjligen är din inställning till sex med flickor vanligt ibland feta, tibetanska munkar med mjuk penis. Men i verkligheten önskar och behöver både unga män och unga kvinnor sexuell bekräftelse och kärlek. Det är i verkligheten det mest centrala delen i – framförallt - unga människors liv.

Och just denna, för såväl unga, som för vuxna människor, livsomdanande sexuella bekräftelse, är mycket svårare att vinna för en ung man.

En helt oerfaren och blyg flicka ses inte som det minsta osexig. En ung man får däremot – som diametral motsats - sin sex appeal genom att prestera och genom att framstå som självsäker. Och där blyghet och osäkerhet inför flickor är en klar turn-off för flickorna.

Det är ju inte skolans tystlåtna filosof som är den heta grabben ibland flickorna på denna planeten – utan skolans badboy.

Oskulds-stämpel, utebliven sexuell bekräftelse, och den bristande självsäkerhet för den unga mannen som lätt därav följer – kan således lätt bli en ond cirkel.

Det finns således bara ett svar på kvinnornas urvalskriterier: No more Mr. Nice Guy.

Haha, intressant inlägg! För min del var det likartat, bortsett från en sak som jag kommer till. Själv var jag också väldigt kompetativ, både gällande tävling och argumentation. Dessutom en lång militärtjänstgöring där jag trivdes som fisken i vattnet. Vad gäller kroppsbyggnad har jag inte heller haft några problem. Tills...

Jag påbörjade en utbildning som var väldigt kvinnodominerad. Jag hade faktiskt aldrig reflekterat över köns-aspekter innan och tyckte egentligen att det var ganska konstigt att det var så få killar på denna utbildning. Allt medan tiden gick kände jag mig mer och mer obekväm med utbildningen och vad som jag förväntades prestera (i den framtida yrkesrollen). Jag hade i likhet med dem som aldrig känt osäkerhet skrattat lite hånfullt åt genus-retoriken då jag inte alls kunde relatera till känslan.

Tyvärr kom det att visa sig att denna extremt feminiserade retorik kom att prägla, ja kanske t.o.m. utgöra hela utbildningen. Med feminiserad retorik menar jag inte endast just feminism såsom den uppträder som "ämne". Utan även just det där kvinnliga sättet att tala om problem. Betoningen på känsloliv e.t.c. Precis som att känslor skulle ha något egenvärde, och att det krävs en kvinna för att tolka dessa känslor. Lustigt egentligen, när jag tänker tillbaka hur stereotyp, icke-problematiserande och förenklande hela soppan var.