2006-11-22, 05:17
#1
Kön: Man
Ålder: 19 vid tripp
Vikt: 75
Substans: ’shroom (Minnet sviker mig, men det var någon av standard svamparna som såldes i varje smartbutik)
Det var sista dagen i Amsterdam, tanken på att prova svamp innan man drog vidare växte sig allt starkare. Jag hade dock tidigare på dagen rökt på, men det hade inte tagit men dividerade huruvida det var så smart att ta två droger på en och samma dag. När jag väl stod utanför en smartshop och tittade så slog det mig att jag med största sannolikhet skulle gräma mig något förfärligt över att inte prova när jag väl var här.
Glad i hågen köpte jag mig en liten box med svamp och traskade iväg och köpte godis. Smaken var riktigt hemsk, godiset hjälpte knappt, men efter några plågsamma minuter gick det ner. Jag var då bara några minuter från Vondelparken, jag begav mig.
Under ett träd i skymundan för den starka eftermiddagssolen satte jag mig ner med mitt godis, lutade mig tillbaka och lät resan börja.
En smygande känsla överröste mitt sinne, någon hade snott alla benen i min kropp. Jag låg där och kände hur armarna kändes som gummi, genant tyckte jag och hoppades innerligt att paret som satt några meter ifrån mig inte såg mina armar.
Medan jag försökte fixa mina ben hade plötsligt hela huvudet fyllts av tankar – tusentals – och alla tankar skrek ut samtidigt, det var svårt att utskilja någonting när tankarna bara skrek i mun på varandra. Jag försökte koncentrera mig på annat, tankarna var för krävande. En liten fågel fångade mitt intresse, den skrev siffror med molnen över den blå himlen. Olika mönster bildades och städer, uppbyggda av neon, hängde upp och ned från himlen. I och med fågelns uppvisning tändes ett ljus för mig, att värden var uppbyggd av siffror. Jag tittade på min arm, nog var det bara en massa siffror som var tättpackade, men den insikten började jag att modellera om min arm genom att ändra siffrornas plats. Det gick bra, jag lyckades bygga upp nya ben.
Nu kom tankarna tillbaka, de var starkare än någonsin, de talade till mig. Sakta men säkert byggdes ett obehag inom mig, gräset växte och blev hårt det kändes som om det skulle penetrera mitt skin och plötsligt hörde jag något. Det var två personer som satt några meter framför mig – inte samma par som förut -, de talade med mina tankar. Det var inte snälla saker de sade, de klagade på min andning så jag försökte sluta att andas men det dög inte. Personligen tyckte jag att de båda var oförskämda så jag stirrade stint på dem – de hade dock huvudena vända ifrån mig och pratade sinsemellan.
Jag kände mig illa till mods, jag var inte välkommen på gräsmattan. Så mitt nya mål blev mitt vandrarhem, en dusch skulle göra mig gått.
När jag gick utmed Amsterdams långa gator på väg hem kändes det som om halva jag betraktade mig själv från fötterna. Jag stötte på en hel del människor där jag gick, vissa förstod att mina tankar gjorde som de ville – och var i regel snälla tankar - medan andra såg på mig som en råtta.
Drygt tänkte jag när jag satt på min säng, ett amerikanskt gäng grabbar fanns i samma rum. Min mun hade slutat fungera så jag blev stressad att någon av dem skulle börja prata med mig, jag gömde mig bakom en bok och började läsa. Tyvärr så fungerade det inte, orden flöt bara omkring och vissa rann till och med av sidorna. Så så fort duschrummet blev ledigt vankade jag dit.
Min spegelbild var riktigt rolig, det kändes inte som om den var min. Duschen gav dock inget, det kändes inte ens som om jag blev blöt – vilket resulterade i att jag tyckte att det var onödigt att torka mig.
Amerikanarna var kvar, jobbigt tyckte jag och drog mig till min säng för att försöka sova. Det gick inge bra, så fort jag slöt ögonen lät jag något hända.
Jag fick panik, på något sett hade jag bytt verklighet. Jag var inte längre den bekymmerslösa grabben från Sverige utan något helt annat, jag försökte att rationalisera bort det som inträffade men det gick inte. De rationella tankarna kändes för otroliga, samma känslor som jag brukade ha för jultomten, påskharen och gud hade jag nu även för det logiska och rationella. Det som tidigare hade varit abstrakt så som tankar och känslor var nu det konkreta och reella medan min kropp och det rum jag var i blev bara ett obetydligt skal. Tiden hade även försvunnit, jag hade alltid levt i den här världen – den före trippen var bara en dröm. Jag gick igenom gamla minnen, och minnen som jag aldrig haft – minnen som jag skulle ha haft om jag hade fortsatte leva i den gamla världen. Allt kändes dit placerat och artificiellt. Mina föräldrar var borta, så även mina vänner, de hade nog aldrig existerat.
Mina tankar skrek ut, jag försökte hindra dem men det gick inte. Jag kunde höra andra personers tankar i den nya världen, vissa skrek precis som jag medan andra var sansade och pratade sinsemellan. De hånade oss, vi som inte kunde kontrollera våra tankar. Något om hur alla kommer till Amsterdam för eller senare, alla kommer dit för att förstå.
Tillslut klarade jag inte av mer utan sprang ut ur vandrarhemmet.
Nere på gatan kändes det lite bättre igen, jag lyckades få kontroll på tankarna och jag fick en konkret bild över hur den nya verkligheten såg ut. Det kändes oerhört stort, på något sätt kändes det som om jag förstod allt. Ute på gatan kunde jag fortfarande höra folks tankar, skillnaden var att jag nu var en av de sansade.
Vissa pratade med varandra med hjälp av munnen, kändes konstigt, avlägset. De personerna var på ett helt annat plan, jag kunde inte relatera till dem längre.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått tillbaka till parken där jag startade, och helt plötsligt hörde jag ett högt ”nej”. Mina tankar saktade ner, gick i ultrarapid, tankarna blev till singular. Jag öppnade munnen. Min resa var över, jag var trött och fortfarande groggy. Tittade på klockan, det hade gått 5 timmar sedan jag startade. I snabba steg drog jag mig i väg till Burger king.
Ett par veckor senare mötte jag upp med min far i Barcelona, jag kände mig tvungen att berätta för honom. Skönt att gubben är inte är dömmande, han skrattade högt åt min berättelse…
Ålder: 19 vid tripp
Vikt: 75
Substans: ’shroom (Minnet sviker mig, men det var någon av standard svamparna som såldes i varje smartbutik)
Det var sista dagen i Amsterdam, tanken på att prova svamp innan man drog vidare växte sig allt starkare. Jag hade dock tidigare på dagen rökt på, men det hade inte tagit men dividerade huruvida det var så smart att ta två droger på en och samma dag. När jag väl stod utanför en smartshop och tittade så slog det mig att jag med största sannolikhet skulle gräma mig något förfärligt över att inte prova när jag väl var här.
Glad i hågen köpte jag mig en liten box med svamp och traskade iväg och köpte godis. Smaken var riktigt hemsk, godiset hjälpte knappt, men efter några plågsamma minuter gick det ner. Jag var då bara några minuter från Vondelparken, jag begav mig.
Under ett träd i skymundan för den starka eftermiddagssolen satte jag mig ner med mitt godis, lutade mig tillbaka och lät resan börja.
En smygande känsla överröste mitt sinne, någon hade snott alla benen i min kropp. Jag låg där och kände hur armarna kändes som gummi, genant tyckte jag och hoppades innerligt att paret som satt några meter ifrån mig inte såg mina armar.
Medan jag försökte fixa mina ben hade plötsligt hela huvudet fyllts av tankar – tusentals – och alla tankar skrek ut samtidigt, det var svårt att utskilja någonting när tankarna bara skrek i mun på varandra. Jag försökte koncentrera mig på annat, tankarna var för krävande. En liten fågel fångade mitt intresse, den skrev siffror med molnen över den blå himlen. Olika mönster bildades och städer, uppbyggda av neon, hängde upp och ned från himlen. I och med fågelns uppvisning tändes ett ljus för mig, att värden var uppbyggd av siffror. Jag tittade på min arm, nog var det bara en massa siffror som var tättpackade, men den insikten började jag att modellera om min arm genom att ändra siffrornas plats. Det gick bra, jag lyckades bygga upp nya ben.
Nu kom tankarna tillbaka, de var starkare än någonsin, de talade till mig. Sakta men säkert byggdes ett obehag inom mig, gräset växte och blev hårt det kändes som om det skulle penetrera mitt skin och plötsligt hörde jag något. Det var två personer som satt några meter framför mig – inte samma par som förut -, de talade med mina tankar. Det var inte snälla saker de sade, de klagade på min andning så jag försökte sluta att andas men det dög inte. Personligen tyckte jag att de båda var oförskämda så jag stirrade stint på dem – de hade dock huvudena vända ifrån mig och pratade sinsemellan.
Jag kände mig illa till mods, jag var inte välkommen på gräsmattan. Så mitt nya mål blev mitt vandrarhem, en dusch skulle göra mig gått.
När jag gick utmed Amsterdams långa gator på väg hem kändes det som om halva jag betraktade mig själv från fötterna. Jag stötte på en hel del människor där jag gick, vissa förstod att mina tankar gjorde som de ville – och var i regel snälla tankar - medan andra såg på mig som en råtta.
Drygt tänkte jag när jag satt på min säng, ett amerikanskt gäng grabbar fanns i samma rum. Min mun hade slutat fungera så jag blev stressad att någon av dem skulle börja prata med mig, jag gömde mig bakom en bok och började läsa. Tyvärr så fungerade det inte, orden flöt bara omkring och vissa rann till och med av sidorna. Så så fort duschrummet blev ledigt vankade jag dit.
Min spegelbild var riktigt rolig, det kändes inte som om den var min. Duschen gav dock inget, det kändes inte ens som om jag blev blöt – vilket resulterade i att jag tyckte att det var onödigt att torka mig.
Amerikanarna var kvar, jobbigt tyckte jag och drog mig till min säng för att försöka sova. Det gick inge bra, så fort jag slöt ögonen lät jag något hända.
Jag fick panik, på något sett hade jag bytt verklighet. Jag var inte längre den bekymmerslösa grabben från Sverige utan något helt annat, jag försökte att rationalisera bort det som inträffade men det gick inte. De rationella tankarna kändes för otroliga, samma känslor som jag brukade ha för jultomten, påskharen och gud hade jag nu även för det logiska och rationella. Det som tidigare hade varit abstrakt så som tankar och känslor var nu det konkreta och reella medan min kropp och det rum jag var i blev bara ett obetydligt skal. Tiden hade även försvunnit, jag hade alltid levt i den här världen – den före trippen var bara en dröm. Jag gick igenom gamla minnen, och minnen som jag aldrig haft – minnen som jag skulle ha haft om jag hade fortsatte leva i den gamla världen. Allt kändes dit placerat och artificiellt. Mina föräldrar var borta, så även mina vänner, de hade nog aldrig existerat.
Mina tankar skrek ut, jag försökte hindra dem men det gick inte. Jag kunde höra andra personers tankar i den nya världen, vissa skrek precis som jag medan andra var sansade och pratade sinsemellan. De hånade oss, vi som inte kunde kontrollera våra tankar. Något om hur alla kommer till Amsterdam för eller senare, alla kommer dit för att förstå.
Tillslut klarade jag inte av mer utan sprang ut ur vandrarhemmet.
Nere på gatan kändes det lite bättre igen, jag lyckades få kontroll på tankarna och jag fick en konkret bild över hur den nya verkligheten såg ut. Det kändes oerhört stort, på något sätt kändes det som om jag förstod allt. Ute på gatan kunde jag fortfarande höra folks tankar, skillnaden var att jag nu var en av de sansade.
Vissa pratade med varandra med hjälp av munnen, kändes konstigt, avlägset. De personerna var på ett helt annat plan, jag kunde inte relatera till dem längre.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått tillbaka till parken där jag startade, och helt plötsligt hörde jag ett högt ”nej”. Mina tankar saktade ner, gick i ultrarapid, tankarna blev till singular. Jag öppnade munnen. Min resa var över, jag var trött och fortfarande groggy. Tittade på klockan, det hade gått 5 timmar sedan jag startade. I snabba steg drog jag mig i väg till Burger king.
Ett par veckor senare mötte jag upp med min far i Barcelona, jag kände mig tvungen att berätta för honom. Skönt att gubben är inte är dömmande, han skrattade högt åt min berättelse…
