2006-11-19, 12:29
#1
Jag tar inte på mig något ansvar för att denna text kan verka förvirrande för dess läsare och skapa missförstånd och tankesvårigheter. I skrivande stund är inte författaren nykter eller något av vad som kan kallas normal. Jag medger att texten är i hög grad överarbetat och nerjobbad, jag understrycker dock inte överdriven 
Nu skall denna vansinniga själv berätta om sina sinnesförvirrade äventyr. Jag fick för mig, där jag satt på en lördagskväll, att jag skulle få tag på syra. Det lät som en rolig grej, jag har ju svampat så det borde vara en baggis.
Sagt och gjort letar jag upp syran, ringer, pysslar och åker. Tillslut har jag syran i min hand. Dess tidigare ägare är något förbryllad över varför jag, ensam och tjej skall ha den där lappen. Inget ont om honom nu, jag hade på ett eller annat sätt sett till att få tag på den, nu när jag väl bestämt mig. Envishet eller bara ett jävla sinne för projekt, kalla det vad ni vill. Jag sitter hemma och pillar i mig den. Jag förväntar mig att saker skall börja röra sig som på svamp men inget händer. Jag blir stundom vansinnig stundom trött, detta var ju en sjuk miss, varför händer inget? Lurad antagligen.
Efter två timmar tar någon plötsligt skruv, allt blir rubbat skarpt och skevt samtidigt. Något måste vara konstigt! Det fungerar ju inte på mig! Jag är ju helt säker på att jag är så hardcore, inget fäster. Saker och ting blir mer och mer skeva, folk jag pratar med börjar enhälligt hetsa mig och smida konspirationer. Ingenting utanför min värld är i närheten av något som kan påstås normalt. Jag försöker få saker och ting att gå ihop, jag måste få grepp om verkligheten. Det är fortfarande inte jag som inte har grepp, jag har grepp men verkligheten är skev.
Jag försöker ge upp för den där fåniga verkligheten så jag lägger mig. När i sängen verkar saker och ting bara ännu mer skeva. Jag råkar på något sätt frammana de mest mystiska och märkliga tankar och bilder, för vem som helst mäkta skrämmande. Dessa fungerar inte i min fint fungerande hjärna så jag får gå tillbaka till där jag satt.
Folk märker hur normal jag är bland alla dem som är onormala
. Någon frågar om jag landat, hur fan skall jag kunna landa från något som jag inte startat ifrån? Jag fattar ingenting. Min vän i mörkret talar om att jag har minst åtta timmar kvar. Haha skitsnack! Detta är ingen jävla trip! Jag skickar mängder av sms, vad är det här för jävla skit syra? Den funkar ju inte ens på en tjej! Jag pratar med folk jag inte känner, totalt inställd på att jag är totalt normal.
Tiden går, men inte för mig. Den hoppar fram och tillbaka. När klockan är tre, alltså tre timmar efter jag ätit lappen är stämningen av vansinne på sin höjd. Allt eskalerar och tar form i ett virrvarr av tankar och idéer. Jag drar i trådar här och var, diskuterar lite och tänker. Jag mår inte dåligt. Jag har rätt spännande hela tiden. Hjälp? Vad fan är det, något för mesar? Här behövs ingen hjälp.
Tiden går, jag vet inte riktigt var den tar vägen. Så många existentiella frågor som på svamp dök inte upp. Eftersom jag så innerligt väntade mig en svamptrip så blev jag totalt tagen på sängen av alla intryck som nu kom. Jag blev åtsagd att rita men min förmåga att röra handen med en pinne samtidigt som hjärnan och handen synkroniserade så att resultatet föreställde tankar var sådär. Resultatet blev någon sorts skiss av en ansiktslös människa (
?) eller lieman samt texten ”måste få grepp”. Ja, plus den okreativa delen av mig själv som hunnit plita dit ”Jag kan inte rita.”. Det var ju kul, ” Jag kan inte rita, PUNKT”. Någon som är djupt sinnad som vill göra en analys av vad detta betyder?
Jag faller handlöst genom den milt uttryckt skeva syravärlden. Plötsligt finner jag det ganska tomt. Den sista kontrollen rycker och sliter och försöker springa ifrån mig. För att inte tappa all fattning ber jag en ständigt närvarande själ att hålla i mina trådar så att jag kan få ihop saker och ting. Denne lovar att hålla hårt viket han gör fortsättningsvis. Han håller i ändarna medan jag far över väven som en skottspole och nystar än här, än där.
Tempot i mitt sinne ökar plötsligt. Nu inser jag att jag har eller håller på att trippa. Jag börjar älta att jag inte förstod, hur kunde jag missat det? Varför såg jag inte vad som höll på att hända? Alla andra såg ju, jag såg mig själv helt sinnesförvirrad ur ett objektivt perspektiv. Hur det objektiva perspektivet nu ser ut i händerna på en sinnesförvirrad brud vill jag dock inte spekulera i. Nu rasar det snabbare, det är inte obehagligt, jag är inte rädd men jag har svårt att släppa att jag inte förstod.
Jag faller fortfarande, och plötsligt hakar jag i en kant, något tar tag i mig och ruskar på mig. ”Behöver du prata?” Hm, ja, det där med att prata låter inte helt dumt just nu enligt mina överläggningar. Denna själ i mörkret börjar utforska mig och ta del av allt som jag har att berätta, allt liv och märkliga ting. Jag finner detta mycket spännande och fortsätter att prata. Vi kommer fram till än det ena, än det andra. Han får mig att inse att det som har hänt har hänt och jag släpper tillslut tanken på att jag inte förstått. Jag har såhär i skrivande stund svårt att avgöra vad som var aktiv del av trippen och vad som var analys av den. Jag tror att de två begreppen är så tätt sammanflätade under dessa timmar att de är svåra att urskilja.
Sakta börjar sinnestempot lugnas ner, vi skriver och skriver. Jag pratar i telefon någon gång då och då men det fungerar helt enkelt inte. Genom skrivandet når jag helt andra vidder än med munnens hjälp. Här kan jag verkligen formulera vad det är som rör sig i mitt huvud.
Min hjälpande hand eller mina rättare sagt, hjälper mig att förstå denna skeva verklighet. Den ena lyckas sätta fingret exakt på vad det är jag säger och menar. Han förstår oavkortat vad det är jag menar genom att jag bara skriver några meningar. Detta är en fantastisk känsla av närhet och kontakt.
Mitt andra väsen, min högra hjälpande hand är fruktansvärt erfaren och kan varje litet steg av trippens faser. Han vägleder och hjälper mig, beordrar inte men som sagt, vägleder.
En fast fram på morgonkvisten är helt otrolig. Denna är nog det bästa av allt. Allt är knäpptyst, det ljusnar, himlen är blå, puffiga små moln kilar över himlen, luften är frisk och jag har en cigg i minnen. Nu har jag TOTAL kontroll. Helt underbart, allt känns uttömt, allt är sagt men för den sakens skull är analysen långt från klar. För mig är detta som att precis ha haft flera timmars vansinnessex med mutitrippla orgasmer fast på ett psykologiskt plan
Denna känsla försöker jag, tror jag, förgäves dela med mig av genom mobilens mystiska värld. Dock går det inte för en fjärde person att förstå vad det var vi tre andra hade för oss för sjuka saker.
Jag käkar en macka, huset är knäpptyst, alla sover. Det är bara jag som finns till. Jag ställer mig i duschen, spolar av alla märkliga känslor. Dessa försvinner dock inte utan förnyas bara av märklig kraft. Jag står framför spegeln och tar på mig alla sorters självförsvar och filter jag har, smink, parfym etc. till jag känner mig i fullständig kontroll. Man skulle kunna tänka sig en brud i tights och benvärmare med freestyle i öronen i väntan på ett arobicpass på 80-talet. Nu är jag helt färdig. Plötsligt ringer hemtelefonen en signal och det blir tyst igen! I mitt huvud vet jag redan när signalen tystnat att det är någon ur den skeva världen som är här för att kontrollera eller rycka tillbaka mig.
To be continued...
Nu skall denna vansinniga själv berätta om sina sinnesförvirrade äventyr. Jag fick för mig, där jag satt på en lördagskväll, att jag skulle få tag på syra. Det lät som en rolig grej, jag har ju svampat så det borde vara en baggis.
Sagt och gjort letar jag upp syran, ringer, pysslar och åker. Tillslut har jag syran i min hand. Dess tidigare ägare är något förbryllad över varför jag, ensam och tjej skall ha den där lappen. Inget ont om honom nu, jag hade på ett eller annat sätt sett till att få tag på den, nu när jag väl bestämt mig. Envishet eller bara ett jävla sinne för projekt, kalla det vad ni vill. Jag sitter hemma och pillar i mig den. Jag förväntar mig att saker skall börja röra sig som på svamp men inget händer. Jag blir stundom vansinnig stundom trött, detta var ju en sjuk miss, varför händer inget? Lurad antagligen.
Efter två timmar tar någon plötsligt skruv, allt blir rubbat skarpt och skevt samtidigt. Något måste vara konstigt! Det fungerar ju inte på mig! Jag är ju helt säker på att jag är så hardcore, inget fäster. Saker och ting blir mer och mer skeva, folk jag pratar med börjar enhälligt hetsa mig och smida konspirationer. Ingenting utanför min värld är i närheten av något som kan påstås normalt. Jag försöker få saker och ting att gå ihop, jag måste få grepp om verkligheten. Det är fortfarande inte jag som inte har grepp, jag har grepp men verkligheten är skev.
Jag försöker ge upp för den där fåniga verkligheten så jag lägger mig. När i sängen verkar saker och ting bara ännu mer skeva. Jag råkar på något sätt frammana de mest mystiska och märkliga tankar och bilder, för vem som helst mäkta skrämmande. Dessa fungerar inte i min fint fungerande hjärna så jag får gå tillbaka till där jag satt.
Folk märker hur normal jag är bland alla dem som är onormala
. Någon frågar om jag landat, hur fan skall jag kunna landa från något som jag inte startat ifrån? Jag fattar ingenting. Min vän i mörkret talar om att jag har minst åtta timmar kvar. Haha skitsnack! Detta är ingen jävla trip! Jag skickar mängder av sms, vad är det här för jävla skit syra? Den funkar ju inte ens på en tjej! Jag pratar med folk jag inte känner, totalt inställd på att jag är totalt normal.Tiden går, men inte för mig. Den hoppar fram och tillbaka. När klockan är tre, alltså tre timmar efter jag ätit lappen är stämningen av vansinne på sin höjd. Allt eskalerar och tar form i ett virrvarr av tankar och idéer. Jag drar i trådar här och var, diskuterar lite och tänker. Jag mår inte dåligt. Jag har rätt spännande hela tiden. Hjälp? Vad fan är det, något för mesar? Här behövs ingen hjälp.
Tiden går, jag vet inte riktigt var den tar vägen. Så många existentiella frågor som på svamp dök inte upp. Eftersom jag så innerligt väntade mig en svamptrip så blev jag totalt tagen på sängen av alla intryck som nu kom. Jag blev åtsagd att rita men min förmåga att röra handen med en pinne samtidigt som hjärnan och handen synkroniserade så att resultatet föreställde tankar var sådär. Resultatet blev någon sorts skiss av en ansiktslös människa (
?) eller lieman samt texten ”måste få grepp”. Ja, plus den okreativa delen av mig själv som hunnit plita dit ”Jag kan inte rita.”. Det var ju kul, ” Jag kan inte rita, PUNKT”. Någon som är djupt sinnad som vill göra en analys av vad detta betyder?Jag faller handlöst genom den milt uttryckt skeva syravärlden. Plötsligt finner jag det ganska tomt. Den sista kontrollen rycker och sliter och försöker springa ifrån mig. För att inte tappa all fattning ber jag en ständigt närvarande själ att hålla i mina trådar så att jag kan få ihop saker och ting. Denne lovar att hålla hårt viket han gör fortsättningsvis. Han håller i ändarna medan jag far över väven som en skottspole och nystar än här, än där.
Tempot i mitt sinne ökar plötsligt. Nu inser jag att jag har eller håller på att trippa. Jag börjar älta att jag inte förstod, hur kunde jag missat det? Varför såg jag inte vad som höll på att hända? Alla andra såg ju, jag såg mig själv helt sinnesförvirrad ur ett objektivt perspektiv. Hur det objektiva perspektivet nu ser ut i händerna på en sinnesförvirrad brud vill jag dock inte spekulera i. Nu rasar det snabbare, det är inte obehagligt, jag är inte rädd men jag har svårt att släppa att jag inte förstod.
Jag faller fortfarande, och plötsligt hakar jag i en kant, något tar tag i mig och ruskar på mig. ”Behöver du prata?” Hm, ja, det där med att prata låter inte helt dumt just nu enligt mina överläggningar. Denna själ i mörkret börjar utforska mig och ta del av allt som jag har att berätta, allt liv och märkliga ting. Jag finner detta mycket spännande och fortsätter att prata. Vi kommer fram till än det ena, än det andra. Han får mig att inse att det som har hänt har hänt och jag släpper tillslut tanken på att jag inte förstått. Jag har såhär i skrivande stund svårt att avgöra vad som var aktiv del av trippen och vad som var analys av den. Jag tror att de två begreppen är så tätt sammanflätade under dessa timmar att de är svåra att urskilja.
Sakta börjar sinnestempot lugnas ner, vi skriver och skriver. Jag pratar i telefon någon gång då och då men det fungerar helt enkelt inte. Genom skrivandet når jag helt andra vidder än med munnens hjälp. Här kan jag verkligen formulera vad det är som rör sig i mitt huvud.
Min hjälpande hand eller mina rättare sagt, hjälper mig att förstå denna skeva verklighet. Den ena lyckas sätta fingret exakt på vad det är jag säger och menar. Han förstår oavkortat vad det är jag menar genom att jag bara skriver några meningar. Detta är en fantastisk känsla av närhet och kontakt.
Mitt andra väsen, min högra hjälpande hand är fruktansvärt erfaren och kan varje litet steg av trippens faser. Han vägleder och hjälper mig, beordrar inte men som sagt, vägleder.
En fast fram på morgonkvisten är helt otrolig. Denna är nog det bästa av allt. Allt är knäpptyst, det ljusnar, himlen är blå, puffiga små moln kilar över himlen, luften är frisk och jag har en cigg i minnen. Nu har jag TOTAL kontroll. Helt underbart, allt känns uttömt, allt är sagt men för den sakens skull är analysen långt från klar. För mig är detta som att precis ha haft flera timmars vansinnessex med mutitrippla orgasmer fast på ett psykologiskt plan
Denna känsla försöker jag, tror jag, förgäves dela med mig av genom mobilens mystiska värld. Dock går det inte för en fjärde person att förstå vad det var vi tre andra hade för oss för sjuka saker.
Jag käkar en macka, huset är knäpptyst, alla sover. Det är bara jag som finns till. Jag ställer mig i duschen, spolar av alla märkliga känslor. Dessa försvinner dock inte utan förnyas bara av märklig kraft. Jag står framför spegeln och tar på mig alla sorters självförsvar och filter jag har, smink, parfym etc. till jag känner mig i fullständig kontroll. Man skulle kunna tänka sig en brud i tights och benvärmare med freestyle i öronen i väntan på ett arobicpass på 80-talet. Nu är jag helt färdig. Plötsligt ringer hemtelefonen en signal och det blir tyst igen! I mitt huvud vet jag redan när signalen tystnat att det är någon ur den skeva världen som är här för att kontrollera eller rycka tillbaka mig.
To be continued...
Tårarna forsar och jag vågar inte fram till datorn på en stund men tillslut så. Vi börjar försiktigt nysta, båda lite nojiga. Jag associerar ohämmat till en människa jag mött som jag tror är ondskan i en människokropp. Jag tror den människan är så fruktansvärt ond att det får honom att verka normal. Denna människa har jag inte träffat sedan dess men jag vet att han har gått runt bland död och lik i sitt liv. När jag var med honom låg vi i varandras armar i på småtimmarna och bara pratade.
