cannabis+svamp "a trip straight down to hell"

Jag har än idag inte fattat hur jag kunde trippa så hårt på den dosen jag tog,
har väl med tolerans att göra men jag har tagit större doser efter det och aldrig
varit ens i närheten av den upplevelsen jag fick då.
Det hände för ca. 2 år sedan men toppar fortfarande min
lista av hemska saker som inträffat, och jag har varit med om det mesta.
Värt att nämna att det var min första gång på svamp, och "snetrippen"
var min första och det värsta jag varit med om.


Kön: Man
Ålder: 17 då (19 nu)
Längd: 179~ cm
Vikt: 72~ kg


Dagen började med att jag och en massa andra kompisar bestämt oss för att
dra till en gammal bunker och röka bong och ta det lungt hela dagen.
Jag och en annan kompis som vi kan kalla för "Frans" satt ute och jag drog i mig ca 40 svampar före jag
fick samtalet av min kompis "Jöns" och drog iväg till mötesplatsen för att träffa dom andra.
Vädret var perfekt och jag kände mig hur taggad som helst, svampen hade inte ännu börjat
slå på och jag hade nästan glömt bort att jag ätit svamparna p.g.a vädret och tankarna kring rökat.


(20 minuter efter svampen)
Jag och Frans meckar vår del av rökat och tänder på,
jag känner genast av ruset men känner att jag vill ha mer (vilket jag senare kommer att ångra).
Jag har nu rökt många koppar men är inte säker på hur mycket jag rökt, men jag känner mig otroligt
påverkad och lägger mig ner i gräset och blundar. Jag är lyckligast i hela världen och hjärtat slår
rätt så snabbt, men jag tänker inte desto mer på det utan bara lyssnar på dom andra. Jag ser upp
i himlen och ser en massa olika färger och tänker "ah svamp är verkligen min grej".
Träden börjar bilda olika mönster och Guns N' Roses spelas i mitt huvud.
Jag är verkligen bäst i världen och lever i min egna drömvärld.


Mina vänner står och skrattar oavbrutet i flera minuter och jag tycker dom är konstiga och sätter mig upp
för att ta del av det roliga. Jöns står och säger något i stil med "haha fan va bäng du e" och pekar på
alla, jag börjar nästan tro att han flippat ur eller liknande.
Efter att ha suttit och lyssnat på hans och alla andras skratt så tycker jag att hans ansikte börjat få
en konstig färg. Då frågar jag honom "Jöns varför ser du ut som du gör?".
Då får Jöns ett skrattanfall och faller ihop och tror att han ska dö av skratt, så jag ställer mig upp
för att ta en närmare titt på honom, och efter en stunds kämpande så får jag honom att stå upp.


Nu är jag totalt borta och min omvärld har förvandlats till ett tv-spel, det påminner mig om
Supermario till nintendo 64 och jag känner mig väldigt glad eftersom jag strävat efter just det här.
Jöns står fortfarande och flummar, och jag bestämmer mig för att se hur det egentligen är med honom.
Jag går fram till honom och då händer något konstigt, hans ansikte har blivit blekare, och jag
börjar fundera ifall han mår bra. Men då ser jag mig runt och ser att allas ansikten blivit blekare
och jag blir lite nojig och frågar "Ööh Jöns varför har ni blivit så..." Och JUST när jag säger
"Vita i ansiktet" så blir allas ansikten vita, dom blir vita som snön, som lik, jag får panik!
jag är stum av chocken och känner adrenalinet rusa i kroppen, samtidigt som jag inte kan röra en tum.
"Vafan är detta?" tänker jag och får ännu mer panik, jag står och skriker åt dom
och ber dom sluta, jag vill tillbaka till jorden, jag vill inte se dom längre, men det hjälper inte.
"Har jag dött?" undrar jag och är helt chockad och kan inte röra på mig. Monstren som står runt mig
rör inte heller på sig, vad är det med dom? varför står dom bara still? Jag går runt dom och står och skriker
i deras öron att sluta, jag är så rädd.


Helt plötsligt "vaknar" jag till och ser att dom fortfarande står och pratar med varandra, lättnaden kommer till
min kropp och jag håller på att bryta ihop av lycka.
"HUH det var bara svampen, fyfan jag höll på att dö" tänker jag för mig själv, men då händer det igen.
Alla mina vänner förvandlas till kritvita vålnader och jag blir chockad igen.
Jag har nu glömt att jag tagit svamp, och är död igen.
"VARFÖR? Varför händer det här just mig" tänker jag och börjar skrika åt dom att försvinna.
Nu börjar jag bli mer rädd och tänker "Jag måste ju vara död, Vålnaderna skulle aldrig göra såhär
om jag kunde komma tillbaka till verkligheten igen. Jag skulle ju då kunna berätta om deras existens åt
mänskligheten och då skulle deras hemlighet inte vara hemlig för någon.
Nu har jag insett att jag verkligen är död och bryter ihop. Men varför är vålnaderna kvar?
Varför kommer jag inte till himlen?
Oh shit, nu kom jag på det. JAG ÄR I HELVETET OCH KOMMER ATT SE DOM I ALL EVIGHET, jag vill dö!
Men jag kan ju inte ta livet av mig eftersom jag redan är död.


Helt plötsligt vaknar till igen och ser att mina kompisar ser lite konstigt på mig,
nu kommer jag på att jag bara snear. Jag berättar allt för mina vänner
och dom faller ihop i skratt (eftersom dom är så bänga). Nu kommer dom igen, vålnaderna är tillbaka.
Jag glömmer bort att jag snetrippar, och tror att jag tagit en överdos och dött. Jag glömmer
bort att jag bara inbillar mig.
Jag är så övertygad om att det är på riktigt för att allt är så verkligt, allt går ihop.
Jag blundar och håller för öronen, men det hjälper inte, jag ser att dom är i mitt huvud.
Jag känner dom, jag hör dom.
Jag är död, jag är schizofren, jag är död, jag är schizofren, vad ska jag ta mig till?


Jag vaknar till igen och ser mina vänner där igen, jag känner att jag fått nog och vill hem.
Jag ber dom följa hem mig, men dom orkar inte.
Jöns flickvän som vi kan kalla för "Maria" tycker synd om mig och säger att hon följer hem mig.
Jöns och dom andra stannar kvar och vi börjar gå iväg, jag berättar åt henne att jag blivit schizofren
och kommer att dö. Hon säger åt mig att det bara är drogerna, att jag snart kommer bli bra.

Normalt brukar det ta ca 5 minuter att gå från bunkern till mitt hem, men resan känns som en oändlighet.
Har tiden stannat? Jag tittar på Maria och ser att hon går brevid mig,
och ser fram och märker att vi inte kommit någonstans.
"Vafan, vi kommer ju ingenstans!?" utbrister jag, men vi kommer visst någonstans menar hon.
I helvete heller, jag ser ju att jag inte kommer någonstans, men jag kommer då igen ihåg att jag bara
snear och att hon inte tagit någon drog, hon måste ha rätt.
Jag fortsätter att gå och det känns som om jag går på ett rullband, nu får jag panik igen och ber henne att stanna.
"Kan vi stanna här en stund?" Frågar jag, och hon går med på det.
Jag sätter mig ner på vägkanten och ser att jag hamnat i ett spel.
"Hur ska jag komma ur det här? Kommer jag alltid att vara såhär? Har jag blivit sjuk i huvudet?".
Frågorna är många men jag finner inga svar, Maria ber mig att fortsätta, jag ställer mig upp och
fortsätter gå.


Resan hem till mig känns som flera timmar och när vi kommit utanför mitt hem så bestämmer hon sig för att
följa mig in på mitt rum, så att min mamma inte ska misstänka något.
Vi går in och går raka vägen till mitt rum, hon frågar om hon ska hålla mig sällskap tills jag blivit bättre.
Jag säger att jag klarar mig själv, eftersom jag kommit på hur jag ska bli bättre.
Jag säger att hon ska ta en tröja och låtsas som om hon lånat den av mig, för att min mamma inte ska komma upp.
Hon säger hejdå och ber mig ta det lungt, och att jag kan ringa henne om det är något.


Nu är jag ensam, jag har löst det, jag kommer att bli bra igen.
Allt jag behöver göra är att följa livets mönster, jag måste klara uppdragen för att komma ur spelet.
Jag ser det första uppdraget, och går iväg till klockan och trycker på alla siffror som förvandlats till knappar.
Nu ser jag det andra mönstret, och går vidare till datorn för att trycka på den, det här går ju hur lätt
som helst tänker jag och ser det tredje mönstret.
Jag går till dammsugaren som ligger mitt på golvet och trycker på den, och ser upp.
Rummet är fullt av lysande knappar och jag måste trycka in dom i rätt ordning för att komma ur detta skit spel.
Efter att ha tryckt i alla knappar så blir jag glad och får nästan glädjetårar, "Jag kom ur, jag är fri, äntligen
så klarade jag det".


Men till min fasa så ser jag alla mönster igen, "vad är det som pågår? skulle jag inte komma ur spelet om jag
klarade uppdragen? var det bara ett test? måste jag börja om igen?".
Då slår det mig, jag har kommit på meningen med livet, min mening med livet är att följa dom här
mönstrena.
Om jag inte gör det så kommer världen att gå under, jag är det enda hoppet. Fan vad trist det kommer att bli,
men jag har inget val. Jag skulle kunna skita i det men då kommer alla jag älskar att dö, jag kan inte svika dom.
Jag är den utvalde, det är endast jag som kan rädda mänskligheten från dess öde, endast jag som vet vad man ska göra.
Jag går runt i rummet och trycker in alla knappar, då det slår mig att det fortfarande är drogerna, jag hade glömt det.
"En kalldusch brukar bota mig när jag är bakis, så det borde bota mig nu".


Jag går ner till duschen och klär av mig, slår på iskallt vatten och tänker att detta är min sista chans.
Jag blundar och hoppar i det iskalla vattnet i tro om att allt kommer att bli som vanligt,
men får en chock av det kalla vattnet och inser att någon står och skjuter på mig med laserstrålar.
Jag har hamnat i stjärnornas krig, och flyger runt i rymden och blir beskjuten av den mörka sidan.
Fan det är slut för mig, jag är rökt. Jag tar skydd från strålarna och ställer mig i hörnet av duschen,
och söker efter mitt jedisvärd, jag hittar det inte.
Vafan ska jag göra? Hur fan ska jag komma ur det här?
Hur ska jag förklara för mamma att jag blivit beskjuten av Darth vaders styrkor när hon ser alla hål i min kropp?
Hon kommer ju att tycka att jag blivit knäpp eller liknande. Nej jag måste ta mig ur det här, och snabbt måste det gå.
Jag ser min chans och hoppar ut från kaoset, jag landar hårt på golvet och ser mig bakåt, laserstrålarna är borta.


Nu kom jag på det, det är bara drogerna, jag är inte död, jag är inte schizofren, allt var bara en snetripp.
Jag är inte i ett spel, jag är inte den utvalde, allt var fortfarande en snetändning.
Jag är så slut att jag sätter mig ner på golvet i källaren helt naken, jag är fortfarande bäng men snetrippen
är över, jag håller på att bryta ihop av glädjetårar. Fyfan vad dum jag måste ha varit, hoppas jag inte
gjort bort mig. Jag torkar mig och klär på mig för att gå in i mitt rum, jag ringer mina vänner för att
berätta att allt är ok, jag startar datorn för att skriva av mig lite.
Då jag märker att det bara gått 1 timme sen jag rökte. Vafan? Det kändes ju som en evighet...?



Slutsats: För det första så har jag inte en blekaste om varför jag sneade så här kraftigt.
Jag vet att jag haft dåligt psyke, men att hamna i stjänornas krig, se spöken, vara "the chosen one"
och ha kommit på meningen med livet händer inte en varje dag.
Mitt psyke har blivit starkare nu, och jag har bara sneat kraftigt en enda gång efter denna, men ändå
inte i närheten lika kraftigt.
Efter att jag sneat satt jag och skakade hur länge som helst, var helt chockad och var tvungen att skriva av mig.
Sket i att röka flera veckor efter snetrippen, och var rädd att jag hamnat i psykos.
Snetrippen har påverkat mig psykiskt, har blivit en nojig människa, har panikångest attacker rätt så ofta.
Har träffat psykologer och allt vad det nu heter, ingenting har hjälpt, men jag har nu börjat komma över det.
I början så var jag så övertygad om att allt var på riktigt, att jag planerade på att ta livet av mig.
Sen vad det var som orsakade detta kan man argumentera kring, vet bara att jag tryckt i mig svamp, och rökt
på tok för mycket brunt.
Jag brukar dock röka rätt så ofta fortfarande, har lärt mig att kontrollera mig när jag tar svamp också.
Men rädslan av att jag kommer att uppleva samma helvete igen påminner mig alltid, så jag är oftast på min vakt
och tar hellre för små doser än för stora.
och jag är säker på att jag inte bara talar för mig själv
när jag säger att en snetripp kan vara det värsta man upplevt.


jag skrev den här rapporten på natten när jag var lite småtrött så försök att se mellan fingrarna när ni hittar stavfel,
eller om texten är lite osammanhängande. Det här är min första seriösa tripprapport.
Berätta gärna vad jag kan ändra på, all kritik är välkommen Peace


*EDIT* Och att tilläga så är berättelsen sann och ingenting jag hittat på. Jag skulle aldrig lägga ner den tiden jag la ner på rapporten om den var påhittad, eftersom ingen ändå känner mig och jag inte får ut något speciellt av det . Tack

Texten blev lite skum eftersom jag skrivit ner den i ett textdokument före jag posta den här, och tänkte inte på att det blir lite knasigt . Orkar dock inte editera, hoppas det går att läsa bara

Jadu, snetrippar är inget att leka med. Förstod inte riktigt om dina kompisar också hade tagit svamp eller om du var den enda? Den enda snetripp jag själv varit med om var på Roskilde då jag var den enda som tog svamp. Tyckte det var otroligt jobbigt att ingen annan hade tagit och därför inte kunde förstå mig.

Polarna sa givetvis att de fattade hur jag mådde men jag tänkte bara "Skitsnack! Du har inte tagit nån svamp, vi är inte på samma nivå". Det va jävligt jobbigt! Låg själv i tältet i ett par timmar och bara kämpade med mina tankar.

Ojdå, nu kom jag in på min story. Otroligt intensiv upplevelse du måste ha haft! Skönt att den börjar släppa nu, tycker du gör rätt som tar lite mindre doser nu. Trippa lugnt!

exakt! snedtrippar är fan inte att leka med! hela ruset kan ändras på en sekund till ett rent helvete haha! men hur kommer det sig att det bara satt i en timme? låter skumt.

Bara jag som tagit svamp

Det är fortfarande en gåta, jag trippade ju iofs efter att allt var över. Men då var det ett vanligt rus, inga speciella hallucinationer o.s.v.

Men den timmen kändes som en hel dag!

låter inte kul asså , Tycker det var mycket dåligt av dina kompisar att inte lugna dig osv. När jag och mina poolare trippar är vi väldigt noga med sånt för att snetrippar ska utebli,

Snetrippar kan vara bra trippar med. Behöver inte vara en dålig snetripp man får. Dock så var den här det kanske. ;P Men för någon annan så kanske den hade varit grym.

Bra rapport.

Bra rapport !

mycket obehagligt det där har själv haft två brutala sne trippar och efter det så har jag fått en mycket stor respekt för droger, knarkar bland annat väldigt sällan och använder inte psykadeliska droger längre, kör på opiater och stimulanter och ibland marijuana

Ord som fan på den, exakt samma för mig!

Om du orkar så kan du ju skriva ner en snetripp, roligt att läsa och jämföra med sina egna så att man inte tror att man är den enda

Sen är det alltid kul att se vad folk egentligen upplever under sina paranoida tillstånd