Befäl vi minns?

Hade nöjet att ha Lt Wetterholm som befäl på US komp F10 79-80(vaktsoldat) redan då gick den skrönan om FJS och bonden, han kunde hitta på vad som helst tex fick han vår pluton att hälsa honom med "Halt" på morgonen vid uppställning utan för kasernen, han hade slagit vad med en annan Lt att vi skulle hälsa honom med "Hail", han brukade komma med fult uppställ runt kasernen med sin Amazon 123 GT, vid ett annat tillfälle stod han på andra våningen när ett par beväringar gick förbi nedanför med mössan i axelklaffen och händerna i byxfickorna W hojtade till dem och fick fingret varvid W hoppar ut genom fönstret och springer ikapp dem, på djungelmuck var han med vår pluton i Hbg och drack pilsner efter en lång sittning blev det växelvis framryckning på Hbg's gator, en annan skröna handlar om att W slog vad med Portinsson om att hangarhundar inte alls var farliga och W äntrade modigt en hangar på F10 W påträffades morgonen därpå sittandes i en 35'a med huven nerdragen

apråpå motorbefäl, träffade på en något äldre ganska rolig sådan i samband med en missionsutbildning på livgardet. väl insuttna i lektionsrummet nere i fordonshallen ser man att han är svettig och ser gansa obekväm ut trots att det var svalt i rummet.
"hemskt vad varmt det är här inne inte sant? kan någon öppna fönstret?"
karln fortsätter svettas och efter fem minuter säger han "nej, jag måste faktiskt på toalettbestyr".

inte varje dag man träffar på någon som tar fel på värme och skitnödighet.

Kan inte säga att jag minns något speciellt befäl som särskilt utmärkande, en ganska normal samling av blandade begävningar.

Däremot är jag helt säker på att min plutonchef på P4 där jag gjorde lumpen tidigt 90-tal inte var helt nöjd med mig som stf plutonchef. Han var nämligen ca 170cm lång, småfet och hade gäll och pipig röst, jag är 198cm, bestod då av 120kg rena muskler och med en avgrundsdjup stämma. När jag tog befälet vid uppställningarna var det ingen tvekan om vem som tog befälet.

Jag hade två befäl som man kunde tro var ett gift par. En fänrik och löjtnant, båda älskade MMA och upplevdes som "hårda" av en del. Löjtnanten var från k3 och fänriken från ett pansarregemente och av någon anledning hamnade båda två på vårt kompani. Till början kan jag nog påstå att alla hatade dessa två, helt nya regler vid visiteringar etc.

Man fick lära sig att vapnet alltid skulle vara på bröstet och aldrig bakom ryggen, höga knäuppdrag gjorde konungen glad, svarta ögon var bra o.s.v. Löjtnanten tvingade oss att kitta om hela stridsvästen, men såg samtidigt till att vi fick mer magasin, granater och tourniquet. Fänriken hade inte utb. inom det vi gjorde, så han pluggade med oss för att kunna vara verksam. Senare fick vi han som gruppchef och att han hade lika mycket utbildning som oss märktes inte alls av, han var ett utav dom bästa befälen jag haft. Vilket gällde även löjtnanten.

Man kan säga att det var en chock som uppstod när en helt ny kultur av FM dök upp hos oss, men som gjorde oss gott. Båda befälen har min respekt, båda var rättvisa och var alltid ödmjuka inför sin uppgift, båda kunde också motivera på ett bra sätt.

Hejsan

4 kompaniet 1976, malaj pga astma.

Kapten Ingelsson, strikt men med ett gott hjärta.
De permissioner jag ansökte om, de fick jag. En var av lite känsligare karaktär, min lilla syster råkade ut för en motorcykelolycka en helg när jag hade den vanliga helgpermissionen och hon hamnade på sjukhuset i Lund. Vi var där hon henne, både mor och far och jag. Jag skulle inställa mig på måndag morgon men kunde inte finna en vettig väg att meddela mig till kompaniet. Än mindre ansöka om permission. Så jag kontaktade kapten Ingelsson på måndagen att det var allvarligt läge och att jag inte kunde komma.
Han visade en stor mänsklighet och förståelse som jag aldrig glömmer. En sida som man kanske inte kunde se i hans normala yrkesutövning som strikt och tämligen oåtkomlig kapten.

Min syster repade sig, om än med men för livet. Minns också att kapten Ingelsson med jämna mellanrum efter att jag kommit tillbaka till regementet, frågade hur det var med henne. Då med den formella tonen men med ett uttryck i ögonen att han kände medmänsklighet och verkligen undrade hur det var med henne.

Jag vet inte om han lever idag men jag önskar att jag kunde träffa honom och tacka honom för hans fina beteende.

114 Olsson

Min käre och godhjärtade adjutant Pihlström som kallade mig vid förnamn och inte bara fixade permis för att ge blodplasma var 14e dag utan även körde mig till blodcentralen.

Gjorde lumpen på P10 Strängnäs 94-95 på 6:e kompaniet först som mek
men efter lite mer skrivprov lämpade jag mig bättre som förrådsman så ja malaj varning på det

Hursomhelst så under gemensamma grundutbildningen hade vi Lt Orendy och Lt Berglund och 2 fänrikar jag glömt namnet på.
Hursom Berglund var en galen jävel, hörde nån grej om att ngn blivit träffad av ett vådaskott några år innan vi ryckte in och Berglund hade befälet under den skjutövningen och hamnade på hispan ett tag innan han repade sig. Om det nu är sant vet jag ej riktigt.
Lt Orendy var en strikt fan, inte ens när vi muckade kunde han lägga bort militärstuket.
Enda gången han blev "normal" var under en övning vi hade -95 då han helt plötsligt bara kom och var som vem som helst och började snacka med just mig av nån anledning. Motorbefäl som han var och liksom jag bilintresserad så gick snacket just om fordon givetvis .
Väl när vår grupp hamnade på mekskolan hade vi en Fk Lyckman, han däremot var en avslappnad typ som inte höll lika hårt på tilltal vid grad osv.
En gång hade vi övning ihop med sjukvård och lite andra grupper så råkade Fk Lyckman tilltala mig vid mitt smeknamn och Lt Orendy råkade höra det.... satan vad förbannad han blev. "Fänriken har väl vett att tilltala de meniga med efternamn? och att vi alltid svarar ja Fänrik el Löjtnant tillbaks?"
Hehe roligt nästan jämt.... Men å andra sidan så blev vi väl karlar istället för pojkar efter muck.
Hursomhelst så tycker jag nog ändå att det var nog de mest spännande 9 månader jag gjorde i mitt liv då arbetsmarknaden inte såg så ljus ut men var lite bättre då jag endast var arbetslös ca 1 månad

Jag kommer speciellt ihåg skitstöveln öf Svensson, K3 Skövde 1962-1963. Det var ett riktigt rövhål kan jag meddela. Han kallades även Kranlund för han hade en väl tilltagen pip.

Kapten Ag***t (f.d I16).
En man av många ord och många uttryck.
Enligt han skall en kspskur inte vara ca 20-25 skott per skur utan minst 10 band innan du byter pipa för att fortsätta samma skur.

Samma man har även (på fullaste allvar) innan kvällsmaten genomfört en ordergivning till sin familj för utspisning (ögonvittne).

Bästa citatet han dock har kläckt torde vara: Här övar vi inte på att bli bättre på vad vi gör, vi övar för att kunna döda, lemlästa, våldta, bränna och plundra så bra vi bara kan. (Något som ses som tabu idag, dock inte anno 1992).

Bästa minnet är dock följande:

Under en tidig vår skulle kompaniet öva SIB i hamnen i X-stad.
Taggade till tusen och med en ammunitionsbudget som inte är av denna värld åkte vi ut för att panga för glatta livet.
Med ett par vakanser så var det inte konstigt att det skulle vara lite trubbel, mest gällande befattningar, något som lille Olsson fick erfara.
Trots att Olsson då var drygt 1,60 lång och vägde ca 75 kg fick han den stora äran att både bära ra180 och ksp 58.
På vägen upp får vi beskedet att vi skall ta och rensa hamnen för att därefter hålla den i minst 48 h.
Vi anländer och striden går till våran fördel.
Olsson som nu har sprungit runt som ett skållat troll med både radio och ksp är nu rejält trött och tankeverksamheten är inte den bästa hör nu i radion om att Ag***t vill ha han i eldställning ungefär 200 m längre fram, liggandes i skydd av en container.
Problemet var bara att det fanns två containrar, en på ungefär 100 meters avstånd från min och Ag***ts position och en 200 meter längre fram från min och Ag***ts position.

När jag kikar fram bakom ett gäng oljefat ser jag hur Olsson älgar fram mot den bakre containern och ligger där, ivrigt väntandes på sammanstöt hör jag hur Ag***ts radio sprakar till och en familjär röst anmäler: KLAR!

Ag***t tittar nu fram och ser att Olsson bara har sprungit fram till den första containern och färgen i hans ansikte går från normal nyans till att bli ilsket rött på mindre än 0.1 sekunder.

Han sliter åt sig radion och skriker högt och tydligt: JAG SA 200 METER. 200 METER ÄR 200 METER! FATTAR DU DET PACIFISTJÄVEL!

Minns inte namnet på honom, underbar gammal fallskärmsjägare som aldrig avancerat längre än till löjtnant för att slippa sitta och vända papper. Gubben var nära 50 bast... berättade att han skällt ut någon beväring som gjort något fuffens... “efter ett tag såg jag att grabben var alldeles prickig i ansiktet... va fan! Det är ju mitt snus!”.

Lägger in en offentlig efterlysning av världens bästa befäl alla kategorier. Löjtnant Byberg vid kungliga 21a infanteriregementet. Aka Gotte von Krok! Han försvann efter att I21 lades ner, har setts på Hötorget krängande blommor alternativt rotsaker.
Gotte är en levande legend, och bör lokaliseras! Hittas han bjuder undertecknad på en pilsner alternativt en grogg!

Gjorde lumpen på LV4 i Ystad 85-86. Glömmer aldrig Lt. (K)Oddmo som var vaktchef. Hörselskadad och av den gamla stammen, hade alltid saliv på vapenrocken från allt gormande. Det sades att någon pyntat hans cykel med pentylstubin och sprängt denna i fint avklippta bitar utanför O-mässen. Detta året innan jag ryckte in.
En Kapten Olsson och en Major Magnusson kommer jag likaså ihåg. Någon här som kan hjälpa minnet ?