2006-11-17, 16:06
#1
Substans: DXM
Dos: 750 mg
Ålder: 20 - 21 (det var min födelsedag)
Kön: Manligt
Vikt: 54kg
Tid: 6h (alla tidpunkter är ungefärliga uppskattningar)
Beskrivning: det var ungefär 70% negativt och 30% positivt
Vid 21-tiden anländer jag till mina vänner som berättar att den planerade festen är inställd. "Då blir det inget DXM idag tänker jag." Vi funderar lite på vad vi ska ta oss till. Vi inte har nånstans att ta vägen. Vi är relativt många och vissa har redan ätit DXM. Vi bestämmer oss för att dra upp till ett vattentorn mitt i skogen. Det är uppe på en höjd och vindarna är rejält kalla och hårda. Vi sitter på asfalten och röker en pipa och jag funderar på om jag ska ta lite DXM. Bara lite grann skadar ju inte. Min kompis vi kan kalla honom Svinet, övertygar mig om att det är en bra idé att ta DXM. Han förklarar att man blir varm av det. Jag frågar Walle om jag kan sova hos honom om jag tar dxm och det går bra. Walle själv dricker endast alkohol och det känns bra med någon som kan övervaka en. Svinet och hans kompis sitter och meckar i en halvtimme och diskuterar ingenting i slow-motion
22:00
Jag petar i mig en tablett och röker en färdigrullad joint.
tiden går och ingenting händer.
22:40
Jag petar i mig ännu en tablett. En stund senare får vi nog av kylan uppe på berget och vi börjar gå vidare. Fortfarande har ingen en aning om var vi ska ta vägen. Vi strövar planlöst omkring i bostadsområden och fortfarande känner jag inte av något psykedeliskt.
23:30
Vi har anlänt till en bänk (en sån där bänk-bord som brukar stå lite överallt) vi röker lite mer. Jag rådfrågar det erfarne DXM-Svinet om det är dags att ta ett till piller. Jag vill vara säker på att inte allt kommer slå på en gång lite senare. Men han hävdar att det är lugnt. Jag petar min trejde tablett. Nu har jag tagit 750 mg
00:00
PANG. Nu känner jag att det börjar hända saker och det är snabbt. från att vara så gott som nykter försvinner jag bort till en annan verklighet där ingenting är detsamma. Jag blir yr och förvirrad omgivningen blir allt mer distansierad. På bara en kvart blir jag supertrippad och vet inte längre var vi är eller vem jag är.
Effekten är överväldigande med folk som pratar i munnen på varandra. Svinet slår på sin mp3-spelare med högtalare och ut strömmar nån överpsykedelisk låt som går ungefär "how does it feel like? trallalal." Det ekar metalliskt och musiken tränger in i mitt huvud. Det blev för mycket. jag ber honom stänga av och i samma ögonblick så spyr jag upp lite skum som jag spottar ut. Sen lugnar det ner sig lite men fortfarande vet jag inte var detta kommer sluta vilket oroar mig. Min tidigare erfaranhet av DXM (då jag tog 500mg) var inte alls liknande. Jag tror att det är nåt fel på mig och att jag har fått psykos. Bilder och ljud från "knark-är-bajs"-kampanjen strömmar igenom mitt huvud och jag tror vid det här laget att dom hade rätt. att man får en psykos av detta. kommer jag nånsin bli normal igen? den här tanken är som bekant vanlig och jag har haft den förut men i stundens hetta känns den ny och sann.
00:??
Några fulla människor anländer och börjar föra ett jävla liv. De diskuterar livligt och skriker istället för att prata. Det blir åter igen kaos och jag skriker "håll käften!" och kommenterar deras dåliga uppförande med svinet.
01:??
Jag försvinner in i mig själv och ingenting existerar längre. Jag känner och ser endast att jag sitter på nåt hårt och att det är kallt och fuktigt. Resten är överäldingade abstrakta intryck som flimfrar förbi. Tiden saktar ner för ett ögonblick och jag hämtar andan. Nu vill jag verkligen inte va kvar här längre. Jag känner mig inte trygg här.
Vi befinner oss fortfarande på en bänk nånstans mitt i ett bostadsområde med lägenheter och fönster överallt. Under tiden vi sitter där så ber jag om vi ska lämna denna hemska plats ett flertal gånger under kvällen. Men ingen annan verkar vara speciellt intresserad av det, jag inser att det är lönlöst att tjata. Vi har fortfarande ingenstans att gå. Vi är för många för att nån i gruppen ska orka bjuda hem de övriga och ingen vill lämna någon annan heller. Allt ekar kraftigt i en metallisk klang. objekt och tankar flyter förbi mig i tomma intet.
02:??
Tid och rum existerar inte längre. Jag får uppleva min egen död och pånyttfödande om och om igen. det går i intervaller om 10 minuter(?). varje gång känner jag hur nåt hemskt håller på att hända allt stegrar och intensifieras för att blomma ut i total tomhet. Försöker behålla lugnet och inser att jag inte kan göra något. Jag dör och föds igen.
varje gång jag föds nollställs mitt liv måste jag lista ut varför jag finns och vad jag ska göra. Allt är bara tomt och jag känner mig totalt utelämnad. vid det här laget har vi (jag Svinet och walle) börjat röra oss hem till walle. Det blir min fasta punkt och mitt mål. Varje gång jag återföds måste jag ta reda på att det är dit vi är på väg och det är meningen med livet just då. Vid dessa tillfällen känns allt lite bättre och jag kan njuta en stunda av trippen. Tills helvetet börjar om.
Den otroliga vandringen har börjat.
Helt plötsligt befinner vi oss mitt på en kyrkogård, vi hade tydligen bestämt oss för att dricka vatten ur en slang där. Jag ser gravstenar och döden överallt. Svinet berättar att det är andar i vattnet och när jag dricker ur slangen känner jag hur dom liksom rinner in i min mage och blir en del av mig. Otäckt men jag orkar inte bry mig, "dom får väl vara där då" tänker jag.
Då och då fastnar mina ben och jag står still på stället och skakar kraftigt med armarna stelt utsträcka, jag har glömt bort hur man rör sig och måste övertygas om att jag faktiskt vet hur man går. Vi ser främlingar närma sig och jag säger till Svinet att vi måste gömma oss för att dom inte ska se oss. Vi går bort från gångvägen (ca 2 meter
) och ställer oss med ryggen mot dom och låtsas prata med varandra. Egentligen står vi bara och stirrar på varanda och undrar vad det är som händer. Är detta en fara? ser dom oss? hör dom att vi pratar om ingenting?
02:??
Vi marscherar taktfast och tysta, likt robotar och svingar med stela armar. En polisbil kör om oss och jag vet inte om det är på riktigt eller i min hjärna. Jag försöker gå naturligt men sammtidigt kan jag se mig själv uppifrån gåendes som en plåtrobot med antenner på varje sida av huvudet (som en 60-tals-film.) Polisen stannar tack och lov inte och jag frågar Walle om det verkligen hände på riktigt. Han intygar att det stämmer och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte blev stoppad.
02:??
Nu befinner sig Svinet och jag mitt på en stor korsning på en gångväg. Det är öde och kalt och endast milslånga vägar åt alla väderstreck. vi är ensamma och vet inte var vi ska ta vägen eller varför vi står där. Walle är borta. I nästa ögonblick är han tillbaka och vi vandrar åter igen mot det trygga hemmet.
03:??
Vi står vid dörröppningen till hemmet och vi ska äntligen ta steget in i tryggheten. det ser precis ut som stargate! jag känner försiktigt genom öppningen med handen, genom kraftfältet och konstaterar att det är säkert. Jag tar ett steg in och spottas ut på andra sidan med ett sånt där vakum-ljud. PANG trippen vänder och plötsligt känns allt bekant igen och oron är som bortblåst. På en sekund är jag lugn igen och det känns trygggt. Det är varmt och jag känner mig lättad över att vandringen äntligen är över. "Vi klarade det!" säger jag stolt till Svinet. Den behagliga värmen och välbehaget sprider sig i kroppen. Vi sitter runt soffbordet tysta och tänker. jag hör simpsonsröster från TV:n. Röker ett bloss brajj och nån timme senare somnar jag.
Utvärdering: Efter en tidigare upplevelse av poliser som tar fast mina DXM-vänner och sedan mig för olaga knark-rökande (cannabis) så är jag antagligen omedvetet orolig för att det ska hända igen. Detta i kombination med att vi var utomhus i kylan gjorde nog att trippen blev så pass dålig.
Dos: 750 mg
Ålder: 20 - 21 (det var min födelsedag)
Kön: Manligt
Vikt: 54kg
Tid: 6h (alla tidpunkter är ungefärliga uppskattningar)
Beskrivning: det var ungefär 70% negativt och 30% positivt
Vid 21-tiden anländer jag till mina vänner som berättar att den planerade festen är inställd. "Då blir det inget DXM idag tänker jag." Vi funderar lite på vad vi ska ta oss till. Vi inte har nånstans att ta vägen. Vi är relativt många och vissa har redan ätit DXM. Vi bestämmer oss för att dra upp till ett vattentorn mitt i skogen. Det är uppe på en höjd och vindarna är rejält kalla och hårda. Vi sitter på asfalten och röker en pipa och jag funderar på om jag ska ta lite DXM. Bara lite grann skadar ju inte. Min kompis vi kan kalla honom Svinet, övertygar mig om att det är en bra idé att ta DXM. Han förklarar att man blir varm av det. Jag frågar Walle om jag kan sova hos honom om jag tar dxm och det går bra. Walle själv dricker endast alkohol och det känns bra med någon som kan övervaka en. Svinet och hans kompis sitter och meckar i en halvtimme och diskuterar ingenting i slow-motion
22:00
Jag petar i mig en tablett och röker en färdigrullad joint.
tiden går och ingenting händer.
22:40
Jag petar i mig ännu en tablett. En stund senare får vi nog av kylan uppe på berget och vi börjar gå vidare. Fortfarande har ingen en aning om var vi ska ta vägen. Vi strövar planlöst omkring i bostadsområden och fortfarande känner jag inte av något psykedeliskt.
23:30
Vi har anlänt till en bänk (en sån där bänk-bord som brukar stå lite överallt) vi röker lite mer. Jag rådfrågar det erfarne DXM-Svinet om det är dags att ta ett till piller. Jag vill vara säker på att inte allt kommer slå på en gång lite senare. Men han hävdar att det är lugnt. Jag petar min trejde tablett. Nu har jag tagit 750 mg
00:00
PANG. Nu känner jag att det börjar hända saker och det är snabbt. från att vara så gott som nykter försvinner jag bort till en annan verklighet där ingenting är detsamma. Jag blir yr och förvirrad omgivningen blir allt mer distansierad. På bara en kvart blir jag supertrippad och vet inte längre var vi är eller vem jag är.
Effekten är överväldigande med folk som pratar i munnen på varandra. Svinet slår på sin mp3-spelare med högtalare och ut strömmar nån överpsykedelisk låt som går ungefär "how does it feel like? trallalal." Det ekar metalliskt och musiken tränger in i mitt huvud. Det blev för mycket. jag ber honom stänga av och i samma ögonblick så spyr jag upp lite skum som jag spottar ut. Sen lugnar det ner sig lite men fortfarande vet jag inte var detta kommer sluta vilket oroar mig. Min tidigare erfaranhet av DXM (då jag tog 500mg) var inte alls liknande. Jag tror att det är nåt fel på mig och att jag har fått psykos. Bilder och ljud från "knark-är-bajs"-kampanjen strömmar igenom mitt huvud och jag tror vid det här laget att dom hade rätt. att man får en psykos av detta. kommer jag nånsin bli normal igen? den här tanken är som bekant vanlig och jag har haft den förut men i stundens hetta känns den ny och sann.
00:??
Några fulla människor anländer och börjar föra ett jävla liv. De diskuterar livligt och skriker istället för att prata. Det blir åter igen kaos och jag skriker "håll käften!" och kommenterar deras dåliga uppförande med svinet.
01:??
Jag försvinner in i mig själv och ingenting existerar längre. Jag känner och ser endast att jag sitter på nåt hårt och att det är kallt och fuktigt. Resten är överäldingade abstrakta intryck som flimfrar förbi. Tiden saktar ner för ett ögonblick och jag hämtar andan. Nu vill jag verkligen inte va kvar här längre. Jag känner mig inte trygg här.
Vi befinner oss fortfarande på en bänk nånstans mitt i ett bostadsområde med lägenheter och fönster överallt. Under tiden vi sitter där så ber jag om vi ska lämna denna hemska plats ett flertal gånger under kvällen. Men ingen annan verkar vara speciellt intresserad av det, jag inser att det är lönlöst att tjata. Vi har fortfarande ingenstans att gå. Vi är för många för att nån i gruppen ska orka bjuda hem de övriga och ingen vill lämna någon annan heller. Allt ekar kraftigt i en metallisk klang. objekt och tankar flyter förbi mig i tomma intet.
02:??
Tid och rum existerar inte längre. Jag får uppleva min egen död och pånyttfödande om och om igen. det går i intervaller om 10 minuter(?). varje gång känner jag hur nåt hemskt håller på att hända allt stegrar och intensifieras för att blomma ut i total tomhet. Försöker behålla lugnet och inser att jag inte kan göra något. Jag dör och föds igen.
varje gång jag föds nollställs mitt liv måste jag lista ut varför jag finns och vad jag ska göra. Allt är bara tomt och jag känner mig totalt utelämnad. vid det här laget har vi (jag Svinet och walle) börjat röra oss hem till walle. Det blir min fasta punkt och mitt mål. Varje gång jag återföds måste jag ta reda på att det är dit vi är på väg och det är meningen med livet just då. Vid dessa tillfällen känns allt lite bättre och jag kan njuta en stunda av trippen. Tills helvetet börjar om.
Den otroliga vandringen har börjat.
Helt plötsligt befinner vi oss mitt på en kyrkogård, vi hade tydligen bestämt oss för att dricka vatten ur en slang där. Jag ser gravstenar och döden överallt. Svinet berättar att det är andar i vattnet och när jag dricker ur slangen känner jag hur dom liksom rinner in i min mage och blir en del av mig. Otäckt men jag orkar inte bry mig, "dom får väl vara där då" tänker jag.
Då och då fastnar mina ben och jag står still på stället och skakar kraftigt med armarna stelt utsträcka, jag har glömt bort hur man rör sig och måste övertygas om att jag faktiskt vet hur man går. Vi ser främlingar närma sig och jag säger till Svinet att vi måste gömma oss för att dom inte ska se oss. Vi går bort från gångvägen (ca 2 meter
) och ställer oss med ryggen mot dom och låtsas prata med varandra. Egentligen står vi bara och stirrar på varanda och undrar vad det är som händer. Är detta en fara? ser dom oss? hör dom att vi pratar om ingenting?02:??
Vi marscherar taktfast och tysta, likt robotar och svingar med stela armar. En polisbil kör om oss och jag vet inte om det är på riktigt eller i min hjärna. Jag försöker gå naturligt men sammtidigt kan jag se mig själv uppifrån gåendes som en plåtrobot med antenner på varje sida av huvudet (som en 60-tals-film.) Polisen stannar tack och lov inte och jag frågar Walle om det verkligen hände på riktigt. Han intygar att det stämmer och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte blev stoppad.
02:??
Nu befinner sig Svinet och jag mitt på en stor korsning på en gångväg. Det är öde och kalt och endast milslånga vägar åt alla väderstreck. vi är ensamma och vet inte var vi ska ta vägen eller varför vi står där. Walle är borta. I nästa ögonblick är han tillbaka och vi vandrar åter igen mot det trygga hemmet.
03:??
Vi står vid dörröppningen till hemmet och vi ska äntligen ta steget in i tryggheten. det ser precis ut som stargate! jag känner försiktigt genom öppningen med handen, genom kraftfältet och konstaterar att det är säkert. Jag tar ett steg in och spottas ut på andra sidan med ett sånt där vakum-ljud. PANG trippen vänder och plötsligt känns allt bekant igen och oron är som bortblåst. På en sekund är jag lugn igen och det känns trygggt. Det är varmt och jag känner mig lättad över att vandringen äntligen är över. "Vi klarade det!" säger jag stolt till Svinet. Den behagliga värmen och välbehaget sprider sig i kroppen. Vi sitter runt soffbordet tysta och tänker. jag hör simpsonsröster från TV:n. Röker ett bloss brajj och nån timme senare somnar jag.
Utvärdering: Efter en tidigare upplevelse av poliser som tar fast mina DXM-vänner och sedan mig för olaga knark-rökande (cannabis) så är jag antagligen omedvetet orolig för att det ska hända igen. Detta i kombination med att vi var utomhus i kylan gjorde nog att trippen blev så pass dålig.
