Varför blev Sverige politiskt extremistiskt?

Sverige är en extrem politisk avvikare i världen. Vi har världens högsta skattetryck (ca 65% på medellöntagarens inkomst och konsumtion; storföretag och miljärdärer är däremot inte högre beskattade än i t.ex. USA eller Schweiz). Dessutom är de politiska partierna alla extremt likriktade.

Nån verklig opposition till den förda extremistpolitiken har inte funnits sen 1960-talet. Det har saknats ett konservativt parti, ett nationalistiskt parti, ett liberalt parti; såna partier som är vanliga i andra demokratiers partifloror. Alla partier har varit socialdemokratiska (förutom kommunister och miljöpartiet då). Bl.a. har statsvetaren Bo Rothstein på DN-Debatt strax efter valet konstaterat att socialdemorkatin nått total triumf i valet 2006. Inget parti företräder längre nåt annat än socialdemorkatiska värderingar. I handling gäller ju detta sen 30 år då den brogerliga regeringen under Gösta Boman genomförde sin "överbryggningspolitik" för att med lånade pengar försvara Olof Palmes ekonomiskt bankrutta sossebygge.

Varför har det blivit så här just i Sverige?

Jag föreslår följande punkter som delförklaringar:

- Liten och gles befolkning.
I en liten grupp blir det svårare för organisationer att nå kritisk massa. Om man i en ort med 10 000 invånare kan uppbringa 3 eldsälar för en sak, så kan man i en stad med 100 000 invånare uppbringa 30 och då har man en bas för en organisation. Sverige har få städer i kritisk massa och de städer som finns är vitt utspridda vilket försvårat organisering.

- Isolering från omvärlden.
Sverige har ytterst lite kontakt med sina grannländer, medan de ofta tittat på svensk TV. Få svenskar kan nämna några ledande politiska personer från våra tre grannländer. De gränsområden där kontakt med grannänder förekommer (främst Skåne), har ju också varit mycket mer oppositionella än resten av landet.

- Neutraliteten och geopolitiskt läge i kalla kriget.
Uppenbarligen har Sovjet påverkat den svenska utvecklingen mot likriktad extremistvänster. Många massmediaprofiler genom tiderna har ju börjat sin bana som maoister eller liknande. Socialismen har ju alltid sett sig som en subversiv världsrevolution. Vi har varit mer lovligt och lättare byte än vad NATO-länder varit och med svagare motstånd än t.ex. Finland med sin krigiska historia relativt Sovjet. Sverige besatt t.s. från t.ex. neutrala Schweiz ett militärt viktigt område i Europa.

- Skiftesreformen under 1800-talet.
Uppbrytandet av byarna för att odla ny mark, något som påbörjades under 1700-talet och väl inte var klart förrän runt år 1900, var väl det som skapade den svenska ensamheten och blygheten (och den ensamma röda stugan på landet). Genom urbanisering till stalinkaserner kunde den vänsterextremistiska politiska eliten sen mycket lättare forma en Homo Socialismus som svensken idag indoktrinerats till.

Ett alternativ till den söndertuggade förklaringsformeln att svensken är indoktrinerad, lurad, ovanligt enfaldig etc. är ju att hon frivilligt och medvetet har valt ett högt skattetryck och en stark stat; accepterat det som ett pris som måste betalas för bevarandet av en individuell autonomi. Personlighetsmässigt har svensken sedan länge ofta beskrivits som blyg, tystlåten, enstörig, och som du påpekar har vi sedan storskiftet inte haft några bygemenskaper att tala om. Inte heller släktgemenskapen betyder så mycket för oss; att t.ex. bo hemma hos föräldrarna efter en viss ålder är ytterst suspekt, men ändå bildar vi familj sent eller inte alls, ensamhushåll är mycket vanliga. Skattsedeln kan då uppfattas som en garant för att detta individuella oberoende kan bestå: vi betalar staten för att tillhandahålla tjänster som i andra samhällen snarare är kopplade till privatlivet och familjen, hellre än att vävas in i många små relationer som kräver tid och engagemang och tydligen ofta upplevs som påfrestande och förödmjukande i förhållande till ett ideal av oberoende och jämlikhet. På samma sätt som svenska bönder förlitat sig på det kungliga enväldet för att gå fria för adeln har man senare förlitat sig på staten för att helt enkelt få vara i fred, gnällt på staten och skatterna men ändå accepterat dem. Som Mauricio Rojas skriver i sin Farväl till gemenskapen:


Som du väl vet har ju Henrik Berggren och Lars Trägårdh nyligen utvecklat liknande tankar kring den "svenska statsindividualismen" i sin bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (här anmäld i DN resp. SvD). Tycker själv att dessa resonemang borde kunna vara fruktbara; varför skall man förutsätta att svenskar varit oförmögna till individuella och rationella beslut i sitt samhällsbygge, att de - till skillnad från andra folk? - bara låtit sig "indoktrineras" till det ena eller det andra av en slug elit?

Några argument för varför svensken är indoktrinerad och lurad:

- Massmedia är extremt likriktade och koncentrerade i Sverige. Det som inte ägs av staten och riksdagspartierna, ägs av Bonnier. att det är mycket läögre i tak för åsikter i Sverige än i andra länder, visas tydligast i invandrarfrågan i jämförelse med t.ex. Danmark och Norge. Men även den klassiska debatten mellan socialism och liberalism är ett stort tabu.

- Vidare har undersökningar visat att svenska folket i alla fall sen 1960-talet varit mycket mer liberala och konservativa än partier och massmedia. svensken representeras mycket illa av de gamla maoister och KPML(r):are som suttit och sitter på partiernas, statens och Bonniers tidnings- och TV-redaktioner.

- Inget parti uttrycker avvikande mening i någon väsentlig fråga. Miljöpartiets paradfråga om biltullar är t.ex. det första som moderaterna realiserar, och det ska vara två partier på extremaste ytterkanterna i Sverige (bara det att en trafikteknikalitet dominerat all debatt i huvudstaden i 4 år avslöjar ju att det saknas opposition i verkliga sakfrågor).

- Ideen om att världens högsta skatter och värsta förbudsbyråkrati skulle medföra "trygghet" är ju rent nonsens i sak. Frpgar man en vanlig svensk så tycker han att 30% är bra skattetryck på arbete. Han vill alltså halvera skattetrycket från dagens 60+% till en internationellt normal nivå som i socialdemorkatiska Tyskland och England. Svensken har ingen aning om hur mycket skatt han betalar. Det hålls hemligt i alla media och inget parti opponerar. Grundlurad alltså!

Visst är skatten mycket hög, men år faktiskt inte så mycket sämre än en del av våra europeiska grannar.

Skattetrycket i Danmark exempelvis är 49,7%
Belgien och Norge har ett skattetryck på kring 45%
Och ytterligare några länder har ett skattetryck på över 40 procent.

För full statistik, se nedan:
http://www.ekonomifakta.se/diagram____392.aspx

De rörelser som stödde maoismen (eller polpotismen), var extremt kritiska till sovjet, jag förstår inte varför sovjet skulle ha stött rörelser som tillexempel stödde Kambodja i kriget mot de sovjetstödda Vetnamn.

Folkrörelserna kring sekelskiftet gick senare in i det styrande skiktet, vilket skapade en utpräglad konsensuskultur istället för den starka polarisering mellan styrda och styrande som råder i t.ex. Frankrike.

Sverige har ju också historiskt haft en svag adel och överklass, vilket effektivt hållit mörkblå element borta från styrande poster, åtminstone fram tills helt nyligt.

Danmark "till exempel" är väl en märklig formulering med tanke på att Danmark är det enda landet som har skattetryck i närheten av Sveriges. Då ska man veta att skatten på arbete ändå är väsentligt lägre i danmark än i Sverige. Sverige är välsignat med den 100 år gamla snilleindustrin. Dess storföretag är inte högre beskattade här än vad storföretag är i länder som USA, Japan eller Schweiz. Dels är bolagsskatten inte högre, dels är den ju ägd av utlänningar och svenska milljärdärer som slipper svensk kapitalinkomstskatt och förmögenhetsskatt som mördar allt växande i små företag och allt hushållssparande.

Danmark har en högre genomsnittlig skattekvot som andel av BNP för att de har mycket mindre lågbeskattade storföretag än vad Sverige har. Därför får man netto betydligt högre lön i Danmark än i Sverige för samma jobb. 51% skattekvot för Sverige är ju ett genomsnitt mellan skattebefriade milljärdärer och arbetande svenssons. För Svensson är skattetrycket ca 65%, för Wallenberg inte högre än på Bahamas. Två löner går till staten för varje lön som går till arbetaren. Det är extremt i all internationell jämförelse. Och dedt är alltså inte marginaleffekterna jag talar om, utan skattens andel av det arbetande medelhushållets inkomst och konsumtion.

De 5% skattekvot som skiljer länder som Sverige och Frankrike får alltså stort utslag för arbetarnas beskattning. En höjning av beskattningen på medelarbetaren med en tiondel (från 65% till 71.5%) skulle sänka dennes nettoköpkraft med en femtedel (från 35% till 28.5%). Vi står verkligen på Lafferkurvans krön, på skattemaximum. Ökad procentuell beskattning lär ge lägre skatteindrivning i kronor räknat.

Så, varför har Sverige gått till denna extrem? Varför finns det inga politiska alternativ mellan världens mest vänsterextremistiska socialdemorkater (under egen eller borgerlig flagg) och renodlade gammelkommunister?

Jan Guillou flummade nåt om att Sverige så länge var en diktatur, utan någon maktdelning att tala om, och att vi i och med "demokratiseringen" övergick direkt från diktatur till nåt slags konsensusförtryck. Att "staten och kapitalet sitter i samma båt" är ett synnerligen relevant iakttagande i Sveriges fall. Saltsjöbaden och hela faderullan. Jag läste nån gång också att nån gammal Wallenbergare hade sagt att för dem så var socialdemokratiskt styre det bästa, det var stabilt, eller nåt åt det hållet. Sverige är hursomhelst en rutten stat, och att tala om "demokrati" är ju direkt sinnessvagt.

För att vi trivs så bra med det, sen tycker jag inte att man kan se sverige som mer extremistsikt än andra länder med två block, det verkar höra till politiken att dom sakta rör sig emot varandra, se bara på amerikanarnas republikaner och demokrater.