Citat:
Ursprungligen postat av Isaac
Har dock någon annanstans hört (sorry för dålig hänvisning) att väldigt många ifrån pingströrelsen varit starkt knutna till socialdemokrat /-in/-erna, bland annat flera av "huvud-ledarna" för pingst.
Ja, Lewi Pethrus kom ju från en arbetarfamilj (pappan jobbade vid Vargöns bruk), skall enligt Knut Ahnlunds biografi över Sven Lidman själv ha varit engagerad i fackföreningsarbete i Norge i sin ungdom, och funderade enligt Per Olof Enquist ett tag själv på en "karriär" som proletärförfattare. Liksom arbetar- och nykterhetsrörelserna uppfattade sig väl pingstkyrkan gärna som en "folkrörelse", man hade en uttalat demokratisk organisationsform och definierade sig själv i opposition till statskyrkan med dess hierarkier. Då kanske man kunde känna sympati även för socialdemokratin som en ännu "utanförstående" rörelse, medan motståndarna snarare var det borgerligt självbelåtna, etablerade samhälle som föraktade pingstvännerna som vulgär pöbel - inte minst i
Dagens Nyheters spalter. (Samma förakt för det "borgerliga", fast från andra hållet, fanns väl hos rörelsens andre huvudman Sven Lidman som ju närmast kom från en överklassmiljö präglad av såväl militaristisk aktivism som - i alla fall privat - moralisk dekadens.) Först när socialdemokratin blivit statsbärande och kommit att identifieras med moderniteten - med sekularisering, rationell och statligt styrd samhällsplanering etc. - blev det angeläget att bryta med den och med liberalismen och i stället grunda ett eget parti, KDS.
Vid tiden för pingströrelsens genombrott hade ju socialdemokratin dessutom som sagt lagt bort åtminstone den offentliga kritiken av kristendomen som väl var en angelägenhet främst under de första åren av rörelsens existens - dels p.g.a. hädelseåtalen mot Axel Danielsson och Branting, som tycktes göra kyrkan till en definitiv fiende och i stället skapade sympatier för Victor Lennstrands fritänkarrörelse inom socialdemokratin, dels p.g.a. att man med sin "vetenskapliga" form av socialism ville ta avstånd från tidigare mer idealistiska, hel- eller halvreligiöst präglade socialistiska strävanden (Götrek, som bytte ut slutorden
Proletärer i alla länder, förenen eder mot
Folkets röst är Guds röst i den första svenska översättningen av det kommunistiska manifestet 1848; Quiding, vars socialistiska utopism enligt Branting var präglad av religiös mystik; Geijers och Bremers "kristliga liberalism"; och Viktor Rydberg). - Men efter "åtalsperioden" tycks man mer ha övergått till föreställningen att religionen inte behövde bekämpas eftersom den skulle dö bort av sig själv. Branting skrev t.ex. 1897:
Citat:
Det väsentliga i kristendomen som folkmakt har alltid varit dess sociala tendenser, icke den övernaturliga grannlåten. I denna mening är den moderna socialismen den rätte arvtagaren till och fullkomnaren av folkkristendomen - noga att skilja från de härskande klassernas prästkristendom! -, och därför låter sig individuellt kristen tro förträffligt förenas med socialistiskt sinnelag. Men den moderna socialismen som världsmakt är lika fullt religionslös, icke därför att den är socialistisk, utan därför att den är modern. För det stigande vetandet om naturen, om oss själva och om samhällena sjunka religionernas primitiva världsförklaringsförsök undan, som dimmorna lätta för solljusets strålar. Den stora antireligiösa makten heter icke socialism, utan vetenskaplig upplysning.
Edit: Hittade förresten
här en understreckare i SvD om det sista bandet av
Sveriges kyrkohistoria.
