Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2006-11-06, 13:20
  #1
Medlem
Försökte hitta något kring detta ämne här på FB men fann inget. Om min fråga borde ligga på religion är det bara att flytta på den

Fråga: Finns någon här som vet något om svensk kyrkohistoria från 1800-talets mitt och fram till 1920 (ungefärliga tidsramar).
Eller finns någon som kan tipsa om litteratur i ämnet?

Vet att folkrörelserna under denna tid (bland annat då väckelserörelserna) bidrog till att skynda på den demokratiska processen i landet, men skulle vilja ha något mer att "bita i"
Citera
2006-11-06, 14:40
  #2
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Band 7 och 8 av Sveriges Kyrkohistoria, "Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" av Oloph Bexell respektive "Religionsfrihetens och ekumenikens tid" av Ingmar Brohed

Alf Tergels böcker Från konfrontation till institution: Ungkyrkorörelsen 1912-1917 och Kyrkan och industrialismen

Björn Skogars avhandling Viva vox och den akademiska religionen - ett bidrag till det tidiga 1900-talets teologihistoria

Daniel Pubols' Makt och moral: kyrkan och arbetarrörelsen vid Fiskeby pappersbruk

Edit: Tittade lite i Skogars bok och den är inte primärt kyrkohistoriskt inriktad utan behandlar teologi som akademisk disciplin under 1900-talets första årtionden. Kanske inte så intressant för ditt syfte alltså.
Citera
2006-11-06, 21:46
  #3
Medlem
tack för hjälp!

wow, det fanns en hel del mer än det jag kände till, tusen tack!
Citera
2006-11-06, 22:42
  #4
Medlem
Indians avatar
I slutet av din valda period verkar en person viktig att studera - Nathan Söderblom
T o m i detta fall, när det gäller en historisk svensk, är engelska wikipedias artikel bättre - http://en.wikipedia.org/wiki/Nathan_S%C3%B6derblom
Citera
2006-11-06, 23:18
  #5
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Att kyrkan och den unga socialdemokratin överlag såg ganska snett på varandra är ju helt klart, även om det också fanns socialistiskt anstuckna präster som t.ex. "socialistprästen" Henrik Fredrik Spak - Branting fick ju skaka galler för hädelse i samband med striderna kring Axel Danielssons satir Till världsalltets upphofsman, och det skall bara ha varit med 18 röster mot 16 som det svenska socialdemokratiska partiet vid grundandet 1889 avstod från att göra ett direkt uttalande "mot religion" och i stället stämde in i det tyska Gothaprogrammets förklaring att statskyrkan visserligen borde avskaffas men att religiös tro är en privatsak. Och så här festligt hysteriskt kunde en kyrkoherde Palmlund 1881 föreställa sig socialdemokratins världsbild:

Citat:
Uppenbarligen predikas och förordas det timliga, jordiska välbefinnandet såsom ensamt eftersträvansvärt /.../ Och antalet av elever i denna moderna profetskola, huru ökas det icke dag från dag, huru lätt tages icke här steget ut till den antikristendom som högt proklamerar: här, här på jorden låtom oss leva såsom oss lyster ty här är vår hela, vår enda existens, predikom "Köttets evangelium", ty köttet har sina fri- och rättigheter, de där ej må tåla något intrång. Vi vilja hava himmelriket på jorden, ty hur det förhåller sig därbortom, det är en mycket kvistig fråga. Vår tro är socialdemokratin, vårt evangelium är socialdemokratin. Leve kaos och förstörelse! Leve döden! Plats för framtiden! Allt där på andra sidan - Gud och livet där - måste vi göra oss kvitt, vår Gud är här, vårt 'eviga liv' är detta livet, vi äro själva vår Gud, och ju bättre denna människogud mår, desto saligare är vårt liv.

Och i en skrift av en O. J. Ankar från 1906 som antagligen är mer frikyrkligt motiverad kunde man finna följande eskatologiska vision, skickligt iscensatt med ojämförligt spänstig prosakonst:

Citat:
Det var roligt att jag träffade dig, Per. Jag har just nu för tjugonde gången läst vad Skriften säger om Antikrist och hans tillkommelse. Och ju allvarligare jag tänker på saken, dess tydligare står det klart för mig, att Antikrist redan är kommen, och att profetian går i uppfyllelse, sade Jonas, då han en söndagseftermiddag träffade sin vän.

Säger du det, utropade Per intresserad. Vad går då den fruktade fienden under för namn?

Den kallas socialism, arbetarrörelse, fritänkeri m.m. som ju i själva verket är ett och detsamma, och tydligt passar in på Skriftens skildring av Antikrist, svarade Jonas.

(Bägge citaten hämtade ur Christian Duhnes Svensk kyrka och socialdemokrati. Till belysning av förhållandet dem emellan under brytningstiden, 1969)
Citera
2006-11-07, 22:31
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
Att kyrkan och den unga socialdemokratin överlag såg ganska snett på varandra är ju helt klart,

Har även läst detta, vilket, utifrån ideologiska och teologiska grundtankar är försåeligt
Har dock någon annanstans hört (sorry för dålig hänvisning) att väldigt många ifrån pingströrelsen varit starkt knutna till socialdemokrat /-in/-erna, bland annat flera av "huvud-ledarna" för pingst.
Det finns säkert exempel från andra kristna rörelser också.
Undrar hur det kommer sig, för precis som du skriver (och som jag själv läst) så är synen på religion på flera sätt motsägelsfull och egentligen oförenlig (eller?).

Vet även att senare kristna frikyrkorörelser starkt motsatt sig socialdemokratin, just för dessa motsägelser.

(ursäkta sidospåret, finner dock sådana här "små-saker" mycket intressant)
Citera
2006-11-07, 23:41
  #7
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Isaac
Har dock någon annanstans hört (sorry för dålig hänvisning) att väldigt många ifrån pingströrelsen varit starkt knutna till socialdemokrat /-in/-erna, bland annat flera av "huvud-ledarna" för pingst.

Ja, Lewi Pethrus kom ju från en arbetarfamilj (pappan jobbade vid Vargöns bruk), skall enligt Knut Ahnlunds biografi över Sven Lidman själv ha varit engagerad i fackföreningsarbete i Norge i sin ungdom, och funderade enligt Per Olof Enquist ett tag själv på en "karriär" som proletärförfattare. Liksom arbetar- och nykterhetsrörelserna uppfattade sig väl pingstkyrkan gärna som en "folkrörelse", man hade en uttalat demokratisk organisationsform och definierade sig själv i opposition till statskyrkan med dess hierarkier. Då kanske man kunde känna sympati även för socialdemokratin som en ännu "utanförstående" rörelse, medan motståndarna snarare var det borgerligt självbelåtna, etablerade samhälle som föraktade pingstvännerna som vulgär pöbel - inte minst i Dagens Nyheters spalter. (Samma förakt för det "borgerliga", fast från andra hållet, fanns väl hos rörelsens andre huvudman Sven Lidman som ju närmast kom från en överklassmiljö präglad av såväl militaristisk aktivism som - i alla fall privat - moralisk dekadens.) Först när socialdemokratin blivit statsbärande och kommit att identifieras med moderniteten - med sekularisering, rationell och statligt styrd samhällsplanering etc. - blev det angeläget att bryta med den och med liberalismen och i stället grunda ett eget parti, KDS.

Vid tiden för pingströrelsens genombrott hade ju socialdemokratin dessutom som sagt lagt bort åtminstone den offentliga kritiken av kristendomen som väl var en angelägenhet främst under de första åren av rörelsens existens - dels p.g.a. hädelseåtalen mot Axel Danielsson och Branting, som tycktes göra kyrkan till en definitiv fiende och i stället skapade sympatier för Victor Lennstrands fritänkarrörelse inom socialdemokratin, dels p.g.a. att man med sin "vetenskapliga" form av socialism ville ta avstånd från tidigare mer idealistiska, hel- eller halvreligiöst präglade socialistiska strävanden (Götrek, som bytte ut slutorden Proletärer i alla länder, förenen eder mot Folkets röst är Guds röst i den första svenska översättningen av det kommunistiska manifestet 1848; Quiding, vars socialistiska utopism enligt Branting var präglad av religiös mystik; Geijers och Bremers "kristliga liberalism"; och Viktor Rydberg). - Men efter "åtalsperioden" tycks man mer ha övergått till föreställningen att religionen inte behövde bekämpas eftersom den skulle dö bort av sig själv. Branting skrev t.ex. 1897:

Citat:
Det väsentliga i kristendomen som folkmakt har alltid varit dess sociala tendenser, icke den övernaturliga grannlåten. I denna mening är den moderna socialismen den rätte arvtagaren till och fullkomnaren av folkkristendomen - noga att skilja från de härskande klassernas prästkristendom! -, och därför låter sig individuellt kristen tro förträffligt förenas med socialistiskt sinnelag. Men den moderna socialismen som världsmakt är lika fullt religionslös, icke därför att den är socialistisk, utan därför att den är modern. För det stigande vetandet om naturen, om oss själva och om samhällena sjunka religionernas primitiva världsförklaringsförsök undan, som dimmorna lätta för solljusets strålar. Den stora antireligiösa makten heter icke socialism, utan vetenskaplig upplysning.

Edit: Hittade förresten här en understreckare i SvD om det sista bandet av Sveriges kyrkohistoria.
Citera
2006-11-10, 13:10
  #8
Medlem
mycket intressant! tack!
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback