• 46 474 online
  • 1 198 772 medlemmar
  • 62 111 893 inlägg
2006-11-03, 13:39
  #13
Medlem
Tack för era svar. Svaret på Curiks fråga är dessvärre ja.

Jag har två underbara barn men min sambo vill lämna mig och jag kan inte hantera situationen. Orkar inte att bli sviken mer. Känner mig som en tröja som amn kastar när man är trött på den.

Har funderat mycket på hur det skulle drabba dem som står mig nära. Hur skulle mina barn må? Hur skulle mina föräldrar och syskon må? När kommer de att glömma mig?

Jag är ingen attentionseeker utan vill bara få reda på andras erfarenheter kring det här med att vara anhörig till en som tagit livet av sig.

Jag har redan skrivit breven till efterlevande, bestämt mig för sättet jag ska gå tillväga, bestämt preliminärt vilken vecka det blir. Jag håller på att städa, kasta av saker, dokumentera saker, sälja av saker, renovera färdigt huset, ordna upp med banken med fonder till mina barn etc, fixa med försäkringar osv.

Jag vill inte att de ska behöva ta tag i en härva av papper och prylar när jag gått bort.

Jag vet att min sambo kommer att träffa en ny partner förr eller senare. Hon säger att det inte är aktuellt just nu men så kommer det att bli ju. Nya barn, giftemål, hus och släktingar för hennes del. Då ville jag veta vilken relation de kommer att ha till "den nya pappan".

Jag är fullständigt slut mentalt och fysiskt och orkar inte mer. Orkar inte må dåligt längre. Orkar inte leva. Orkar inte att bli behandlad som skit. Orkar inte sömnlösa nätter och ångest.

Så är det.......
2006-11-03, 13:52
  #14
Medlem
fahlenovics avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Saabmål
Tack för era svar. Svaret på Curiks fråga är dessvärre ja.

Jag har två underbara barn men min sambo vill lämna mig och jag kan inte hantera situationen. Orkar inte att bli sviken mer. Känner mig som en tröja som amn kastar när man är trött på den.

Har funderat mycket på hur det skulle drabba dem som står mig nära. Hur skulle mina barn må? Hur skulle mina föräldrar och syskon må? När kommer de att glömma mig?

Jag är ingen attentionseeker utan vill bara få reda på andras erfarenheter kring det här med att vara anhörig till en som tagit livet av sig.

Jag har redan skrivit breven till efterlevande, bestämt mig för sättet jag ska gå tillväga, bestämt preliminärt vilken vecka det blir. Jag håller på att städa, kasta av saker, dokumentera saker, sälja av saker, renovera färdigt huset, ordna upp med banken med fonder till mina barn etc, fixa med försäkringar osv.

Jag vill inte att de ska behöva ta tag i en härva av papper och prylar när jag gått bort.

Jag vet att min sambo kommer att träffa en ny partner förr eller senare. Hon säger att det inte är aktuellt just nu men så kommer det att bli ju. Nya barn, giftemål, hus och släktingar för hennes del. Då ville jag veta vilken relation de kommer att ha till "den nya pappan".

Jag är fullständigt slut mentalt och fysiskt och orkar inte mer. Orkar inte må dåligt längre. Orkar inte leva. Orkar inte att bli behandlad som skit. Orkar inte sömnlösa nätter och ångest.

Så är det.......

Hur gamla är dina barn?
2006-11-03, 13:55
  #15
Medlem
Gudruns avatar
Saabmål: Du har pm
2006-11-03, 15:28
  #16
Avstängd
Geishans avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Saabmål
Tack för era svar. Svaret på Curiks fråga är dessvärre ja.

Jag har två underbara barn men min sambo vill lämna mig och jag kan inte hantera situationen. Orkar inte att bli sviken mer. Känner mig som en tröja som amn kastar när man är trött på den.

Har funderat mycket på hur det skulle drabba dem som står mig nära. Hur skulle mina barn må? Hur skulle mina föräldrar och syskon må? När kommer de att glömma mig?

Jag är ingen attentionseeker utan vill bara få reda på andras erfarenheter kring det här med att vara anhörig till en som tagit livet av sig.

Jag har redan skrivit breven till efterlevande, bestämt mig för sättet jag ska gå tillväga, bestämt preliminärt vilken vecka det blir. Jag håller på att städa, kasta av saker, dokumentera saker, sälja av saker, renovera färdigt huset, ordna upp med banken med fonder till mina barn etc, fixa med försäkringar osv.

Jag vill inte att de ska behöva ta tag i en härva av papper och prylar när jag gått bort.

Jag vet att min sambo kommer att träffa en ny partner förr eller senare. Hon säger att det inte är aktuellt just nu men så kommer det att bli ju. Nya barn, giftemål, hus och släktingar för hennes del. Då ville jag veta vilken relation de kommer att ha till "den nya pappan".

Jag är fullständigt slut mentalt och fysiskt och orkar inte mer. Orkar inte må dåligt längre. Orkar inte leva. Orkar inte att bli behandlad som skit. Orkar inte sömnlösa nätter och ångest.

Så är det.......
En av mina vänners mamma hängde sig, hon var och är helt förstörd av sorg men jag har aldrig sett en människa så arg och besviken då hon kände att mamman var otroligt egoistisk som tog sitt liv när det finns så många som älskar henne
2006-11-03, 17:23
  #17
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Saabmål
Tack för era svar. Svaret på Curiks fråga är dessvärre ja.

Jag har två underbara barn men min sambo vill lämna mig och jag kan inte hantera situationen. Orkar inte att bli sviken mer. Känner mig som en tröja som amn kastar när man är trött på den.

Har funderat mycket på hur det skulle drabba dem som står mig nära. Hur skulle mina barn må? Hur skulle mina föräldrar och syskon må? När kommer de att glömma mig?

Jag är ingen attentionseeker utan vill bara få reda på andras erfarenheter kring det här med att vara anhörig till en som tagit livet av sig.

Jag har redan skrivit breven till efterlevande, bestämt mig för sättet jag ska gå tillväga, bestämt preliminärt vilken vecka det blir. Jag håller på att städa, kasta av saker, dokumentera saker, sälja av saker, renovera färdigt huset, ordna upp med banken med fonder till mina barn etc, fixa med försäkringar osv.

Jag vill inte att de ska behöva ta tag i en härva av papper och prylar när jag gått bort.

Jag vet att min sambo kommer att träffa en ny partner förr eller senare. Hon säger att det inte är aktuellt just nu men så kommer det att bli ju. Nya barn, giftemål, hus och släktingar för hennes del. Då ville jag veta vilken relation de kommer att ha till "den nya pappan".

Jag är fullständigt slut mentalt och fysiskt och orkar inte mer. Orkar inte må dåligt längre. Orkar inte leva. Orkar inte att bli behandlad som skit. Orkar inte sömnlösa nätter och ångest.

Så är det.......

Lev livet ut till fullo med dina underbara barn som du beskriver dem! Det finns ingen på detta jordklotet som vill ha någon annan pappa än den biologiska, det spelar absolut ingen roll vare sig om ni har bråkat och dem har rymt ifrån dig. Så snälla svik dem inte.

Stick iväg ut i världen och se dig omkring! Tala om sitvationen till din eventuella chef att du inte mår bra och han kommer förstå dig, ta sen din resväska och stick iväg, så långt bort som möjligt och njut av ditt liv. Tänk efter 2 sekunder så trotts att ditt eget liv känns så meningslöst så lever du i sanningen bara ett liv och att avsluta det såhär kort in på är dumt, jävligt dumt och egoistiskt. Glömde nog att berätta att jag tyvärr inte har någon nära anhörig mer än morfar, farfar med mera som har gott bort men det finns ingenting som kommer ersätta en riktigt anhörig till mig, framför allt inte mamma och pappa.. även om det skulle uppstå någon from av styvförälder som så är miljadär och världens snällaste som ger mig en lägenhet med havsutsikt, en fet bil så tar han aldrig en "riktig" pappas eller mammas plats i hjärtat. och det är troligtvis samma sak för dina barn, nej det är inte troligtvis det är så. Även om du för tillfället av någon anledning är väldigt mycket ovänn med dina barn så att ta livet av dig är inte shysst emot dem tänk på det.

Hoppas att du fått lite tankeställare och privat meddela mig gärna om du vill snacka om någonting. Men jag säger det igen, stick hemifrån ner till värmen, snön om du gillar det och lev livet som en prins där nere.
2006-11-03, 17:56
  #18
Medlem
chillionaires avatar
Ja gor det inte! Det ar alldrig for sent att upptacka nya saker och hitta nagot battre! Och Du masta vara dar for dina barn! De ar dina for alltid.. kom i hag det! De maste komma fore allt annat!
2006-11-07, 15:48
  #19
Medlem
Fan, jag brottas varje dag med impulserna att göra slut på allt. Jag drömmer mardrömmar om att hon sitter med mina barn i sin famn och skriker åt mig: Försvinn, jag vill inte ha dig mer. Själv sitter jag framför dem med en stor kökskniv i handen, med tårarna forsande längs kinderna och hugger mig själv i bröstkorgen och hjärtat.

Sedan vaknar jag. Fullständigt utmattad och med världens ångest.
2006-11-07, 15:51
  #20
Medlem
chillionaires avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Saabmål
Fan, jag brottas varje dag med impulserna att göra slut på allt. Jag drömmer mardrömmar om att hon sitter med mina barn i sin famn och skriker åt mig: Försvinn, jag vill inte ha dig mer. Själv sitter jag framför dem med en stor kökskniv i handen, med tårarna forsande längs kinderna och hugger mig själv i bröstkorgen och hjärtat.

Sedan vaknar jag. Fullständigt utmattad och med världens ångest.


Och du har sokt hjalp? Om inte gor det nu. Det du ar just nu, ar en produkt av ditt psykiska tillstand. OM du far hjalp att ta dig ur det kommer du komma tillbaka till livet och vara tacksam att du inte tog dit liv!
2006-11-07, 16:02
  #21
Medlem
En av mina äldsta och bästa vänner tog sitt liv för snart ett år sedan. Varför är det ingen som vet, han visade aldrig några tecken på depression eller liknande. Det tog väldigt hårt och jag kände mig riktigt trasig ett bra tag efteråt. Det gör fortfarande ganska ont ibland, även om jag inte mår dåligt längre.
2006-11-07, 16:14
  #22
Medlem
Som en metafor, om ni kan tänka er känslan av att hoppa från 10:an i hopptornet. Du är rädd, du vill egentligen inte men du känner att du har inget val.

Mina barn ser hur ledsen jag är men jag håller dem utanför detta. Min äldste son blev förtvivlad igår och sa när jag nattade honom" Pappa, jag vill inte att dö. Jag vill att vi ska dö tillsammans. Jag vill inte att du ska dö innan mig." Då bestämde jag mig just för tillfället att fortsätta leva. Jag ville inte lämna honom.

Men efter nattens drömmar känner jag hur min själ är så trasig att jag inte orkar mer.

Nej, jag har inte sökt hjälp och jag kommer inte att göra det heller. Det är försent. Så är det. Det blir min sista jul det här. Det har jag lovat mig, att inte förstöra julen för dem.
2006-11-07, 17:11
  #23
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Saabmål
Som en metafor, om ni kan tänka er känslan av att hoppa från 10:an i hopptornet. Du är rädd, du vill egentligen inte men du känner att du har inget val.

Mina barn ser hur ledsen jag är men jag håller dem utanför detta. Min äldste son blev förtvivlad igår och sa när jag nattade honom" Pappa, jag vill inte att dö. Jag vill att vi ska dö tillsammans. Jag vill inte att du ska dö innan mig." Då bestämde jag mig just för tillfället att fortsätta leva. Jag ville inte lämna honom.

Men efter nattens drömmar känner jag hur min själ är så trasig att jag inte orkar mer.

Nej, jag har inte sökt hjälp och jag kommer inte att göra det heller. Det är försent. Så är det. Det blir min sista jul det här. Det har jag lovat mig, att inte förstöra julen för dem.

Jo du har val och ingenting är för sent.. du har två underbara barn där det enda har sett hur ledsen du är och vill inte ens att du ska dö före honom eftersom han älskar dig. Som jag sa innan att ingen kommer kunna ersätta dig som pappa och du kommer krossa dem om du försvinner.
Så, ingenting är aldrig för sent här i livet. Gå till någon psykolog där du kan prata om sånt och dem kan få dig på rätt spår, det är deras jobb och dem har troligtvis hanterat ett dussintal sånna här saker förut.
2006-11-07, 17:18
  #24
Medlem
skumrasks avatar
Lite ruskig tråd det här. I en annan tråd frågar TS hur man göra en löpsnara.

On topic, du riskerar att fucka upp dina barns liv för all framtid. De löper en stor risk att drabbas av depressioner och kanske tom ta livet av sig. Seså, det var väl vad du ville höra!