Förebygga sorg?

Tyckte jag såg någon topic förut om hur man bäst bearbetar sorg, men hur är det med att förebygga sorg? Hur gör man för att, vid sorgframkallande händelser, bli så lite ledsen som möjligt?

Till saken hör den att jag har en katt. Denna katt kom in i familjen när jag var ca 7-8 år, och är en självklarhet i mitt liv, liksom ens övriga familjemedlemmar. Men nu börjar hon bli gammal, och jag måste inse faktum att jag någon dag kommer vakna upp och finna henne död någonstans. Och jag vet inte hur jag kommer kunna hantera den sorgen. Jag tror att jag kommer brytas ner totalt och bli apatisk, oförmögen att äta, jobba eller ens gå ut på en lång tid. Kanske.

På något sätt skulle det vara skönt att själv bestämma när hon ska dö, d.v.s ta henne till veterinären och avliva henne. Då skulle man ha någon slags kontroll. Men samtidigt är det en sådan hemsk sak att göra, även fast hon skulle vara så gammal att hon knappt kunde gå. Jag skulle aldrig klara av det.

När min farmor dog, så var jag förberedd på hennes död. Hon hade varit sjuk ett bra tag, så jag hade redan tagit farväl, på sätt och vis, när hon dog.
Jag blev ledsen över att hon dog, men samtidigt visste jag ju att hon levt ett bra och långt liv, vilket lindrade sorgen.

Så går det att förebygga sorg? Mentalt förebereda sig för det oundvikliga?
Eller är det kanske bäst att bli så oerhört ledsen som jag vet att jag kommer bli, vara det ett tag och vänta på att det går över, för att få det ur mig?

Ja, säg vad ni tycker och tror.

Det tycks mig vara en ganska extrem reaktion på att ett husdjur dött för att vara ärlig.
Jag vet att bandet man bygger upp med djuret är starkt men jag undrar om det inte ligger
något annat i såna tankar, särskilt när du skriver att det skulle vara skönt att ha
kontrollen över händelseförloppet genom att ta henne till veterinären och avliva henne.
Är din rädsla baserat på att inte ha kontroll? Förstorar du de emotionella
konsekvenser av att förlora katten för att ge dig själv rättfärdigande för att ta kontrollen
och avliva henne?

Att förebygga sorg är nog ingen bra idé. Vi behöver bearbeta det som händer oss & att
försöka hoppa över den processen tror jag inte är nyttigt.

Jag fick en katt när jag fyllde 4 år och han hängde kvar i 17 år, behövde aldrig
ta honom till veterinären förutom för vaccination och rutinkontroll. Det enda som
märktes av hans ålder var att han började sova mer än vad katter gör normalt.

Lång historia kort så var han utekatt och lyckades få ett litet rivsår på halsen
som blev infekterat så vi tog honom till djursjukhuset där vi fick medicin samt
upplysningen om att katten skulle dö. Något med immunförsvaret om jag kommer ihåg rätt.
Han blev bättre efter två veckor och såret började läka så vi trodde att det värsta
var bakom oss. Någon vecka efter det somnade han stilla in bredvid mig i fåtöljen,
han stelnade till & tömde sin blåsa. Den katten älskar & saknar jag fortfarande.
Sorgen jag gick igenom var ett sätt att säga att han betydde något för mig.


Det här är bara mina tankar runtomkring det hela så ta det med en nypa salt

Näh man kan inte förebygga sorg på det viset. Avliva en kär vän (som ju katten är) skulle visserligen ge en känsla av kontroll, men den blir ju död och saknad likförbannat. Bättre att gosa med katten så länge man har den, tids nog dör den.

Du får väl fundera på om du vill leva ett liv som går ut på att undvika sorg eller inte. Visst kan man gå genom livet o inte släppa folk inpå livet eller älska någon för att de sviker, dumpar en, dör, sårar etc. Men det blir ett förbaskat trist liv.

Bättre att älska och sedan sörja: var lessen tills det går över. Hålla tillbaka känslor gör bara mer ont i längden.

Jag tycker det var väldigt bra och intressanta reflektioner. Tack.



Jag håller med om att det är extremt. Jag vet ju inte huruvida jag kommer att reagera så, men just nu känns det så. Visst är det väl möjligt att jag förstorar det hela, överdriver, bygger upp det och oroar mig i onödan. Men det är då definitivt inte på grund av något kontrollbehov. Jag vet ju att katten kommer dö för eller senare, men jag vet inte när. Och det är väl lite däri rädslan ligger. Att, som jag skrev, vakna upp och hitta henne död, eller få ett samtal där beskedet framförs. Själva dödsfallet skrämmer mig mest. Så nej, avlivning är inte ett alternativ, så länge hon inte lider.



Nej, sorg är bra. Men det borde ju gå att lindra på något sätt.

Tack för att du delgav den berättelsen. I ditt fall fick ni ju beskedet om kattens död, så ni måste ju ha varit ganska förberedda. Samt att han dog en så fridfull död efter ett så pass långt liv. Jag tror att vetskap om och förberedelse inför någons död kan lindra sorgen. Som exemplet jag tog om min farmor. Jag hann ta farväl av henne, liksom. Jag har haft en hund också, när jag var mindre, som jag älskade mycket. Fyra år hade vi henne, innan hon fick någon slags infektion i livmodern och dog. Den döden var jag helt oförberedd på. Allt gick så snabbt. Efteråt grät jag i en vecka, men sen var det bra. Då hade all sorg inom mig försvunnit. Och en annan katt har jag också haft. Den hade jag hos min pappa i ca ett år. Den katten gick ut en kväll och kom aldrig mer tillbaka. Jag känner ingen sorg eller saknad efter den katten, då kanske på grund av att slutet inte var så definitivt. Jag förmodar ju att den är död, men jag kan inte riktigt säkert veta.

Så varför skulle sorgen och saknaden bli så stor efter denna katt, undrar du kanske?
Jag vet inte, är svaret. Det är så det känns. Hon betyder mycket för mig. Jag är nog rädd för själva förändringen, bara. Tomheten efteråt. Livet går ju alltid vidare, inget är så illa så att det aldrig kan bli bra igen. Jag tycker bara att det är så jobbigt att bli ledsen.








Vill börja med att gratulera till ett fint första inlägg.
Oh, ja. Jag gosar med katten Jag försöker ta till vara på den tid jag tillbringar med henne och jag försöker på alla sätt se till att hon har ett bra liv. Dö kommer hon ju att göra. Det är ingen hemlighet.

Det är sant som du skriver. Jag tror nog att ett liv utan sorg också är ett liv utan glädje.



Tack för era ord. Jag är väl bara rädd, antar jag. Rädd i min ovisshet.
Döden är väl oundviklig. Sorgen och saknaden som följer likaså. Huruvida vi hinner ta farväl eller inte spelar ingen roll, utan det är tiden vi tillbringar tillsammans som betyder något.








(Det där sista blev lite för... blödigt)

Man kan inte vaccinera sig mot livet, det är en sexuellt överförbar sjukdom med dödlig utgång! En klyscha kanske, men en förbannat sann sådan!

Jag tycker inte det är något extremt med att sörja ett husdjur som gått bort, det har hänt mig en gång och det var fasansfullt.

Du måste förmodligen försöka gå till botten med det här...tänk om du skulle resonera likadant den dagen du skaffar barn? "Världen är ett skithål, bäst jag tar kål på mina barn så de slipper lida" Det finns faktiskt de som resonerat på det viset!

Man kan inte förebygga sorg och även om man tror att man är beredd så drabbas man ändå och man vänjer sig heller aldrig vid detta. Man kan heller inte gradera sorgen på en skala mellan 1 och 10 just som den slår till. Känslan ligger ändå på 10 vare sig det är en människa eller en älskad katt. Skillnaden, om det kan vara till tröst, är att sorgen efter katten går över (lindras) fortare än saknaden efter en anhörig.

Jag har haft tre katter som har dött. Jag har sörjt dom oerhört men den sista var det värsta eftersom hon blev 21 år och var mer som en människa än katt. Vi tyckte inte att hon skulle behöva plågas så vi tog henne till veterinär när hon var slutstadiet. Jag ångrar det, tyckte att det var humanast då men något år senare så kändes det ändå inte rätt.

Jag vill inte mörda min katt, förutom om hon ligger blind och dödssjuk utan tassar och svans. Det är väl så vitt jag förstår en ganska vanlig företeelse att lidande djur avlivas. Men det ska till ganska mycket för att jag ens ska överväga avlivning.


Det är väl sant som du skriver att sorg inte kan graderas i olika nivåer. Kanske är det bara chocken jag är rädd för, om hennes död skulle komma plötsligt. Det kanske skulle kännas "bättre" om jag vore mer förberedd... Nej, jag vet inte.

Att husdjur dör kan säkert vara sorgligt på många sätt. Men det är en del av livet. Det behöver inte förebyggas eller behandlas på något sätt. Det är helt enkelt en del av livet.

Om det är någon tröst så kommer Du drabbas av, och klara av, värre saker i framtiden.

Det är bara att haka tag i tjurens bollar och hänga kvar... det kommer göra ont tills tjuren blir trött och faller ihop... om du förstår vad jag menar...

edit

Epilog: Avlivade katten förra veckan, jag var inte ledsen. Jag var förberedd, men så har jag vuxit oerhört mycket som människa sedan jag startade denna tråd.