Jag vill berätta att farbror Sven gav honom en fotboll

Är det då (fortfarande) korrekt att uttrycka mig på detta vis: "Fotbollen gav honom farbror Sven", eller kan jag uppfattas som aningen omodern och gammalmodig då?

Om du säger så framstår det som om fotbollen gav honom farbror Sven. Alltså, han upptäckte sin farbror genom fotbollen, som var deras gemensamma intresse.

I modern, fördummad, svenska, ja.

Morientes, nu är jag född på mitten och 80-talet och har troligtvis växt upp med, i dina ögon, modern och fördummad svenska. Men jag skulle bra gärna vilja veta hur man får ihop "Fotbollen gav honom farbror Sven" till "Farbror Sven gav honom fotbollen".

Fotbollen gavs honom av farbror Sven.

Eller hellre:

Fotbollen skänktes honom av farbror Sven.

Eller varför inte:

Det var farbror Sven som gav honom fotbollen.

Kallas inte detta för emfatisk utbrytning eller satsfläta? Tycker dock att man inte kan sträcka sig längre än till "Fotbollen gav farbror Sven honom".

Edit: Nähä, satsfläta kräver tydligen att det finns en bisats.

Ja, det ligger väl något emfatiskt i att förställa ackusativobjektet. Man längtar ju nästan efter en balanserande utsaga framför, t.ex.:

Sina blå ögon fick han av sin mor, men fotbollen gav farbror Sven honom.

Om du kan tänka dig att göra bollmottagaren till subjekt vore "Fotbollen fick han av farbror Sven" en smidig lösning.

Jag vill inte säga att din formulering är direkt felaktig, men den är verkligen inte vacker och dessutom fullständigt poänglös.