2006-10-15, 23:44
#1
Hej, min son ska lämna in en berättelse till sin fröken och frågade mig om jag kunde kolla igenom den och säga lite allmänt vad han kunde göra för att ändra det grammatiska till det bättre..
Men problemet är att jag är riktigt dålig på grammatik..
Hoppas att ni kan hjälpa mig..
Men problemet är att jag är riktigt dålig på grammatik..
Hoppas att ni kan hjälpa mig..
Citat:
Jag vaknade plötsligt av en vindputs. Jag mådde illa och det gungade kraftigt. Jag öppnade ögonen och blev bländad av det starka solljuset. Jag förstod ingenting.
Det hårda underlaget, som verkade vara något form av plankor, gjorde ont i ryggen. Jag satt mig upp och gnuggade mig i ögonen. Ögonen började mer och mer vänja sig vid ljuset och jag märkte att det var ljusblå himmel.
Jag tittade runt omkring mig och där låg en massa människor. En kvinna var redan vaken och av utseendet att döma så var hon var lika förvånad som jag.
Jag gick fram till kvinnan. Hon såg ut att vara i 35 års åldern och stod några meter i från mig.
- Vad är det som händer?, frågade jag.
Kvinnan rykte till och såg chockat på mig. Hon hade tårar i ögonen och hon såg med skräkblandadglädje på mig.
- Jag trodde att alla var döda, snyftade hon.
Hon torkade tårarna på sin tröja och fortsatte.
- Jag vet inte. Jag vaknade för några minuter sedan och såg alla människor. Jag trodde alla var döda.
Jag tittade runt omkring mig och såg att det var en flotte av trä med ungefär 1 meter höga staket av trädpålar runt om kanterna. Förbi staketet så var det vatten till horisonten åt alla håll.
Jag gick bort ifrån kvinnan, som hade börjat gråta igen, till det meter höga staketet och böjde mig ner för att ta lite vatten i ansiktet. Men när jag snuddade vattnet med handen så brände det till. Jag skrek till och backade bakåt.
Det kändes som om vattnet var kokhet.
Plötsligt så hörde han en mansröst bakom sig.
- Om alla kan lyssna så ska jag berätta var vi är någonstans, sa rösten.
Han som pratade var en stor svart man och det såg ut som om han hade en vit kostym på sig. Han knäppte med sina fingrar och de resterande som fortfarande sov vaknade till med ett litet ryck.
- Om jag kan få allas uppmärksamhet så ska jag berätta var vi är någonstans, sa den svarta mannen.
- Vem fan är du då, sa en kille i 15 års åldern som stod bakom mig.
- Jag ska berätta allt när jag väl har allas uppmärksamhet.
Det tog inte långt tid innan alla lyssnade på den svarta mannen. Vissa var fortfarande förvånade medas andra såg mer skrekslagna ut.
- Ni är här för att begå en prövning av mänskligheten. Vi har valt ut olika människor ifrån olika världsdelar, sa den svarta mannen och väntade på att orden skulle sjunka in.
Efter det så fortsatte han.
- En av er måste trycka på knappen där borta. Mannen pekade på en knapp bakom sig som satt på en flyttande trä påle ungefär 2,5 meter ifrån flotten.
- Gör ni inte så kommer den vågen att krossa flotten. Mannen pekade åt motsatt håll och där var en jätte våg som kom närmare och närmare.
När alla människorna vände tillbaka sitt huvud och kollade på den punkt som den svarte mannen hade stått 2 sekunder tidigare så upptäckte de att han var försvunnen.
En av de männen ställde sig upp och gick fram till kanten och kollade mot knappen.
- Jag förstår inte det svåra. Någon hoppar och träffar knappen efter det så simmar han tillbaka till flotten. Det är nästan för lätt, skrattade mannen.
- Bra tänkt. Du missar bara den detaljen att vattnet är kokhet. Jag brände mig innan, sa jag och visade min röda hand.
Mannen kollade på handen i några sekunder och sedan på knappen. Efter det så vände han sig mot vågen som hade kommit närmare. Han kämpade med sig själv men verkade till slut ge upp.
- En av oss måste alltså dö, sa han.
- Ja det verkar så, sa jag.
Jag vände mig om och kollade ut över människorna. Alla verkade stirra mot min hand med skräckslagna miner. Jag tog tillfället i akt och började prata.
- En av oss måste göra det. Hur ska vi göra?
Någon föreslog lottning men när någon valdes så vägrade den personen och ingen kunde tvinga han eller henne.
Nu var vågen så nära att man kunde känna små glödheta stänk mot allt som inte var skyddat av kläder.
- Någon måste göra det, annars så kommer vi dö, sa jag och kollade runt omkring.
Alla kollade på varandra. Vissa började prata, som i desperation, om vad som skulle hända om mänskligheten inte skulle klara den här uppgiften. De spekulerade om att den svarta mannen skulle döda resten av jordens befolkning för att människorna tänkte för mycket på sig själva. Att människornas utveckling har gjort att de bara tänker på sin egna framtid.
Jag hade bestämt mig. Jag skulle hoppa. Jag stod inte ut med tanken att flera miljarder människor skulle dö bara för min stolthet. Jag ställde mig på träpålarna. Ingen hade lagt märke till att jag rört mig. Alla satt bara och tyckte synd om sig själva. Jag tänkte på min familj, mina vänner och framför allt min flickvän. Jag kände stänken ifrån vågen bränna i huden. Jag hoppade, träffade knappen och ramlade ner i vattnet. Det kändes ingenting sen blev allt svart.
Det hårda underlaget, som verkade vara något form av plankor, gjorde ont i ryggen. Jag satt mig upp och gnuggade mig i ögonen. Ögonen började mer och mer vänja sig vid ljuset och jag märkte att det var ljusblå himmel.
Jag tittade runt omkring mig och där låg en massa människor. En kvinna var redan vaken och av utseendet att döma så var hon var lika förvånad som jag.
Jag gick fram till kvinnan. Hon såg ut att vara i 35 års åldern och stod några meter i från mig.
- Vad är det som händer?, frågade jag.
Kvinnan rykte till och såg chockat på mig. Hon hade tårar i ögonen och hon såg med skräkblandadglädje på mig.
- Jag trodde att alla var döda, snyftade hon.
Hon torkade tårarna på sin tröja och fortsatte.
- Jag vet inte. Jag vaknade för några minuter sedan och såg alla människor. Jag trodde alla var döda.
Jag tittade runt omkring mig och såg att det var en flotte av trä med ungefär 1 meter höga staket av trädpålar runt om kanterna. Förbi staketet så var det vatten till horisonten åt alla håll.
Jag gick bort ifrån kvinnan, som hade börjat gråta igen, till det meter höga staketet och böjde mig ner för att ta lite vatten i ansiktet. Men när jag snuddade vattnet med handen så brände det till. Jag skrek till och backade bakåt.
Det kändes som om vattnet var kokhet.
Plötsligt så hörde han en mansröst bakom sig.
- Om alla kan lyssna så ska jag berätta var vi är någonstans, sa rösten.
Han som pratade var en stor svart man och det såg ut som om han hade en vit kostym på sig. Han knäppte med sina fingrar och de resterande som fortfarande sov vaknade till med ett litet ryck.
- Om jag kan få allas uppmärksamhet så ska jag berätta var vi är någonstans, sa den svarta mannen.
- Vem fan är du då, sa en kille i 15 års åldern som stod bakom mig.
- Jag ska berätta allt när jag väl har allas uppmärksamhet.
Det tog inte långt tid innan alla lyssnade på den svarta mannen. Vissa var fortfarande förvånade medas andra såg mer skrekslagna ut.
- Ni är här för att begå en prövning av mänskligheten. Vi har valt ut olika människor ifrån olika världsdelar, sa den svarta mannen och väntade på att orden skulle sjunka in.
Efter det så fortsatte han.
- En av er måste trycka på knappen där borta. Mannen pekade på en knapp bakom sig som satt på en flyttande trä påle ungefär 2,5 meter ifrån flotten.
- Gör ni inte så kommer den vågen att krossa flotten. Mannen pekade åt motsatt håll och där var en jätte våg som kom närmare och närmare.
När alla människorna vände tillbaka sitt huvud och kollade på den punkt som den svarte mannen hade stått 2 sekunder tidigare så upptäckte de att han var försvunnen.
En av de männen ställde sig upp och gick fram till kanten och kollade mot knappen.
- Jag förstår inte det svåra. Någon hoppar och träffar knappen efter det så simmar han tillbaka till flotten. Det är nästan för lätt, skrattade mannen.
- Bra tänkt. Du missar bara den detaljen att vattnet är kokhet. Jag brände mig innan, sa jag och visade min röda hand.
Mannen kollade på handen i några sekunder och sedan på knappen. Efter det så vände han sig mot vågen som hade kommit närmare. Han kämpade med sig själv men verkade till slut ge upp.
- En av oss måste alltså dö, sa han.
- Ja det verkar så, sa jag.
Jag vände mig om och kollade ut över människorna. Alla verkade stirra mot min hand med skräckslagna miner. Jag tog tillfället i akt och började prata.
- En av oss måste göra det. Hur ska vi göra?
Någon föreslog lottning men när någon valdes så vägrade den personen och ingen kunde tvinga han eller henne.
Nu var vågen så nära att man kunde känna små glödheta stänk mot allt som inte var skyddat av kläder.
- Någon måste göra det, annars så kommer vi dö, sa jag och kollade runt omkring.
Alla kollade på varandra. Vissa började prata, som i desperation, om vad som skulle hända om mänskligheten inte skulle klara den här uppgiften. De spekulerade om att den svarta mannen skulle döda resten av jordens befolkning för att människorna tänkte för mycket på sig själva. Att människornas utveckling har gjort att de bara tänker på sin egna framtid.
Jag hade bestämt mig. Jag skulle hoppa. Jag stod inte ut med tanken att flera miljarder människor skulle dö bara för min stolthet. Jag ställde mig på träpålarna. Ingen hade lagt märke till att jag rört mig. Alla satt bara och tyckte synd om sig själva. Jag tänkte på min familj, mina vänner och framför allt min flickvän. Jag kände stänken ifrån vågen bränna i huden. Jag hoppade, träffade knappen och ramlade ner i vattnet. Det kändes ingenting sen blev allt svart.
