Christian Günther – utrikesminister 1939-1945

Historiska klubben 8 dec kl 1210

I dag fredag avlyssnade jag och bandade historiska klubben inlägg, 8 dec 12.10 i P1, och Henrik Arnstad och professorn i historia, Henrik Meinander. Debatten hade tyngdpunkt på den ”finska” delen i Arnstads bok. Jag är inte tillräckligt påläst med tillhörande referenslitteratur förknippad med den delen och avstår från att kommentera.

Jo – en sak vill jag med kraft föra fram: Inte med ett ord berördes diktatorn Stalins nidingsdåd mot Finland. Anstad hade på något sätt förväxlat vem som var skurken i dramat.

Konstateras att Arnstad anslutit sig till 1968-vänstern uppfattningar i Sverige som när freden 1945 hunnit bli drygt två decennier gammal närmat sig den sovjetiska historieskrivningen, reinkarnerat Josef Stalin och av honom skapat en mustaschprydd ikon och mysgubbe. Vänstern hade köpt Stalins doktrin om det fascistiska Finland som gick till attack mot sin fredsälskande granne i öst och de ansåg att fortsättningskriget år 1941 var ett uttryck för storfinskhet. Såväl finska som svenska, krigsveteraner betraktades som vilseförda. Senare historieforskning som baseras på dokument från de ryska arkiven visar att det var föräldragenerationen som hade rätt. Omedelbart efter vinterkrigets slut planerade Stalin en storoffensiv mot Finland. Att den inte blev av berodde på att Sovjet självt angreps av Tyskland.

Meinander var något i underläge på grund av språket och han talade långsammare. Men jag fäste mig vid Arnstads arrogans mot Meinander: ”Men snälla Henrik, kan jag få tala till slut!” Naturligtvis kan ingen debattör ”få tala till slut”. Då skulle ju denne ”låsa talkanalen” för egen räkning, vilket Arnstad utnyttjade.

Arnstad gjorde en växling till bokens ”Günther-del” och kom in på ämnet ”att göra upp med sin historia” och menade då på fullt allvar att det hade Maria-Pia Boëthius gjort för Sveriges del på 1990-talet genom sin bok ”På heder och samvete”. Jag känner ej till om den boken, som utkom 1991, är bekant i Finland.

Boëthius alster är en förolämpning mot allt vad historia heter i det att hon gisslar samlingsregeringen Per-Albin Hansson och hans politiska strategi under kriget att inte vara kraftfull, bestämd och tydlig och att inte rakryggat håla fast vid den av Sverige proklamerade neutralitetspolitiken. I Stället valde han att vara vag och undfallade, att dra varje uppkommet krisläge i långbänk och hoppades att det skulle lösa sig av sig självt eller passera

Militärhistorikern Jan Linder, förklarar kort hur det hela låg till att Per-Albin Hansson var den obestridde ledaren i Sverige under hela den tid Hitler styrde och ställde i världen. Boëthius har grundligt fel när hon påstår att samlingsregeringen tillkom som ett slags konspiration för att tyska oppositionen från folket.

Boëthius fortsätter med: Tidningarna kommer ibland med sensationella avslöjanden och nya fakta. Men de efterkrigsfödda begriper sällan avslöjandena därför att de kan inte sätta in dem i sitt sammanhang. Detta har jag (Boëthius) försökt lösa genom att skriva en bok fylld av fakta och en anklagelseakt där jag ställer de ännu obesvarade frågorna.

Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt att framföra fakta och ställa anklagelser i samma bok?

Kenth Zetterberg är professor i historia och forskare som reagerat Boëthius som säger att boken är ensidig, tendentiös och fylld med konstiga perspektiv och tolkningar. Men den som inte kan framleta fakta och sätta dem i sina sammanhang i ”dåtiden” det är faktiskt Boëthius.

Och så kan vi fortsätta och leta och finna underligheter i denna bok av Boëthius som Arnstad hyllar i Sveriges Radio den 8 dec år 2006. Då finns det bara två svar om orsaken till Arnstads positiva ordalag om Boëthius;

Svar 1- Arnstad har en stark strävan att tillhöra de rätta meningarnas forum för att därigenom kunna få ekonomiskt vederlag för forskningsuppdrag på universitet eller högskola. Ty det är svårt idag att tilldelas medel i området historia om inte resultatet nedvärderar Sverige och dess befolkning, som nazi-anstruket under tiden för andra världskriget. Ty detta vet jag – Skribenten att det förhåller sig så!

Svar 2 – Arnstad har fullständigt tappat all orientering i vad området historia innebär.

Nå – Arnstad, vad blir svaret 1 eller 2?

Det är just det som Skribenten skriver som får mig att betäckna Arnstad som historierevisionist.

Han undviker att använda namnet Soviet, utan använder begreppet De Allierade. Nått som är felaktigt, Storbrittanien förklarade Finland motvilligt krig den 6 december 1941. Men de utkämpades aldrig några krigshandlingar.
USA förklarade aldrig krig, utan hade fram till Ryti-Ribbentrop pakten fulla diplomatiska förbindelser.

Helt klart är att mellan krigsperioden händelser från mars 1940 till juni 1941 är komplexa och inte helt entydiga. Helt klart är att den finska politiska ledningen kämpade med en ångest fylld balansgång för att bevara sin frihet, undan Sovjetisk aggrision - Att lyfta ut Sovjets reaktioner och handlingar ur perioden är ren historie förfalskning.

Jag kan förstå att man är krittisk mot dödligheten i de finska interneringslägrena, men att insunera att dessa läger var huvudsyftet med den finska krigföringen är ren historieförfalskning. Lägren var bland annat uppförda för att förhindra att Sovjetiska partisaner fick en rekryteringsgrund.

Arnstad nämner givetviss ingenting om den östkarelskafrågan. Redan under början av 20 talet började Sovjet systematiskt förtrycka den finsktalande majoriteten av den östkarelska befolkningen, det första Gulaglägret annlades just för Östkarelare. I freden i dropta hade öppnats för en folk omröstning om de två östkarelska kommunerna Repola och Porajärvi- och dess eventurlla anslutning till Finland. Givetviss skedde ej så och ett uppror blossade upp och slogssnabbt ner med stora represalier. Även byggnaden av vitahavs kanalen utgjordes av östkarelsk slavarbetskraft, medellivslängden var bara några månader.
Med detta i baggaget kan man ju också välja att se den finska offensiven i Östkarelen som ett befrielse krig i soldaritet med den Östkarelska befokningen mot det Sovjtisk-Stalinistiska förtrycket. Så ser jag det.....

Hungersnöden och dödligheten skall enligt uppgift ha varit mycket högre i Östkarelen under tvångskolektiviseringen, dvs under fredstiden, så kanske tog ändå finnarna bättre hand om den Östkarelska befolkningen än Soviet-kommunisterna.

Henrik Arnstad är så uppfylld av sina lögner att han inte ser att han har fel!

Tre exempel: om ansvaret för de finska koncentrationslägren, om vem som anföll vem i fortsättningskriget respektive om avsaknaden av filmen Framom Främsta Linjen - där Arnstad totalt går fel i alla avseenden.

Däremot resonerar han precis som man förväntar att en socialist skall göra; utan referenser till den historiska kontexten vräker han ur sig hel- och halvlögner som passar i en retorisk uppbyggnad för att driva fram tesen om "Det onda Finland". Jag skäms så svensk jag är!

Du skall inte skämmas som svensk, ty det är precis det som är målsättning för historieförfalskarna, Skrivsakligt om historien, redovisa med källor och referenser, så skall vi nog knäcka Arnstad och hans kamrater.

Bifogar ett litet inlägg från den tid då Finldas frigörelse från Ryssland inleddes efter Rysslands nederlag i första världkriget.

= = =
Genom freden i Fredrikshamn 1809 fastslogs Finlands skilsmässa från Sverige. Finland blev förenat i en ”personalunion” med det ryska kejsarriket. Kejsar Alexander I infriade i stort sett tidigare löften till Finland, tidigare erövrade landskap återförenades med moderlandet och självstyren upprättades. Men friheten blev kort, under efterträdaren Nikolaus I satte en motreaktion in. Under 1880-talet senare hälft fick Finlands på allvar känna av det ryska herraväldet. Det som kallades ”panslavismen”, som skulle omfatta alla slaviska stater utanför Ryssland, skulle påtvinga dem rysk kultur och förvaltning. Den ryska politiken drabbade Finland med full kraft i början av 1880-talet. Då följde ett hänsynslöst förtryck från de ryska myndigheterna parallellt med motstående kamp för en nationell finsk kultur och egenart. Det ryska nederlaget mot Japan 1904-05 medförde ett kort andrum. Det var dock första världskriget och Rysslands sammanbrott som gjorde det möjligt att Finland kunde frigöra sig i dec 1917.

På nyåret 1918 kom det till öppna strider mellan de borgerliga, som hade majoritet i lantdagen, och röda garden som fick stöd av kvarblivna ryska trupper. Efter hårda strider segrade ”de vita” med hjälp av tyska trupper och ett 1000-tal svenska frivilliga. Den vita armén tågade in i Helsingfors den 16 maj 1918 under Mannerheims befäl. Finlands politik under mellankrigstiden hade fokus på landets utsatta läge samt befolkningen uppdelning i två i språkligt hänseende skilda folkgrupper. Närheten till Sovjetryssland gjorde att stor kraft ägnades det finska försvaret därtill kom att inställningen till kommunismen blev långt mer avståndstagande än i övriga norden.

Vid presidentvalet den 25 juli 1919 blev professor Ståhlberg statsöverhuvud. Med ryssland rådde officiellt krig men freden slöts i Doprat 14 okt 1920. Senare blev det åter tvister eftersom Sovjet inte gav Östkarelen den i fredstraktatet utlovade automin. Kommunismen i Finland höll sig vid liv även om ”de vita” hade segrat. År 1923 häktades de kommunistiska riksdagsledamöterna och anklagades för högförräderi för sina förbindelser med sovjetunionen

Varför ryssarna måste kastas ut ur Finland om det talar Martti Ahti i sin bok ”Akivisterna och Andersson” då han i en episod berättar om den finske kommendanten Karl (Kai) Donner med befäl över det finska gränslandet och Ryssland.

”Som kommendant var Donner satt att bevaka en gräns som skilde två världar åt. Gränslandet var för honom totalt främmande. Han hade vistats i Finland och rest omkring i Ryssland, men hade ingen aning om att delar av Finland till det yttre var fullständigt lika som Ryssland. Människorna talade gärna ryska, husen liknade de ryska, skyltarna var på ryska. Han häpnade och vart förbannad. Donner lägger märke till korruptionen, försunkningen som följd av det ryska inflytandet. Han upprörs av mutorna, smugglingen, prostitutionen och över gränslandets moraliska förfall. Ortens polismästare bor på krogen. De två läkarna i trakten är ständigt berusade och drabbas allt som oftast av dilierumattacker. Just därför måste ryssarna kastas ut ur Finland.

Jag citerar mig själv som hastigast, för att rätta till ett misstag - se det fetstilta ovan.

Herr Arnstad har tyvärr inget syfte att skriva sakligt - han är tesdrivare och med anekdotisk evidens vilket är det han sysslar med - kan han/man bevisa nästan vad som helst. Att han sedan spär på sitt anekdotiska historiebygge med lögner och felaktigheter - vilka bland annat påtalats av bland andra Harry Järv respektive Henrik Meinander - och över huvud taget inte kommenterar eller erkänner sina uppenbara felaktigheter ja, då är det hela över.

Sedan är det givetvis så att herr Arnstad har ingen trovärdighet kvar. Det som är intressant är hur många inbjudningar han får från media för att försvara sina ohyggligheter. Men det stämmer väl överens in på den PK-linje som SR och andra media driver - att allt det Finland gör är inte bra eftersom de har försvarat sitt land i krig och krig är ju fel särskilt som det fördes mot en av segrarmakterna i andra världskriget. Alltså måste Finland stå på fel sida.

Det är oerhört enkelt att driva den här typen av teser och att få nyttiga idioter (läs: herr Arnstad) att göra jobbet. Dessvärre för SR och andra så får de se herr Arnstad bli söndersmulad gång efter annan; i DN, i SvD, i finska svenskspråkiga media, på Axis History Forum, på SR. Men det kommer inte hindra PK-linjens förespråkare att fortsätta sitt tesdrivande, det är bara ett "hack i kurvan".

Historierevisionisten har blivit FB are!

Ni hittar honom under hans egen tråd på skvaller.

http://www.flashback.org/showthread...=1#post5800593

http://sydsvenskan.se/malmo/article5...s-bunkrar.html