Urkunders värde?

Efter en del hätska diskussioner i I&I har jag funderat en del på vilket värde man ska lägga i antika texter. Vissa håller tex Tacitus och Jordanes högt medans andra (som jag) anser att dom bör tas med en rejäl omgång salt. Vad säger ni andra? Bör vi lägga nån vikt vid såna påståenden som att goterna var svenskar?

Antika texter får väl behandlas med källkritisk metod på samma sätt som andra historiska urkunder. Problemet är att man i regel har färre referenser att jämföra dessa antika/äldre texter med. För att ta Tacitus som exempel så är det i princip endast hans text vi har om germanerna från denna tid. Vi kan alltså inte jämföra flera källor med varandra, utan får i högre grad förlita oss på arkeologi vilken är betydligt mer spekulativt. Arkeologin kan bekräfta uppgifter om materiell kultur och i viss mån avslöja samhälleliga strukturer, men talar inte om för oss vad folk kallade sig själva, vad de trodde på, hur de resonerade osv.

Det finns olika angreppsätt gällande källkritisk metod, men förenklat går det ju ut på att sönderdela urkunden och beakta vissa kritiska frågeställningar: Vem/vilka producerade skriften, för vem/vilka producerades texten, i vilket syfte tillkom den, hur förhåller sig urkunden tidsmässigt till de uppgifter den framför, hur förhåller den sig geografiskt, rör det sig om ögonvittnesskildringar eller hörsägen, är den beroende av andra källor?

För att kortfattat ta Tacitus De Origine et situ Germanorumsom exempel så ser vi hur upphovsmannen är en bildad romare som själv befinner sig långt ifrån det geografiska rum han beskriver, dock i samma tid. Han är själv inget ögonvittne utan förlitar sig på vad andra har förmedlat, det är alltså ingen förstahandskälla. Vidare riktar sig texten till Roms politiska toppenskickt, och förmodas ha syftat till att understryka faran med de stammar som levde utanför imperiets gränser. Tacitus har alltså ett intresse av att visa på hur germanerna skiljer sig från Roms medborgare. Därför kan vi inte utan vidare ta hans berättelse bokstavligt och okritiskt svälja allt som påstås. Studerar vi texten ser vi också flera religiösa och andra metafysiska anspelningar (t.ex. kommer Odysseus in på ett hörn) som tydligt visar att en del av materialet bygger på legender och myter. Å andra sidan ser vi i Germania också kontrollerbara sanningar såsom namnen på olika ethnier vilka vi kan bekräfta från senare tider: exempelvis bataver (i nederländerna), frisii (friser), marvingii (merovinger), Burgundiones (burgunder), gotones (goter), suiones (svear), aestii (ester lr litauer), fenni (samer) m.fl.

Å andra sidan så har ju 1800-talets fornforskare hängt på fynd på nam,n som dom funnit hos just Tacitus. Det hela leder till en underlig form av cirkelbevis där föremål "bevisas" vara bataviskt tex enbart på grunden att Tacitus nämner just den stammen. Modern forskning visar ju på attde nomadiska stammarna i europa ofta var tillfälliga konstruktioner som enbart slog sig ihop föe specifika ändamål

En sanning med modifikation. Dels kunde man under antiken/medeltiden räknas till en viss ethnie beroende på vem man följde (således kunde alla följeslagare till en chattihövding betraktas som "chattier" även om de hade ett annat ursprung) och dels brukade antika författare överdriva, t.ex. påstod det att "hela det svebiska folket" var på march när det i själva verket rörde sig om en mindre arméstyrka som dessutom innehöll allierade krigare från andra folk. Men oavsett problematiska benämningar har vi ändå ett antal namn som senare (och i vissa fall) tidigare förekommer i skrivna källor, alltså måste det ha existerat vissa kontinuiteter. Det vore extremt långsökt att t.ex. hävda att det inte skulle finnas något samband med de suiones som Tacitus skriver om och de senare omtalade sviar.

Nej.

Referens: Myten om goterna av Ingmar Stenroth.

Angående goternas påstådda koppling till (det som idag är) Sverige:
Kom det gotiska folket från Sverige? Knappast. Fanns det människor i det som senare blev Sverige som under romersk järnålder kallade sig goter och/eller deltog i goternas fälttåg? Ja med största sannolikhet.

Vi vet tack vare ett rikt arkeologiskt material att kontakterna mellan skandinaverna och Rom samt övriga kontinenten var många och regelbundna. Folk från Skandinavien har beviserligen deltagit både som soldater i romersk tjänst samt som krigare i "germanska" arméer. Sedan har vi den språkliga kopplingen Got-Göt (Götaland, Gotland osv) som knappast är en slump. Vi vet att goterna en tid uppehöll sig vid Östersjön, i nuvarande Polen. Med tanke på att vatten förr itiden förenade snarare än skiljde människor åt så torde dessa Östersjögoter ha haft regelbunden kontakt med skandinavierna. Förmodligen gifte man sig med varandra och hade ett handelsutbyte. Krigare från dagens Sverige måste ha svurit trohet till gotiska herrar och följt dem på deras härtåg, antingen i romersk tjänst eller mot Rom.

Ja, men fenomenet är äldre än 1800-talet.

På medeltiden hade städer och särskilt kyrkor behov av att visa hur gamla de var. Svenska biskopar fick t ex anciennitet och hedersplatser pga det gotiska.

Liknande saker hände i Nijmegen i Nederländerna, som kallades Noviomagus i latinska texter. Men det fanns inget där mellan 500 och 1000, och det antika och karolingiska Noviomagus batavorum är mer sannolikt Noyon i Frankrike.