Citat:
Ursprungligen postat av EdgeofEnding
Och nu till en dialektfråga: Boken säger att 5 uttalas fynf. Dock sjunger Till i Rammstein fönf. Är det en dialekt, och om ja, varifrån?
Jag lyssnade just på "Sonne" där Till räknar förbi fem och där uttalar han det absolut inte dialektalt. Hans uttal är visserligen mer vardagligt än vårdad, men det finns inte spår av dialekt.
Anledningen till att du uppfattar (!) vokalen som ett "ö" är en viktig skillnad mellan svenskan och tyskan generellt i uttal. Tyskarna uttalar nämligen sina vokalljud mer slappt än vad vi gör, och hamnar därför närmare
schwa i allt vokaluttal.
Just det svenska y-ljudet är väldigt extremt och kräver att man anstränger munnen, så där blir skillnaden tydlig. Det tyska y-et ligger närmare mitten av munhålan och kräver mindre rundning av munnen, så för en svensk låter det som ett ljud mellan svenska y, u och ö.
Ett annat exempel är det tyska ordet "irgendwo", som svenska skolelever uttalar med svenskt "i", medan de flesta tyskar säger "örgendwo" eller kanske "ergendwo", med vokalljud (ö och e initialt) som är betydligt slappare än våra svenska klara och tydliga, eftersom det alltså "egentligen" är ett mycket slappt "i" som närmat sig schwa och uttalas gutturalt ihop med det följande tungrots-r:et.
Ett gott råd jag givit mina elever som lärare i tyska är att slappna av i munnen, som om de vore tandläkarbedövade, när de pratar tyska.
Vi svenskar har en fördel när vi lär oss främmande språk, eftersom vi har extremt många olika vokalljud som också många är mycket extrema och kräver en del mungymnastik; "y" är ett bra exempel, liksom vårt unika "u". Vi kan uttala och urskilja med öronen de flesta vokalljud som förekommer i främmande språk.
Samtidigt blir vårt uttal av främmande språk lätt övertydligt om vi håller oss till läsuttal och svenska vokalljud.
(Ett kul exempel på vokalrikedomen, som nysvenskar ofta har svårt med, är namnet
Akalla, som har tre olika kvalitativt skilda a-ljud. Tyskan har bara ett a-ljud, som kan vara långt eller kort.)