Denna tråd påminner mig om min vilda ungdom för snart 20 år sedan då jag ägnade mig hel del åt att försöka rena Klorex 55.
På den tiden var, till skillnad mot idag, annan försäljning av klorat och perklorat till privatpersoner förbjuden, av rädsla för användning vid terrordåd. Den lagen togs bort efter kommunismens fall, och senare förbjöds i stället försäljningen av Klorex, förmodligen av miljöskäl.
Klorex 55 inehöll 55 % natriumklorat, och 45 % natriumklorid, samt något blått färgämne. Syftet med natriumkloriden var att göra preparatet mindre kraftigt som oxidationsmedel, förmodligen både för att förhindra olyckor vid ovarsam hantering, och försvåra tillverkning av bomber.
Enligt vad jag hört på senare tid fanns det innan Klorex förbjöds även Klorex med rent natriumklorat att köpa i större förpackningar på Lantmännen, men det visste jag tyvärr, eller kanske som tur var, inte i min ungdom.
Min första erfarenhet av Klorex bestod av en mycket gammal, sönderostad burk inehållande en stor, blå klump, som jag och en polare hittade i en gammal lada hemma hos honom. Vi kunde först inte förstå vad det var vi hittat, men burken var inte värre däran att det fortfarande gick att läsa texten på den. "K-l-o-r-e-x" bokstaverade jag sakta, och sedan utbrast jag förtjust "KLOREX!!" Att man kunde göra bomber med Klorex och socker, det hade jag hört någonstans.
Sedan vidtog en perido av intensivt experimenterande för mig och några polare. Vi blandade klorexet med allt vi kunde komma på för att hitta den bästa blandningen. Mina tidigare pyrotekniska erfarenheter bestod av riktigt kasst svartkrut, så klorexet var ett rejält lyft. En blandning av klorex, kol, och svavel, brann ruskigt snabbt, och fick det passande namnet "supersvartkrut".
Denna gamla burk klorex var säkerligen rent natriumklorat. Har faktiskt aldrig sedan dess använt något oxidationsmedel som var så brutalt reaktivt!
Vi lyckade senare övertala min mor att inhandla mer Klorex, men jag blev rätt besviken när jag på burken kunde läsa att det bara innehöll 55% klorat, och började fundera på hur jag skulle rena det. Min pappas kusin, som då jobbade på Sprängämnesinspektionen, upplyste mig något spydigt om att resterande 45% utgjordes av natriumklorid, och hävdade att den skulle jag aldrig kunna få bort.
Min mor hade dock läst kemi på universitetet, så jag hade god tillgång till kemiböcker. Det tog mig inte lång tid att lista ut att jag skulle kunna fälla ut kaliumklorat ur klorexet med kaliumklorid. Efter att sådan inhandlats på Kebo Lab började jag experimentera, och snart hade jag fått fram någorlunda rent kaliumklorat.
Sedan kunde jag för första gången börja experimentera med färgade satser. Tror jag var omkring 14 år vid den här tiden, och allt jag visste om pyroteknik hade jag lärt mig i gamla uppslagsböcker. De satser jag gjorde på den tiden är inget jag skulle göra om idag, men såvitt jag minns så hade särskilt mina blå stärnor rätt bra färg.
Jag skulle idag, när jag är äldre och mer påläst, inte rekommendera någon att experimentera med att göra eget klorat, varken av Klorex, eller på något annat sätt. Klorater är kända för att vara opålitliga, i synnerhet om de har låg renhet och innehåller föroreningar i form av exempelvis klorid.
Mitt råd är att använda klorexet till det det är avsett för, nämligen ogräsbekämpning, och i stället inhandla kemikalier avsedda för pyrotekniska tillämpningar hos lämplig leverantör. Visst, det kostar en slant, men har man inte råd med kemikalier av rimlig kvalitet, bör man nog skaffa sig en annan hobby.
Mvh,
Kaj
