2006-10-05, 19:27
#1
Följande inlägg publicerades av Kenneth Sandberg på Sverigedemokraternas forum (http://forum.sdungdom.se) kl 17:15 torsdagen den 5 oktober 2006. Drygt 20 minuter senare var det borta, censurerat av partiledningen.
Så fuskade partiledningen bort den kanske sista möjligheten att rädda Sverige!
Massinvandringen har fört vårt land allt närmare en katastrof. Det som skulle kunna avvärja att Sverige inom ett par decennier förvandlas till ett Balkan och Mellanöstern i kubik vore att SD kom in i riksdagen senast genom det nu avverkade valet. Genom misslyckandet har nu partierna i Riksdag och Regering dessvärre fått fria händer att fullborda katastrofen…
Alla förutsättningar fanns för handen efter framgången i 2002 års val. Från partiets sida behövdes huvudsakligen en offensiv och klarspråkig dialog med svenska folket, plus en sammansvetsning av partiet för att optimera motivationen och effektiviteten hos medlemmar och aktivister.
Dessvärre har den nuvarande partiledningen istället prioriterat att bli erkända som rumsrena hos våra motståndare genom att tona ned profilfrågan. Samt – och ännu allvarligare - decimerat partiets andel av politiskt erfarna och resursstarka aktivister genom utfrysningar och utmanövreranden.
Konsekvensen av detta har blivit att stora delar av partiorganisationen på flera håll i landet förlamades och berövades förutsättningarna att fungera optimalt i årets valrörelse. Och ute bland potentiella sympatisörer har osäkerheten över vad SD egentligen är och står för fått dem att tveka med att ta steget in i partiet och kandidera i de lokala valen.
Resultatet står nu klart; Sverigedemokraterna missar Riksdagen - vilket är ett stort misslyckande för partiet och fatalt för Sverige!
Bakgrunden
Sedan flera år tillbaka har SD brottats med interna motsättningar. I och för sig inget unikt för Sverigedemokraterna och närmast oundvikligt för ett parti som bara är några år gammalt och som växer hastigt. Problemet är att SD saknar en lagledare som förstår vikten av och har ambitionen att skapa ett lag. Vilket är något helt annat än den nuvarande partiledningens toppstyrning där dom som inte okritiskt ställer in sig i ledet och säger ja och amen till Verkställande Utskottet betecknas som partiskadliga och exkluderas.
Partiledarbytet vid riksårsmötet 2005 var befogat. Mikael Jansson hade gjort en hedersvärd insats under sina tio år som partiledare, men var oförmögen att ta itu med de sönderfrätande fraktionsstriderna på ett sätt som kunde skapa en laganda i ledningen och i partiorganisationen. Motsättningarna och skyttegravskriget mellan ”Bunkergänget” i Stockholm, ”De fyras gäng” i Syd, ”Tokarna i Göteborg”, m fl, tenderade att öka istället för att biläggas.
Möjligheten att i någorlunda god tid före valet 2006 skapa en konstruktiv partiledning och utveckla en partiorganisation präglad av laganda och motiverad för en valrörelse, fanns så sent som inför Riksårsmötet 2005. Undertecknad var med och skrev under en artikel i SD-Kuriren i december 2004 där behovet av en förändring och utveckling av partiets ledning framfördes. Min förhoppning var att artikeln skulle initiera en öppen och konstruktiv dialog i medlemskadern om hur vi på lämpligaste sätt komponerade en partiledning vid Riksårsmötet och inför valrörelsen 2006.
Olyckligtvis kapades detta initiativ av Sydfalangen. En massiv kampanj för Jimmie Åkesson som ny partiledare igångsattes genast och redaktörerna för SD-Kurirens pappers- respektive internetupplaga, Richard Jomshof och Björn Söder, deklarerade raskt i februari månad att valberedningen bestämt sig för Jimmie Åkesson. Detta fyra månader före Riksårsmötet – och utan att medlemmarna givits möjlighet att sätta sig in i situationen för att i öppna och reellt demokratiska former kunna diskutera fram den optimala lösningen för partiet.
Undertecknad gjorde inför Riksårsmötet ett försök att bredda diskussionen genom att föra på tal dåvarande partisekreteraren Jan Milld som ett alternativ. Dennes dokumenterade erfarenhet och kapacitet genom decennier av kamp för Sverige – som redaktör för Blågula Frågor bland många andra samhällsengagemang – kunde, ställt i relation till den unge och oerfarne Jimmie Åkesson, ge SD den bild av mognad och stabilitet som motverkade motståndarnas beskrivning av partiet såsom en oseriös och ungdomlig företeelse i nivå med andra ungdomsförbund.
Initiativtagarna till Åkesson-kampanjen tog detta som ett hot mot deras planer för partiet och var helt ointresserade av att ens överväga en lösning där de båda kompletterade varandra i partiets ledning. T ex såsom två språkrör eller i form av en partiledare jämte en partiordförande. Istället framförde Jonas Åkerlund till Jan Milld kvällen före riksårsmötet upplysningen att om han dristade sig att kandidera till partiledarposten, så ”var han rökt” i SD. I lite andra ordalag informerades också undertecknad av Richard Jomshof om det ohälsosamma för min del ifall jag nominerade Jan Milld.
Och med stöd av framförallt Martin Kinnunens mobilisering inom ungdomsförbundet kunde man så vid riksårsmötet den 7 maj 2005 säkra valet av den 26-årige SDU-ordföranden Jimmie Åkesson till ledare för moderpartiet Sverigedemokraterna.
Partiledningens arbete
Självklart har den nya partiledningen en del kvalitéer. Syd-kvartetten i verkställande utskottet - Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är skicklig, inte minst när det gäller att producera dokument, tidskrifter och internet-sajter.
De områden och faktorer som orsakade att SD missade riksdagen är å andra sidan det som den ungdomligt självtillräckliga kvartetten gravt misskött och som också blev helt avgörande för valresultatet. Grovt indelat handlar det om tre områden:
1. Partiets interna ledning:
• Frånvaron av en ödmjuk partilednings ärliga syfte att skapa ett lag av SD:arna runt om i landet. Samt därmed bristerna i organisering och framförhållning gällande det praktiska arbetet ute i landet och inför valrörelsen.
2. Partiets externa kontakter:
• Trots det stora behovet av såväl ekonomiskt som opinionsmässigt stöd har inga seriösa ansträngningar gjorts att söka kontakt med och skapa relationer till potentiella sponsorer och opinionsbildare.
3. Partiets politiska budskap:
• Huvudstrategin har varit att slipa av udden i SD:s politiska program, i förhoppning om att bli erkända som salongsfähiga av motståndarna. Därmed försatt SD möjligheten att provocera övriga partier att - såsom Dansk Folkeparti så framgångsrikt arbetat i Danmark - successivt anamma SD:s politik i försök att muta in väljarna.
Konkret om partiets interna och organisatoriska hantering
En ansvarsfull partiledning borde visa storsinthet gentemot de distrikt, avdelningar och partikamrater som i samband med ett riksårsmöte har ”lidit nederlag”. Sammankallande till ärligt syftande försoningsmöten och skapande av laganda borde därför vara en av de första uppgifterna för en ny partiledning. Istället valde man den hårda linjen att med majoritetsstöd exkludera alla minoriteter och prioritera den totala makten och kontrollen över partiorganisationen.
Så utnyttjades olika avdelningar och individer i ett cyniskt spel till att successivt bekämpa varandra, varefter de sedan uppdraget var genomfört själva förpassades ut i marginalen. Konkret innebar det hela avdelningars försvinnande och att stora delar av landets regioner/distrikt exkluderades från såväl partistyrelsen som från den riksdagsvallista som partiledningen drev igenom på riksårsmötet.
Mina vädjanden och förslag om samrådsmöten för att lösa upp situationen bemöttes med ignorans och arrogans av den maktfullkomliga partiledningen.
Därav en situation inför valet som – utan alltför stor överdrift – skulle kunna beskrivas enligt nedan:
• Göteborg; I det närmaste strejk- och upprorstillstånd.
• Västregionen som helhet; Kaos och spillror.
• Stockholm; Halvt på tomgång – med mycken frustration.
• Delar av Uppsala, Örebro, Värmland och Skåne; Stor frustration och eroderad motivation.
• I drygt 75 procent av landets kommuner saknades SD-verksamhet överhuvudtaget.
Beträffande förberedelserna inför valrörelsen framförde undertecknad i partistyrelsen dryga halvdussinet förslag gällande det praktiska arbetet. För att ute i landet ge kadern förutsättningar att själva utveckla lokalorganisationer och förbereda och bedriva en valrörelse, bl a hjälp med:
• Producerandet av lokala flygblad.
• Underhåll av lokala internet-hemsidor.
• Utlokalisering av SD-butikens resurser/material för användning ute på marknader, mm.
samt;
• Tidig partiledarturné med en kombination av offentliga och interna möten. Dels för att ge SD ett ansikte, dels för att ingjuta mod och kampanda hos enskilda medlemmar och sympatisörer ”ute i den bistra verkligheten”.
• Tidig ansökan och planering av partiledarens torgmöten ute i landets tre största städer. Detta för att redan i förtid få debatt och rubriker kring SD:s arbete och ambitioner inför valet.
• 1-2 dagars stationering per vecka av partiledaren i Stockholm, motiverat av den koncentration av politiska institutioner och massmedier som finns i huvudstaden.
Fortsätter nedan ...
Så fuskade partiledningen bort den kanske sista möjligheten att rädda Sverige!
Massinvandringen har fört vårt land allt närmare en katastrof. Det som skulle kunna avvärja att Sverige inom ett par decennier förvandlas till ett Balkan och Mellanöstern i kubik vore att SD kom in i riksdagen senast genom det nu avverkade valet. Genom misslyckandet har nu partierna i Riksdag och Regering dessvärre fått fria händer att fullborda katastrofen…
Alla förutsättningar fanns för handen efter framgången i 2002 års val. Från partiets sida behövdes huvudsakligen en offensiv och klarspråkig dialog med svenska folket, plus en sammansvetsning av partiet för att optimera motivationen och effektiviteten hos medlemmar och aktivister.
Dessvärre har den nuvarande partiledningen istället prioriterat att bli erkända som rumsrena hos våra motståndare genom att tona ned profilfrågan. Samt – och ännu allvarligare - decimerat partiets andel av politiskt erfarna och resursstarka aktivister genom utfrysningar och utmanövreranden.
Konsekvensen av detta har blivit att stora delar av partiorganisationen på flera håll i landet förlamades och berövades förutsättningarna att fungera optimalt i årets valrörelse. Och ute bland potentiella sympatisörer har osäkerheten över vad SD egentligen är och står för fått dem att tveka med att ta steget in i partiet och kandidera i de lokala valen.
Resultatet står nu klart; Sverigedemokraterna missar Riksdagen - vilket är ett stort misslyckande för partiet och fatalt för Sverige!
Bakgrunden
Sedan flera år tillbaka har SD brottats med interna motsättningar. I och för sig inget unikt för Sverigedemokraterna och närmast oundvikligt för ett parti som bara är några år gammalt och som växer hastigt. Problemet är att SD saknar en lagledare som förstår vikten av och har ambitionen att skapa ett lag. Vilket är något helt annat än den nuvarande partiledningens toppstyrning där dom som inte okritiskt ställer in sig i ledet och säger ja och amen till Verkställande Utskottet betecknas som partiskadliga och exkluderas.
Partiledarbytet vid riksårsmötet 2005 var befogat. Mikael Jansson hade gjort en hedersvärd insats under sina tio år som partiledare, men var oförmögen att ta itu med de sönderfrätande fraktionsstriderna på ett sätt som kunde skapa en laganda i ledningen och i partiorganisationen. Motsättningarna och skyttegravskriget mellan ”Bunkergänget” i Stockholm, ”De fyras gäng” i Syd, ”Tokarna i Göteborg”, m fl, tenderade att öka istället för att biläggas.
Möjligheten att i någorlunda god tid före valet 2006 skapa en konstruktiv partiledning och utveckla en partiorganisation präglad av laganda och motiverad för en valrörelse, fanns så sent som inför Riksårsmötet 2005. Undertecknad var med och skrev under en artikel i SD-Kuriren i december 2004 där behovet av en förändring och utveckling av partiets ledning framfördes. Min förhoppning var att artikeln skulle initiera en öppen och konstruktiv dialog i medlemskadern om hur vi på lämpligaste sätt komponerade en partiledning vid Riksårsmötet och inför valrörelsen 2006.
Olyckligtvis kapades detta initiativ av Sydfalangen. En massiv kampanj för Jimmie Åkesson som ny partiledare igångsattes genast och redaktörerna för SD-Kurirens pappers- respektive internetupplaga, Richard Jomshof och Björn Söder, deklarerade raskt i februari månad att valberedningen bestämt sig för Jimmie Åkesson. Detta fyra månader före Riksårsmötet – och utan att medlemmarna givits möjlighet att sätta sig in i situationen för att i öppna och reellt demokratiska former kunna diskutera fram den optimala lösningen för partiet.
Undertecknad gjorde inför Riksårsmötet ett försök att bredda diskussionen genom att föra på tal dåvarande partisekreteraren Jan Milld som ett alternativ. Dennes dokumenterade erfarenhet och kapacitet genom decennier av kamp för Sverige – som redaktör för Blågula Frågor bland många andra samhällsengagemang – kunde, ställt i relation till den unge och oerfarne Jimmie Åkesson, ge SD den bild av mognad och stabilitet som motverkade motståndarnas beskrivning av partiet såsom en oseriös och ungdomlig företeelse i nivå med andra ungdomsförbund.
Initiativtagarna till Åkesson-kampanjen tog detta som ett hot mot deras planer för partiet och var helt ointresserade av att ens överväga en lösning där de båda kompletterade varandra i partiets ledning. T ex såsom två språkrör eller i form av en partiledare jämte en partiordförande. Istället framförde Jonas Åkerlund till Jan Milld kvällen före riksårsmötet upplysningen att om han dristade sig att kandidera till partiledarposten, så ”var han rökt” i SD. I lite andra ordalag informerades också undertecknad av Richard Jomshof om det ohälsosamma för min del ifall jag nominerade Jan Milld.
Och med stöd av framförallt Martin Kinnunens mobilisering inom ungdomsförbundet kunde man så vid riksårsmötet den 7 maj 2005 säkra valet av den 26-årige SDU-ordföranden Jimmie Åkesson till ledare för moderpartiet Sverigedemokraterna.
Partiledningens arbete
Självklart har den nya partiledningen en del kvalitéer. Syd-kvartetten i verkställande utskottet - Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är skicklig, inte minst när det gäller att producera dokument, tidskrifter och internet-sajter.
De områden och faktorer som orsakade att SD missade riksdagen är å andra sidan det som den ungdomligt självtillräckliga kvartetten gravt misskött och som också blev helt avgörande för valresultatet. Grovt indelat handlar det om tre områden:
1. Partiets interna ledning:
• Frånvaron av en ödmjuk partilednings ärliga syfte att skapa ett lag av SD:arna runt om i landet. Samt därmed bristerna i organisering och framförhållning gällande det praktiska arbetet ute i landet och inför valrörelsen.
2. Partiets externa kontakter:
• Trots det stora behovet av såväl ekonomiskt som opinionsmässigt stöd har inga seriösa ansträngningar gjorts att söka kontakt med och skapa relationer till potentiella sponsorer och opinionsbildare.
3. Partiets politiska budskap:
• Huvudstrategin har varit att slipa av udden i SD:s politiska program, i förhoppning om att bli erkända som salongsfähiga av motståndarna. Därmed försatt SD möjligheten att provocera övriga partier att - såsom Dansk Folkeparti så framgångsrikt arbetat i Danmark - successivt anamma SD:s politik i försök att muta in väljarna.
Konkret om partiets interna och organisatoriska hantering
En ansvarsfull partiledning borde visa storsinthet gentemot de distrikt, avdelningar och partikamrater som i samband med ett riksårsmöte har ”lidit nederlag”. Sammankallande till ärligt syftande försoningsmöten och skapande av laganda borde därför vara en av de första uppgifterna för en ny partiledning. Istället valde man den hårda linjen att med majoritetsstöd exkludera alla minoriteter och prioritera den totala makten och kontrollen över partiorganisationen.
Så utnyttjades olika avdelningar och individer i ett cyniskt spel till att successivt bekämpa varandra, varefter de sedan uppdraget var genomfört själva förpassades ut i marginalen. Konkret innebar det hela avdelningars försvinnande och att stora delar av landets regioner/distrikt exkluderades från såväl partistyrelsen som från den riksdagsvallista som partiledningen drev igenom på riksårsmötet.
Mina vädjanden och förslag om samrådsmöten för att lösa upp situationen bemöttes med ignorans och arrogans av den maktfullkomliga partiledningen.
Därav en situation inför valet som – utan alltför stor överdrift – skulle kunna beskrivas enligt nedan:
• Göteborg; I det närmaste strejk- och upprorstillstånd.
• Västregionen som helhet; Kaos och spillror.
• Stockholm; Halvt på tomgång – med mycken frustration.
• Delar av Uppsala, Örebro, Värmland och Skåne; Stor frustration och eroderad motivation.
• I drygt 75 procent av landets kommuner saknades SD-verksamhet överhuvudtaget.
Beträffande förberedelserna inför valrörelsen framförde undertecknad i partistyrelsen dryga halvdussinet förslag gällande det praktiska arbetet. För att ute i landet ge kadern förutsättningar att själva utveckla lokalorganisationer och förbereda och bedriva en valrörelse, bl a hjälp med:
• Producerandet av lokala flygblad.
• Underhåll av lokala internet-hemsidor.
• Utlokalisering av SD-butikens resurser/material för användning ute på marknader, mm.
samt;
• Tidig partiledarturné med en kombination av offentliga och interna möten. Dels för att ge SD ett ansikte, dels för att ingjuta mod och kampanda hos enskilda medlemmar och sympatisörer ”ute i den bistra verkligheten”.
• Tidig ansökan och planering av partiledarens torgmöten ute i landets tre största städer. Detta för att redan i förtid få debatt och rubriker kring SD:s arbete och ambitioner inför valet.
• 1-2 dagars stationering per vecka av partiledaren i Stockholm, motiverat av den koncentration av politiska institutioner och massmedier som finns i huvudstaden.
Fortsätter nedan ...
