2006-09-26, 02:30
#1
Hasch 
jag vet att många är trötta på haschrapporter, samma här, men
man behöver ju inte läsa om man inte är intresserad, och jag tycker
såå om att skriva, skadar ingen... ^^
............
Jag är inte en "oerfaren hasch-rökare", men jag e
samtidig inte heller den som röker såpass mycket att jag alltid
har läget under kontroll. Eftersom att jag redan röker cigg
ser jag inte det dåliga i hasch, och varför då inte förgylla det hela?
I alla fall så hade jag tagit en paus på omkring
en månad från rökat, men suget kom ifatt mig (eller förnuftet ^^)...
Så jag tänkte som vilken vettig människa som helst, "varför inte
stilla suget och röka en släng hos min gode vän", så
jag åkte dit, han slickade och klistrade ihop
en vacker hasch-pinne som jag, han och en annan god vän
rökte varsamt upp tillsammans... Vi hade det perfekta stället,
hans pappas kök eftersom att han var borta för kvällen.
vi satt där och puffade runt det runda bordet och var mycket
seriösa, sådär seriös som man bara kan va när man väl har rökt.
Smarta idéer poppa upp lika snabbt som man glömde vad det hela
handlade om...
Men oturligt nog så hamnade jag i nån slags hasch-nojja som jag
aldrig varit med om innan..
Det hela började med att min bäste vän ringde, vi pratade en stund
på mobilen och allt gick som det skulle, men när jag väl slog ihop
min mobil
fick jag för mig att jag hade slått ihop den flera gånger oerhört
snabbt, vilket fick mig att bli väldigt förvirrad... jag tänkte
igenom det hela, och ju mer jag tänkte ju snabbare fick jag för mig
att jag hade slått igen mobilen...
Så när jag väl hade grubblat igenom detta extremt länge med en plus
som en kollibri, (förmodar att det va omkring 1 minut), så började
jag tänka på vad jag hade pratat med min kompis om, grubblade mer
och mer och kom slutligen fram till att det hade varit nåt mycket
seriöst vi pratade om,
"visst ja!" tänkte jag.
Det va ju hur han skulle komma hem... Pulsen ökade
i takt med mitt dåliga samvete..
"Har jag skickat hit honom utan att han ska kunna ta sig hem?!?!?!"
tänkte jag... (han bor inte alls långt där ifrån).
Nu var jag inne i stadiet; "känner du lika mycket som jag?", jag
frågade om och om igen mina vänner om dom var lika väck som jag var,
för jag ville verkligen ha mina vänners bekräftelse på att jag inte var
ensam om högheten. Eftersom att min ena polare blir oerört seriös och
korkad när han röker fick man endast höra hans extrem-liberala tankar om
hur en värld utan lagar skulle fungerar, och vilket han gärna högt berättar
med sig själv, eller en vägg i vissa fall. Jag kände mig inte alls sugen
på att följa med i vad han jiddra om så jag vände mig till min andre
polare som satt där eftersom att han är en van rökare och blir därmed
aldrig utflippad som jag kan bli, men gillar tyvärr att göra den
förvirrade ännu mer förvirrad. Det enda hans "lugnade ord" ledde till
var att jag blev ännu mer stressad...
Nu började tankarna sammlas, en oerhört smart idé kom upp i mitt huvud,
"okej, om jag ska kunna ta mig ur detta måste jag verkligen förstå att
jag bara överdriver alltihop"
Så jag reste mig från stolen, gick modigt fram mot diskbänken
och hoppade upp på den. satt där mycket länge (tror faktist det var
länge på riktigt), och gnuggade mina fingrar besatt. Nu förstod jag att
"diskbänk-knepet" inte skulle fungera, så jag gick ut ur köket med soffan
som mål.
Jag kröp upp i lädersoffan och la mig raklång i den och bara stirrade upp
i det vita taket. Och just som jag började försvinna in i drömmarnas värld
steg vännen som jag hade haft det livsavgörande telefonsamtalet med in. Han
gick fram till mig med ett brett leende och fråga;
"känner du dig sådär inne i dig själv nu eller?"
Jag visste inte riktigt vad han menade med det och kunde därmed inte veta vad
jag skulle svara, men för att slippa komplikationer så svarade jag flummigt;
"ja?"
Jag låg kvar och stirrade i taket och började få en känsla att alla hade
gått så jag kände mig obekväm att ligga kvar själv nu när ingen var kvar i
huset, så jag reste mig och gick in i köket. Tydligen hade ingen gått
utan alla satt runt bordet och rullade en ny spliff.
Jag kände mig inte riktigt redo för ännu en, men jag kunde ju inte backa ur
nu när jag va så nära köket, jag skulle ju förmodligen bli straffad en
halvtimme senare av ett sug, och skulle då va tvungen att resa mig från
soffan.
Vi tände på och skickade runt. Nu började alla bitar passa in och stressen
försvann. Vi avlägsnade oss från köket och gick halvleende mot min polares
rum. Han satt på en skön playlist och vi alla gungade iväg tills vi
slutligen somnade...
jag vet att många är trötta på haschrapporter, samma här, men
man behöver ju inte läsa om man inte är intresserad, och jag tycker
såå om att skriva, skadar ingen... ^^
............
Jag är inte en "oerfaren hasch-rökare", men jag e
samtidig inte heller den som röker såpass mycket att jag alltid
har läget under kontroll. Eftersom att jag redan röker cigg
ser jag inte det dåliga i hasch, och varför då inte förgylla det hela?
I alla fall så hade jag tagit en paus på omkring
en månad från rökat, men suget kom ifatt mig (eller förnuftet ^^)...
Så jag tänkte som vilken vettig människa som helst, "varför inte
stilla suget och röka en släng hos min gode vän", så
jag åkte dit, han slickade och klistrade ihop
en vacker hasch-pinne som jag, han och en annan god vän
rökte varsamt upp tillsammans... Vi hade det perfekta stället,
hans pappas kök eftersom att han var borta för kvällen.
vi satt där och puffade runt det runda bordet och var mycket
seriösa, sådär seriös som man bara kan va när man väl har rökt.
Smarta idéer poppa upp lika snabbt som man glömde vad det hela
handlade om...
Men oturligt nog så hamnade jag i nån slags hasch-nojja som jag
aldrig varit med om innan..
Det hela började med att min bäste vän ringde, vi pratade en stund
på mobilen och allt gick som det skulle, men när jag väl slog ihop
min mobil
fick jag för mig att jag hade slått ihop den flera gånger oerhört
snabbt, vilket fick mig att bli väldigt förvirrad... jag tänkte
igenom det hela, och ju mer jag tänkte ju snabbare fick jag för mig
att jag hade slått igen mobilen...
Så när jag väl hade grubblat igenom detta extremt länge med en plus
som en kollibri, (förmodar att det va omkring 1 minut), så började
jag tänka på vad jag hade pratat med min kompis om, grubblade mer
och mer och kom slutligen fram till att det hade varit nåt mycket
seriöst vi pratade om,
"visst ja!" tänkte jag.
Det va ju hur han skulle komma hem... Pulsen ökade
i takt med mitt dåliga samvete..
"Har jag skickat hit honom utan att han ska kunna ta sig hem?!?!?!"
tänkte jag... (han bor inte alls långt där ifrån).
Nu var jag inne i stadiet; "känner du lika mycket som jag?", jag
frågade om och om igen mina vänner om dom var lika väck som jag var,
för jag ville verkligen ha mina vänners bekräftelse på att jag inte var
ensam om högheten. Eftersom att min ena polare blir oerört seriös och
korkad när han röker fick man endast höra hans extrem-liberala tankar om
hur en värld utan lagar skulle fungerar, och vilket han gärna högt berättar
med sig själv, eller en vägg i vissa fall. Jag kände mig inte alls sugen
på att följa med i vad han jiddra om så jag vände mig till min andre
polare som satt där eftersom att han är en van rökare och blir därmed
aldrig utflippad som jag kan bli, men gillar tyvärr att göra den
förvirrade ännu mer förvirrad. Det enda hans "lugnade ord" ledde till
var att jag blev ännu mer stressad...
Nu började tankarna sammlas, en oerhört smart idé kom upp i mitt huvud,
"okej, om jag ska kunna ta mig ur detta måste jag verkligen förstå att
jag bara överdriver alltihop"
Så jag reste mig från stolen, gick modigt fram mot diskbänken
och hoppade upp på den. satt där mycket länge (tror faktist det var
länge på riktigt), och gnuggade mina fingrar besatt. Nu förstod jag att
"diskbänk-knepet" inte skulle fungera, så jag gick ut ur köket med soffan
som mål.
Jag kröp upp i lädersoffan och la mig raklång i den och bara stirrade upp
i det vita taket. Och just som jag började försvinna in i drömmarnas värld
steg vännen som jag hade haft det livsavgörande telefonsamtalet med in. Han
gick fram till mig med ett brett leende och fråga;
"känner du dig sådär inne i dig själv nu eller?"
Jag visste inte riktigt vad han menade med det och kunde därmed inte veta vad
jag skulle svara, men för att slippa komplikationer så svarade jag flummigt;
"ja?"
Jag låg kvar och stirrade i taket och började få en känsla att alla hade
gått så jag kände mig obekväm att ligga kvar själv nu när ingen var kvar i
huset, så jag reste mig och gick in i köket. Tydligen hade ingen gått
utan alla satt runt bordet och rullade en ny spliff.
Jag kände mig inte riktigt redo för ännu en, men jag kunde ju inte backa ur
nu när jag va så nära köket, jag skulle ju förmodligen bli straffad en
halvtimme senare av ett sug, och skulle då va tvungen att resa mig från
soffan.
Vi tände på och skickade runt. Nu började alla bitar passa in och stressen
försvann. Vi avlägsnade oss från köket och gick halvleende mot min polares
rum. Han satt på en skön playlist och vi alla gungade iväg tills vi
slutligen somnade...
