2006-09-24, 17:45
#1
Svamp: Copelandia Cyanescens + annat
Ca 0,6 g
Tjej, ca 70 kg
Första gången
Bakgrund
Vi, fyra personer, två tjejer och två killar åkte till stuga. Strålande väder, fantastisk havsutsikt och grym musik.
Vi hade röka med oss och rökte konstant med jämna mellanrum. Jag och en till skulle svampa. Jag fattar inte såhär efteråt varför jag åt svampen för innan mådde jag skit så jag fick skylla mig själv
. Jag hade satt i mig diverse grejer dan innan, dumt nog plus att jag hade noja av rökat på morgonen.
Käkade svampen på en macka, det smakade inte alls äckligt. Det var ungefär vid lunch. Det tog ett tag, kanske 45 minuter sen brakade helvetet lös. Jag började må riktigt illa, alla hemska känslor kom samtidigt. Jag tappade tidsuppfattningen totalt. Jag kunde inte stänga ögonen för då blev allt tio gånger värre och hemskare. Detta höll på länge, ingen aning om tid. Jag upplevde döden, världens slut. Jag såg helvetet, allas död. Jag hade sån total dödsångest att jag lätt hade hänget mig eller kastat mig ut för ett stup om jag haft chansen. Jag förklarade för de övriga att allt de sa var meningslöst för det fanns inget mening med något, världen är död.
Det gick i vågor men det släppte aldrig helt. Inget som helst stöd fick jag av de andra, de visste ju att det gick över. Jag låg mitt på en altan i solskenet och snurrade runt och kravlade. Det var flera miljarder tanker i huvet och jag har aldrig varit så rädd. Jag fick svar på alla frågor, det fanns inte en enda existentiell fråga jag inte kunde svara på, alla onda frågor. Det gick i vågor, ibland förstod jag inte nått, inget gick ihop för mig. Jag föll genom mörkret, i en spiral i ingenstans så helt plötsligt var allt slut. Jag var vi världens ände, inget liv, inget ljust. Jag förklarade för mina polare att det inte var någon idé med något, jag var död ändå.
Samtidigt har jag rätt bra självkontroll, jag är nog ganska psykiskt stark ändå för jag lyckades i början tänka ”Det går över, jag vet att inget kan händ, det går över!”. Ju mer tiden gick så insåg jag att det aldrig skulle ta slut. Jag var samtidigt ganska säker på att det inte var en psykos, ”det händer inte mig”.
Nu när jag tänker tillbaka på det kommer jag bara ihåg sekvenser. Alla timmar jag låg, sprang runt och allt vad jag gjorde så såg jag mig själv uppifrån.
Helt plötsligt, på en sekund vände allt, ALLT. Världen exploderade i färger och allt var så vansinnigt roligt. Jag fick återigen svar på alla frågor men nu var alla svar helt sjukt roliga, det var så vanvättigt roligt. Allt, hela världen, alla saker resulterade i 1 (ett). Kommer inte exakt ihåg vad jag skrattade åt men jag tänkte mig någon som satt i luften och berättade roliga saker. Jag behövde inte bry mig om nått eftersom allt ändå var ett, jag kunde bara sväva runt i mitt godisland till värld. Jag tror att jag låg och blundade den mesta av tiden.
Jag kom inspringande, vilt skrattande och frågade om jag var blå i ansiktet, när jag tittade på mig själv skiftade jag i blått. Jag fick även uppfattningen om att Gert Fylking var där någonstans.
En av killarna hade lagt ner pajtet i plast för att vi inte skulle röka upp allt. Den var borta och det blev ett jävla hallå. Jag förstod men samtidigt inte. Det var så sjukt roligt att han hade tappat bort det. De letade länge fattade jag det som. Så går han ut på altanen där jag ligger i mina vansinniga drömmar. Då ligger det bredvid mig. Jag måste ha hittat det och tagit det utan att förstå det. Och självkart var det stört roligt för mig.
Jag upplevde inte att det började ebba ur förrän väldigt långt senare. Jollen jag rökte efter, det var den bästa i hela mig liv. Allt var sjukt flummigt, allt föll på plats, sjukt stukat!
All musik, jag förstod varför de sjöng som de gjorde. De talade till just mig och allt var helt uppenbart. ”Shit, att ingen har fattat det här innan”.
Om jag skall sammanfatta det hela kommer jag fram till att det var det absolut utan tvekan det värsta och det bästa jag har varit med om i hela mitt liv. Jag kan inte säga om jag kan rekommendera någon, det är helt enkelt upp till var och en. Jag har några trippar kvar. Frågan är hur det blir nästa gång? Självklart med mindre dos och bättre set and settings.
Det känns som jag bara nämnt 1 sak av hundra av allt jag upplevde men ni som testat förstår antar jag. Jag måste gjort precis som man inte skall göra när man testar första gången.
Ca 0,6 g
Tjej, ca 70 kg
Första gången
Bakgrund
Vi, fyra personer, två tjejer och två killar åkte till stuga. Strålande väder, fantastisk havsutsikt och grym musik.
Vi hade röka med oss och rökte konstant med jämna mellanrum. Jag och en till skulle svampa. Jag fattar inte såhär efteråt varför jag åt svampen för innan mådde jag skit så jag fick skylla mig själv
. Jag hade satt i mig diverse grejer dan innan, dumt nog plus att jag hade noja av rökat på morgonen. Käkade svampen på en macka, det smakade inte alls äckligt. Det var ungefär vid lunch. Det tog ett tag, kanske 45 minuter sen brakade helvetet lös. Jag började må riktigt illa, alla hemska känslor kom samtidigt. Jag tappade tidsuppfattningen totalt. Jag kunde inte stänga ögonen för då blev allt tio gånger värre och hemskare. Detta höll på länge, ingen aning om tid. Jag upplevde döden, världens slut. Jag såg helvetet, allas död. Jag hade sån total dödsångest att jag lätt hade hänget mig eller kastat mig ut för ett stup om jag haft chansen. Jag förklarade för de övriga att allt de sa var meningslöst för det fanns inget mening med något, världen är död.
Det gick i vågor men det släppte aldrig helt. Inget som helst stöd fick jag av de andra, de visste ju att det gick över. Jag låg mitt på en altan i solskenet och snurrade runt och kravlade. Det var flera miljarder tanker i huvet och jag har aldrig varit så rädd. Jag fick svar på alla frågor, det fanns inte en enda existentiell fråga jag inte kunde svara på, alla onda frågor. Det gick i vågor, ibland förstod jag inte nått, inget gick ihop för mig. Jag föll genom mörkret, i en spiral i ingenstans så helt plötsligt var allt slut. Jag var vi världens ände, inget liv, inget ljust. Jag förklarade för mina polare att det inte var någon idé med något, jag var död ändå.
Samtidigt har jag rätt bra självkontroll, jag är nog ganska psykiskt stark ändå för jag lyckades i början tänka ”Det går över, jag vet att inget kan händ, det går över!”. Ju mer tiden gick så insåg jag att det aldrig skulle ta slut. Jag var samtidigt ganska säker på att det inte var en psykos, ”det händer inte mig”.
Nu när jag tänker tillbaka på det kommer jag bara ihåg sekvenser. Alla timmar jag låg, sprang runt och allt vad jag gjorde så såg jag mig själv uppifrån.
Helt plötsligt, på en sekund vände allt, ALLT. Världen exploderade i färger och allt var så vansinnigt roligt. Jag fick återigen svar på alla frågor men nu var alla svar helt sjukt roliga, det var så vanvättigt roligt. Allt, hela världen, alla saker resulterade i 1 (ett). Kommer inte exakt ihåg vad jag skrattade åt men jag tänkte mig någon som satt i luften och berättade roliga saker. Jag behövde inte bry mig om nått eftersom allt ändå var ett, jag kunde bara sväva runt i mitt godisland till värld. Jag tror att jag låg och blundade den mesta av tiden.
Jag kom inspringande, vilt skrattande och frågade om jag var blå i ansiktet, när jag tittade på mig själv skiftade jag i blått. Jag fick även uppfattningen om att Gert Fylking var där någonstans.
En av killarna hade lagt ner pajtet i plast för att vi inte skulle röka upp allt. Den var borta och det blev ett jävla hallå. Jag förstod men samtidigt inte. Det var så sjukt roligt att han hade tappat bort det. De letade länge fattade jag det som. Så går han ut på altanen där jag ligger i mina vansinniga drömmar. Då ligger det bredvid mig. Jag måste ha hittat det och tagit det utan att förstå det. Och självkart var det stört roligt för mig.
Jag upplevde inte att det började ebba ur förrän väldigt långt senare. Jollen jag rökte efter, det var den bästa i hela mig liv. Allt var sjukt flummigt, allt föll på plats, sjukt stukat!
All musik, jag förstod varför de sjöng som de gjorde. De talade till just mig och allt var helt uppenbart. ”Shit, att ingen har fattat det här innan”.
Om jag skall sammanfatta det hela kommer jag fram till att det var det absolut utan tvekan det värsta och det bästa jag har varit med om i hela mitt liv. Jag kan inte säga om jag kan rekommendera någon, det är helt enkelt upp till var och en. Jag har några trippar kvar. Frågan är hur det blir nästa gång? Självklart med mindre dos och bättre set and settings.
Det känns som jag bara nämnt 1 sak av hundra av allt jag upplevde men ni som testat förstår antar jag. Jag måste gjort precis som man inte skall göra när man testar första gången.
