Birgitta Ohlsson (sammanfogade trådar)/mod

Avskaffa Sverige!
Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation. De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen?
Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen? Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen. Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdomen, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap.
Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis. Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.
Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik. Kanske är jag en naiv världsförbättrare. Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna sådana borde istället syssla med rörmokeri.