2006-09-19, 11:45
#1
Här kommer då en ganska lång tripprapport om när jag prövade LSA för första och sista gången. jag kan inte kortfatta allt mer än såhär eftersom trippen var så lång.
namn: Sally
Kön: kvinna
Ålder: 18
Längd: 160 cm
Vikt: 55 kg
varaktighet: 38 timmar (vanligast 30 timmar)
Klockan är drygt åtta på kvällen när jag kommer hem till min kompis (vi kan kalla honom Tom)
För att beskriva
miljön där vi höll till (hans rum altså) så bor han längst upp i ett hus vid björns trädgård, i ett grönt och ganska kalt rum, med en massa foton och småsaker på väggarna samt en fransk balkong med ett stort fönster med utsikt över hela medborgarplatsen.
[20.00]
vi lägger 1½ lapp var under tungan, sätter oss och glor på tv. Vi har dem under tungan i en halvtimma.
[21.00]
ställer vi oss i en franska balkongen, tar en cigarett och tittar ut över staden. Både Tom och jag har blivit nyfikna och fnittriga, men när vi ställer oss där känner jag mig orolig.
Trots att jag visste att det inte var sant, fick jag en känsla av att världen var påväg att gå under (det var mörkt, det blåste mycket, himlen var molning, många människor som kom ut från krogar och gapade och sjöng, barn i parken, många lampor, kallt ute)
jag blir rädd och går in och sätter mig på sängen. jag fryser ovanligt mycket och drar täcket över mig.
[21.30]
Jag tycker fortfarande dock att det hela är underhållande, trots att jag fortfarande tror att hela världen går under utanför Toms fönster.
Tom som stått ute på balkongen länge kliver in och tycker att det hela var roligt, men inte tillräckligt och tycker att vi ska ta en fjärdedels lapp var till. (han trodde nog att han hade nått toppen av trippen)
Jag håller faktiskt med och vi lägger bitarna under våra tungor, och går ut och tar en cigarett till.
Den här gången känns det som att min hörsel har förbättrats och jag hör folk från andra sidan medborgarplatsen. Det är spännande, men ändå rätt jobbigt att vara uppmärksam på minsta lilla cyklist ute på gatan. Jag tror fortfarande att världen kollapsar.
[22.00]
jag känner mig vid det här laget riktigt wierd. Tom är ännu värre. Han står bara på balkongen, lyssnar på musik och fantiserar.
När han kommer in igen hör jag musiken från hans lurar och känner att vi är med i den (svårt att förklara exakt hur)
han Öppnar ett tomt word-dokument och börjar skriva, såhär löd det:
Sally är skakis och nojjig, för mig är världen mest plojjig.
men jag hänger med och ser slutet som en början.
Sally dör och jag börjar om.
det är bättre än så farligt som det ser ut.
Sally kommer att skriva till oss nu, kära rymdvänner och ovänner.
punkt slut för pukan Tom här i vårt spejskalas.
oh, inte svära i den offentliga rymdchatten.
vad händer alla spaceonauter?
23:26
Tom - Hello out there, what’s going on?
23:30
Greg - Do you see the colours Sally!`? It’s teriffic, great!
23:35
Tom, and sally - feel the music DUDE! fella!
23:40
Greg - hand the computer over to Sally, would you?
23:42
Tom - sure whateva! Here she comes.
23:45
Tom - Here I am!
23:46
Tom and Sally, - who the fuck are you? (in a nice way?)
23:48
Greg - In your dream guider, I’m the one to follow when you want to
explore you inner. silence?`
23:50
Ymer - whateva! Nu kommer Sally. Hon tror också att dommedagen är här.
jag fattar inte vad det hela gällde :S han skrev allt det där för sig själv
I det ögonblicket tror jag helt på allvar att han har pratat med någon som heter greg.
[23.00]
Jag känner mig lite gladare, trots att jag tycker att världen utanför fönstret fortfarande går under så är jag ändå övertygad om att jag är trygg som är så långt upp, samt att jag är världens Härskare.
[00.00]
Nu börjar jag även se saker och inbilla mig ljud.
sakerna jag ser, ser så verkliga ut att jag bara skrattar (I vetskap om att jag bara tagit en drog finner jag det hela underhållande) jag ser att taket går i vågor. att golvplattorna byter plats, att dörren öppnar och stänger sig själv. Toms tripp däremot har tagit en märklig vändning, han har blivit helt trött på att se, höra och känna en massa saker. han beskriver det som att allt händer samtidigt. Först lägger han sig i sängen och försöker vila. Jag skriver lite till på datorn.
Vi har delat på ett tuggummi.
Jag blir nästan rädd nu, för smaken påminner mig om något godis jag brukade äta ofta
i lågstadiet, men varje gång jag ser på förpackningen så står det bara Stimorol på
[00.30]
Tom flyger upp ur sängen och får ett riktigt ryck. han tror att drogen kommer ta livet av oss, att våra hjärtan kommer stanna, att vi kommer sluta andas, att våra sinnen är förstörda för alltid, att vi blivit psykisk sjuka. han sätter sig vid datorn och börjar leta upp en massa nummer till olika akutmottagningar. hans plan är att vi ska gå dit och be personalen söva ner oss och låta oss vakna när allt gått över.
jag tar honom inte på allvar, skrattar och påminner honom om att det bara är den drog, att det kommer gå över. I den stunden kände jag inte det som han kände, men det var inte långt kvar.
[02.00]
Efter att ha försökt lugna Tom så lägger han sig bara i sängen och försöker sova, han somnar aldrig utan bara ligger där. Själv går jag nu omkring som en zombie och känner på väggarna. Luktar på allt. Jag känner att det luktar brännt överallt. jag börjar tycka att saker och ting är creepy. Det är för mycket saker som flyttas omkring i rummet, det är för många ljud och dofter.
dock ler jag fortfarande, jag tror att det går över snart.
[02.30]
jag är helt trött på att gå omkring själv i samma rum och ha det tråkigt. Eftersom Tom fortfarande bara ligger i sängen. Vi har inte pratat med varrandra på drygt 2 timmar.
Allt är alldeles för MYCKET. Jag lägger mig vid hans sida och hoppas på att få somna. Men icke, jag ser så många saker, hör, luktar och nu känner jag även saker.
[03.30]
efter att ha legat och glidit in i olika transer och försökt vakna gång på gång blir jag helt trött och börjar gnälla. Tom gnäller han med. Nu vill jag bara bli av med skiten. jag har trott att jag varit på disco, jag har trott att jag varit på strippklubb, jag tror även att jag var i en stad gjord av piercingsmycken.
[04.30]
Tom känner för miljöombyte och går och lägger sig i rummet intill.
Jag ligger ensam kvar med alla galna känslor.
[05.00]
Vid det här laget hamnar jag i psykoser flera gånger, min kropp krampar, jag trycks ner i madrassen. Musklerna vill inte lyda mig, egentligen vill jag bara gå upp.
jag ligger där, rycker, skriker till, klöser på väggarna. börjar känna mig riktigt rädd. Jag vill bara bli av med allt.
[05.15]
Lyckas äntligen resa mig upp, tänder lampan, går omkring i rummet. jag är panikslagen. På Toms bord ligger ett anteckningsblock som han skrivit på med slarvig stil.
jag läser lappen där det bland annat står:
"Ni ungdomar som läser det här för att ni vill pröva,
Gör inte det!
Var INTE party!!!!"
jag skakar och gungar fram och tillbaka när jag läser orden, bokstäverna börjar brinna. Jag får en känsla av att Tom är död.
orden ekar riktigt högt i rummet.
min balans är dessutom jättedålig.
[06.00] allt har lugnat ner sig en aning. För att komma tillbaka till verkligheten slår jag på SVT1 och glor på deras rapport. det känns lugnare när jag tittar på tv, trots att saker fortfarande blinkar och åker omkring och låter.
[10.00]
Efter ett långt tv-tittande går jag in till rummet där Tom ligger. Fortfarande helt vaken. han kliver upp. Vi båda är helt övertygade om att vi är normala nu. men inte alls.
vi tar en cigarett. pratar om våra upplevelser.
[12.00]
efter en stunds tv-tittande vill vi äta. vi bestämmer oss för att koka pasta. jag kan inte styra mina muskler och sätter mig vid köksbordet. Vi båda kommer fram till att vi fortfarande är galet trippade.
[13.00]
jag kollapsar vid köksbordet efter att ha läst i DN om eivor,82 som inte bryr sig om ifall Pensionärshemmen är privatägda eller ägda av kommunen. Jag gråter så tårarna sprutar, samtidigt som jag skrattar. jag vet inte om jag är glad eller ledsen. jag tror jag är lättad över att jag lever och ledsen för att jag fortfarande är kvar.
[15.00]
Mer tv-tittande, fortfarande skyhöga. fast Tom känner att han är påväg ner mot jorden igen. Det gör inte jag. det händer nya saker hela tiden. Mina ben spänner sig och rycker. det kliar lite här och var. Mina fingrar skakar.
[16.00]
Vi bestämmer oss för att vi åker hemt till en annan kompis i Huddinge som vi kan kalla för Lisa.
För å ta oss till Huddinge måste vi passera hela björns trädgård, medborgarplatsen och bågen för å komma till Södra station.
jag känner mig oerhört besvärad men går med på att göra ett försökt.
[16.15]
Efter att ha haft råpanik ute på gatan, sitter vi äntligen på tåget. jag hör alla ljud som kommer från tåget.
[16.30]
Framme hos Lisa! Jag är grymt besvärad och känner mig mest bara djup, men dum.
[19.45]
klarar inte mer och åker ensam hem till mig.
När jag kliver innanför dörren fattar mina föräldrar på en gång att något är skumt. jag säger att jag är skittrött och går in på mitt rum och låser. Jag ser mig i spegeln. Shit! mina pupiller är fortfarande stora som tefat.
det är svårt att gå.
[21.00]
jag slår på tv´n och ser på en dokumentär om world trade center, det skulle jag inte ha gjort.
Jag blir helt uppspelt och oroad. jag känner att jag lever mig in i personernas roller, särskilt när dem hoppar ut genom fönstrerna. Jag får ryck i benen och måste byta liggställning i sängen hela tiden.
[23.00]
Jag slår av tv´n. Hoppas på att får sova eftersom jag inte gjort det på 46 timmar.
jag lyckas.
Idag när jag skriver detta är klockan 13.39. jag känner att det fortfarande spänns lite här och var i kroppen. min balands är inte som den borde vara.
Under hela tiden som jag var hög så frös jag och tänke en massa djupa saker.
namn: Sally
Kön: kvinna
Ålder: 18
Längd: 160 cm
Vikt: 55 kg
varaktighet: 38 timmar (vanligast 30 timmar)
Klockan är drygt åtta på kvällen när jag kommer hem till min kompis (vi kan kalla honom Tom)
För att beskriva
miljön där vi höll till (hans rum altså) så bor han längst upp i ett hus vid björns trädgård, i ett grönt och ganska kalt rum, med en massa foton och småsaker på väggarna samt en fransk balkong med ett stort fönster med utsikt över hela medborgarplatsen.
[20.00]
vi lägger 1½ lapp var under tungan, sätter oss och glor på tv. Vi har dem under tungan i en halvtimma.
[21.00]
ställer vi oss i en franska balkongen, tar en cigarett och tittar ut över staden. Både Tom och jag har blivit nyfikna och fnittriga, men när vi ställer oss där känner jag mig orolig.
Trots att jag visste att det inte var sant, fick jag en känsla av att världen var påväg att gå under (det var mörkt, det blåste mycket, himlen var molning, många människor som kom ut från krogar och gapade och sjöng, barn i parken, många lampor, kallt ute)
jag blir rädd och går in och sätter mig på sängen. jag fryser ovanligt mycket och drar täcket över mig.
[21.30]
Jag tycker fortfarande dock att det hela är underhållande, trots att jag fortfarande tror att hela världen går under utanför Toms fönster.
Tom som stått ute på balkongen länge kliver in och tycker att det hela var roligt, men inte tillräckligt och tycker att vi ska ta en fjärdedels lapp var till. (han trodde nog att han hade nått toppen av trippen)
Jag håller faktiskt med och vi lägger bitarna under våra tungor, och går ut och tar en cigarett till.
Den här gången känns det som att min hörsel har förbättrats och jag hör folk från andra sidan medborgarplatsen. Det är spännande, men ändå rätt jobbigt att vara uppmärksam på minsta lilla cyklist ute på gatan. Jag tror fortfarande att världen kollapsar.
[22.00]
jag känner mig vid det här laget riktigt wierd. Tom är ännu värre. Han står bara på balkongen, lyssnar på musik och fantiserar.
När han kommer in igen hör jag musiken från hans lurar och känner att vi är med i den (svårt att förklara exakt hur)
han Öppnar ett tomt word-dokument och börjar skriva, såhär löd det:
Sally är skakis och nojjig, för mig är världen mest plojjig.
men jag hänger med och ser slutet som en början.
Sally dör och jag börjar om.
det är bättre än så farligt som det ser ut.
Sally kommer att skriva till oss nu, kära rymdvänner och ovänner.
punkt slut för pukan Tom här i vårt spejskalas.
oh, inte svära i den offentliga rymdchatten.
vad händer alla spaceonauter?
23:26
Tom - Hello out there, what’s going on?
23:30
Greg - Do you see the colours Sally!`? It’s teriffic, great!
23:35
Tom, and sally - feel the music DUDE! fella!
23:40
Greg - hand the computer over to Sally, would you?
23:42
Tom - sure whateva! Here she comes.
23:45
Tom - Here I am!
23:46
Tom and Sally, - who the fuck are you? (in a nice way?)
23:48
Greg - In your dream guider, I’m the one to follow when you want to
explore you inner. silence?`
23:50
Ymer - whateva! Nu kommer Sally. Hon tror också att dommedagen är här.
jag fattar inte vad det hela gällde :S han skrev allt det där för sig själv
I det ögonblicket tror jag helt på allvar att han har pratat med någon som heter greg.
[23.00]
Jag känner mig lite gladare, trots att jag tycker att världen utanför fönstret fortfarande går under så är jag ändå övertygad om att jag är trygg som är så långt upp, samt att jag är världens Härskare.
[00.00]
Nu börjar jag även se saker och inbilla mig ljud.
sakerna jag ser, ser så verkliga ut att jag bara skrattar (I vetskap om att jag bara tagit en drog finner jag det hela underhållande) jag ser att taket går i vågor. att golvplattorna byter plats, att dörren öppnar och stänger sig själv. Toms tripp däremot har tagit en märklig vändning, han har blivit helt trött på att se, höra och känna en massa saker. han beskriver det som att allt händer samtidigt. Först lägger han sig i sängen och försöker vila. Jag skriver lite till på datorn.
Vi har delat på ett tuggummi.
Jag blir nästan rädd nu, för smaken påminner mig om något godis jag brukade äta ofta
i lågstadiet, men varje gång jag ser på förpackningen så står det bara Stimorol på
[00.30]
Tom flyger upp ur sängen och får ett riktigt ryck. han tror att drogen kommer ta livet av oss, att våra hjärtan kommer stanna, att vi kommer sluta andas, att våra sinnen är förstörda för alltid, att vi blivit psykisk sjuka. han sätter sig vid datorn och börjar leta upp en massa nummer till olika akutmottagningar. hans plan är att vi ska gå dit och be personalen söva ner oss och låta oss vakna när allt gått över.
jag tar honom inte på allvar, skrattar och påminner honom om att det bara är den drog, att det kommer gå över. I den stunden kände jag inte det som han kände, men det var inte långt kvar.
[02.00]
Efter att ha försökt lugna Tom så lägger han sig bara i sängen och försöker sova, han somnar aldrig utan bara ligger där. Själv går jag nu omkring som en zombie och känner på väggarna. Luktar på allt. Jag känner att det luktar brännt överallt. jag börjar tycka att saker och ting är creepy. Det är för mycket saker som flyttas omkring i rummet, det är för många ljud och dofter.
dock ler jag fortfarande, jag tror att det går över snart.
[02.30]
jag är helt trött på att gå omkring själv i samma rum och ha det tråkigt. Eftersom Tom fortfarande bara ligger i sängen. Vi har inte pratat med varrandra på drygt 2 timmar.
Allt är alldeles för MYCKET. Jag lägger mig vid hans sida och hoppas på att få somna. Men icke, jag ser så många saker, hör, luktar och nu känner jag även saker.
[03.30]
efter att ha legat och glidit in i olika transer och försökt vakna gång på gång blir jag helt trött och börjar gnälla. Tom gnäller han med. Nu vill jag bara bli av med skiten. jag har trott att jag varit på disco, jag har trott att jag varit på strippklubb, jag tror även att jag var i en stad gjord av piercingsmycken.
[04.30]
Tom känner för miljöombyte och går och lägger sig i rummet intill.
Jag ligger ensam kvar med alla galna känslor.
[05.00]
Vid det här laget hamnar jag i psykoser flera gånger, min kropp krampar, jag trycks ner i madrassen. Musklerna vill inte lyda mig, egentligen vill jag bara gå upp.
jag ligger där, rycker, skriker till, klöser på väggarna. börjar känna mig riktigt rädd. Jag vill bara bli av med allt.
[05.15]
Lyckas äntligen resa mig upp, tänder lampan, går omkring i rummet. jag är panikslagen. På Toms bord ligger ett anteckningsblock som han skrivit på med slarvig stil.
jag läser lappen där det bland annat står:
"Ni ungdomar som läser det här för att ni vill pröva,
Gör inte det!
Var INTE party!!!!"
jag skakar och gungar fram och tillbaka när jag läser orden, bokstäverna börjar brinna. Jag får en känsla av att Tom är död.
orden ekar riktigt högt i rummet.
min balans är dessutom jättedålig.
[06.00] allt har lugnat ner sig en aning. För att komma tillbaka till verkligheten slår jag på SVT1 och glor på deras rapport. det känns lugnare när jag tittar på tv, trots att saker fortfarande blinkar och åker omkring och låter.
[10.00]
Efter ett långt tv-tittande går jag in till rummet där Tom ligger. Fortfarande helt vaken. han kliver upp. Vi båda är helt övertygade om att vi är normala nu. men inte alls.
vi tar en cigarett. pratar om våra upplevelser.
[12.00]
efter en stunds tv-tittande vill vi äta. vi bestämmer oss för att koka pasta. jag kan inte styra mina muskler och sätter mig vid köksbordet. Vi båda kommer fram till att vi fortfarande är galet trippade.
[13.00]
jag kollapsar vid köksbordet efter att ha läst i DN om eivor,82 som inte bryr sig om ifall Pensionärshemmen är privatägda eller ägda av kommunen. Jag gråter så tårarna sprutar, samtidigt som jag skrattar. jag vet inte om jag är glad eller ledsen. jag tror jag är lättad över att jag lever och ledsen för att jag fortfarande är kvar.
[15.00]
Mer tv-tittande, fortfarande skyhöga. fast Tom känner att han är påväg ner mot jorden igen. Det gör inte jag. det händer nya saker hela tiden. Mina ben spänner sig och rycker. det kliar lite här och var. Mina fingrar skakar.
[16.00]
Vi bestämmer oss för att vi åker hemt till en annan kompis i Huddinge som vi kan kalla för Lisa.
För å ta oss till Huddinge måste vi passera hela björns trädgård, medborgarplatsen och bågen för å komma till Södra station.
jag känner mig oerhört besvärad men går med på att göra ett försökt.
[16.15]
Efter att ha haft råpanik ute på gatan, sitter vi äntligen på tåget. jag hör alla ljud som kommer från tåget.
[16.30]
Framme hos Lisa! Jag är grymt besvärad och känner mig mest bara djup, men dum.
[19.45]
klarar inte mer och åker ensam hem till mig.
När jag kliver innanför dörren fattar mina föräldrar på en gång att något är skumt. jag säger att jag är skittrött och går in på mitt rum och låser. Jag ser mig i spegeln. Shit! mina pupiller är fortfarande stora som tefat.
det är svårt att gå.
[21.00]
jag slår på tv´n och ser på en dokumentär om world trade center, det skulle jag inte ha gjort.
Jag blir helt uppspelt och oroad. jag känner att jag lever mig in i personernas roller, särskilt när dem hoppar ut genom fönstrerna. Jag får ryck i benen och måste byta liggställning i sängen hela tiden.
[23.00]
Jag slår av tv´n. Hoppas på att får sova eftersom jag inte gjort det på 46 timmar.
jag lyckas.
Idag när jag skriver detta är klockan 13.39. jag känner att det fortfarande spänns lite här och var i kroppen. min balands är inte som den borde vara.
Under hela tiden som jag var hög så frös jag och tänke en massa djupa saker.
