Citat:
Jag har bott i samma område i flera år men känner fortfarande inte mina grannar. Ingen hälsar på mig och det känns som att folk helst undviker kontakt.
Idag när jag var i soprummet stod några personer utanför och väntade. Så fort jag gick ut gick de in direkt utan att säga något. Det fick mig att känna mig ganska utanför och obekväm.
Är det här normalt nu för tiden? Är folk bara mer osociala idag eller har ni varit med om liknande?
Idag när jag var i soprummet stod några personer utanför och väntade. Så fort jag gick ut gick de in direkt utan att säga något. Det fick mig att känna mig ganska utanför och obekväm.
Är det här normalt nu för tiden? Är folk bara mer osociala idag eller har ni varit med om liknande?
Knepet att nå fram till svenskar är att kallprata om vädret. Eller berömma om någon har köpt ny bil eller liknande. Och vara sprudlande glad när man välkomnar nya. Och erbjuda sig att hjälpa, hålla upp dörrar osv.
När jag bodde i bostadsrätt hälsade alla som bodde i samma trappuppgång på varandra (7 lägenheter), men bara några få som bodde i andra trappuppgångar på samma gård.
Nu bor jag i radhusområde och då hälsar alla vuxna som rör sig i området på varandra, vare sig man känner igen dem eller inte, förutom vissa unga vuxna tjejer som viker undan blicken. Likadant i elljusspåret, och på jobbet hälsar kolleger en gång per dag. Det är personer man är beroende av att ha en god relation till om något händer.
Barn verkar vara mindre artiga idag än när mina ungar bodde hemma. En som såg ut att vara 12 ropade gubbjävel efter mig och andra män i min ålder som gick förbi häromdan. En 6-åring ropade "se dig för" när jag stannade och han var nära att cykla in i mig bakifrån. Märkligt.
