2006-09-11, 15:12
#1
Jag vaknar sent på morgonen, runt tretiden, med en ohyggliga baksmälla.
Farsan är borta och jagar älg så jag har en villa för mig själv.
Trött som ingenting annat väntar jag bara på kvällen och
runt 6-7-tiden blir jag less, äter två imovane och tänker gå och lägga mig.
Jag känner inte riktigt att den slår, men däremot att jag börjar bli hungrig.
Ut i köket och köra köttbullar i micron, ketchup, skölja ner med grogg...
och DXM?
Jodå, 1g DXM fick jag nog i mig ungefär samtidigt.
Framför TVn börjar jag känna mig mysig. Tittar på nån Beckfilm jag sett förut.
En flaska lettisk sprit håller mig sällskap.
Varför vet jag inte, men jag har uppenbarligen gått ut till mitt rum och plockat fram
en halv påse svamp från Elefanten som jag hävt i mig.
Känner mig mycket harmonisk när jag ligger där i soffan.
Rösten är förändrad, jag pratar med ljus, nästan psykologisk röst och förstår
inte alls varför de på TVn är så våldsamma.
Jag pratar kort med en polare i telefon, som mest skrattar lite åt mig för att jag är så förvirrad.
Tror att jag går och lägger mig i sängen.
Efter intag av ytterligare en halv påse Copelandia Cyanescens, vill säga,
vilket borde betyda att jag är uppe i 3-4gram (vet inte hur mycket det är i en sån där).
Tiden finns inte för mig, jag vet inte vad klockan är för jag kan inte se vad det står på mobiltelefonen.
Detsamma gäller datorn.
Istället ligger jag i sängen och kastar mig fram och tillbaka, mumlar för mig själv eller bara ligger helt still och viftar med armarna till mysiga CEV/OEVs.
Emellanåt blir jag ett djur, sätter mig upp i sängen och morrar och skriker.
Klöser på väggen.
Sängen är för fladdrig.
Jag går ut i hallen och lägger mig under trappan. Det var mig en trevlig syn.
Lite mer svamp kanske?
Ja, varför inte, tänker jag i mitt förvirrade tillstånd. Häller i mig det sista som är kvar.
Under tiden som går efter det här växlar jag mestadels mellan sängen och mattan under trappan.
Ur sängen reser jag mig flertalet gånger, sliter tag i min flaska med lettisk sprit
och får för mig att jag är en pirat.
Efter en sjusärdeles festlig rom-drickande-pirat-period börjar jag tro att det mesta har gått
över, varpå jag går ut i köket för att se efter hur mycket jag har lyckats ställa till med.
När jag kommer ut i hallen är trappan helt förvriden, väggarna lutar mot mig, köksbordet (jag har insyn till köket från hallen)
tar de allra mest konstiga former.
Hm, vafan, inte helt säker på att jag är beredd att betala för en dimension jag inte kan utnyttja,
tänker jag för mig själv (För er som sett Futurama och vet vad jag syftar på så såg det ut precis så).
Jag går tillbaka till datorn och MSN och försöker beklaga mig för en polare.
Det är svårt, eftersom jag inte ser vad varken han eller jag skriver. Dessutom har jag
hela tiden ojämnt antal fingrar och tangentbordet har väldigt svårt att ligga still.
"Äh, nedrans byråkrater" tänker jag.
"TILL KRIG!" skriker - eller muttrar, jag vet inte - jag för mig själv och alla som vill lyssna,
och marscherar ut till hallen igen.
Allt är helfestligt. Den stora högen med disk verkar torna upp sig som en stad nästan.
Sopskåpet i köket är en hel värld för sig.
Jag tvinnar mina armar runt varandra och upptäcker att det jag håller med är en omöjlighet med bara två armar, vilket betyder att jag måste ha minst tre.
Jag tror att jag lyckas räkna till fyra faktiskt.
Trappan har snurrat tillbaka sig lite, så jag lyckas kravla mig upp för den för att se vad som finns på övervåningen.
Ingenting, egentligen, men jag kom upp och det tycker jag är en alldeles jättehäftig grej!
Jag lägger mig återigen på mattan under trappan, försöker se klockan för att lista ut om det inte är morgon snart så att jag kan fara till apoteket och köpa fler imovane.
Där fastnar jag mer eller mindre och jag vaknade i sängen ganska nyss (15:00), med bara
vaga minnen av hur jag tog mig tillbaka.
--
Grymmaste, sjukaste och absolut häftigaste trippen jag någonsin varit med om.
Minnet är svagt så jag kan antagligen inte återberätta ens hälften, men jag tror att jag har gjort ett gott försök i alla fall.
Farsan är borta och jagar älg så jag har en villa för mig själv.
Trött som ingenting annat väntar jag bara på kvällen och
runt 6-7-tiden blir jag less, äter två imovane och tänker gå och lägga mig.
Jag känner inte riktigt att den slår, men däremot att jag börjar bli hungrig.
Ut i köket och köra köttbullar i micron, ketchup, skölja ner med grogg...
och DXM?
Jodå, 1g DXM fick jag nog i mig ungefär samtidigt.
Framför TVn börjar jag känna mig mysig. Tittar på nån Beckfilm jag sett förut.
En flaska lettisk sprit håller mig sällskap.
Varför vet jag inte, men jag har uppenbarligen gått ut till mitt rum och plockat fram
en halv påse svamp från Elefanten som jag hävt i mig.
Känner mig mycket harmonisk när jag ligger där i soffan.
Rösten är förändrad, jag pratar med ljus, nästan psykologisk röst och förstår
inte alls varför de på TVn är så våldsamma.
Jag pratar kort med en polare i telefon, som mest skrattar lite åt mig för att jag är så förvirrad.
Tror att jag går och lägger mig i sängen.
Efter intag av ytterligare en halv påse Copelandia Cyanescens, vill säga,
vilket borde betyda att jag är uppe i 3-4gram (vet inte hur mycket det är i en sån där).
Tiden finns inte för mig, jag vet inte vad klockan är för jag kan inte se vad det står på mobiltelefonen.
Detsamma gäller datorn.
Istället ligger jag i sängen och kastar mig fram och tillbaka, mumlar för mig själv eller bara ligger helt still och viftar med armarna till mysiga CEV/OEVs.
Emellanåt blir jag ett djur, sätter mig upp i sängen och morrar och skriker.
Klöser på väggen.
Sängen är för fladdrig.
Jag går ut i hallen och lägger mig under trappan. Det var mig en trevlig syn.
Lite mer svamp kanske?
Ja, varför inte, tänker jag i mitt förvirrade tillstånd. Häller i mig det sista som är kvar.
Under tiden som går efter det här växlar jag mestadels mellan sängen och mattan under trappan.
Ur sängen reser jag mig flertalet gånger, sliter tag i min flaska med lettisk sprit
och får för mig att jag är en pirat.
Efter en sjusärdeles festlig rom-drickande-pirat-period börjar jag tro att det mesta har gått
över, varpå jag går ut i köket för att se efter hur mycket jag har lyckats ställa till med.
När jag kommer ut i hallen är trappan helt förvriden, väggarna lutar mot mig, köksbordet (jag har insyn till köket från hallen)
tar de allra mest konstiga former.
Hm, vafan, inte helt säker på att jag är beredd att betala för en dimension jag inte kan utnyttja,
tänker jag för mig själv (För er som sett Futurama och vet vad jag syftar på så såg det ut precis så).
Jag går tillbaka till datorn och MSN och försöker beklaga mig för en polare.
Det är svårt, eftersom jag inte ser vad varken han eller jag skriver. Dessutom har jag
hela tiden ojämnt antal fingrar och tangentbordet har väldigt svårt att ligga still.
"Äh, nedrans byråkrater" tänker jag.
"TILL KRIG!" skriker - eller muttrar, jag vet inte - jag för mig själv och alla som vill lyssna,
och marscherar ut till hallen igen.
Allt är helfestligt. Den stora högen med disk verkar torna upp sig som en stad nästan.
Sopskåpet i köket är en hel värld för sig.
Jag tvinnar mina armar runt varandra och upptäcker att det jag håller med är en omöjlighet med bara två armar, vilket betyder att jag måste ha minst tre.
Jag tror att jag lyckas räkna till fyra faktiskt.
Trappan har snurrat tillbaka sig lite, så jag lyckas kravla mig upp för den för att se vad som finns på övervåningen.
Ingenting, egentligen, men jag kom upp och det tycker jag är en alldeles jättehäftig grej!
Jag lägger mig återigen på mattan under trappan, försöker se klockan för att lista ut om det inte är morgon snart så att jag kan fara till apoteket och köpa fler imovane.
Där fastnar jag mer eller mindre och jag vaknade i sängen ganska nyss (15:00), med bara
vaga minnen av hur jag tog mig tillbaka.
--
Grymmaste, sjukaste och absolut häftigaste trippen jag någonsin varit med om.
Minnet är svagt så jag kan antagligen inte återberätta ens hälften, men jag tror att jag har gjort ett gott försök i alla fall.
.
.
