Det där med att frånvaron av biologiska barn skulle bero på ett "förbud mot sex" i Disneys värld är nog i hög grad en
legenda negra från 60- och 70-talens kulturkritiska läsningar av Disney, då den generation som vuxit upp med Uncle Walt och
Mickey Mouse Club kom i tonåren och kände ett starkt behov av att göra upp med, skända och misstänkliggöra en tidigare hyllad "farbror". Det var då Disney förvandlades till hänsynslös profitör, högerextremist, pervers, analretentiv m.fl. egenskaper som ibland fortfarande färgar bilden av honom.
Visst, det kan med tiden ha funnits ett intresse av att göra det hela mer "familjevänligt", inte minst i jämförelse med de tidiga tecknade filmerna som ju ofta är ganska råa och inte sällan anspelar på sexualitet och diverse andra begär. Särskilt då under den självcensur som kallades
Hays code. Men det var inte unikt för Disney, och huvudorsaken är rimligen helt enkelt att huvudpersonerna skulle begränsas alltför mycket av att själva ha barn och familj och därmed inte lika lätt kunna ge sig ut i världen på diverse äventyr.
Vad gäller föräldrafrånvaro så får man väl göra skillnad på genrerna. I superhjälteserier finns ju oftast ett vigilant-motiv, att sonen viger sitt liv åt att hämnas eller på annat sätt göra sin plikt mot de bortgångna föräldrarna/föräldragestalterna (Fantomen, Stålmannen, Läderlappen, Spindelmannen osv). Kanske finns här ett samband med de judiska patriarkerna och de tillhörande känslorna av skuld, hämnd och främlingskap – superhjälteserien har ju ofta sagts vara präglad av amerikanska judar. Medan de europeiska (fabel)serierna kanske inte har samma neurotiska intresse för föräldrarna/familjen, de är frånvarande för att de inte betyder så mycket för individen. När man grälar och slåss och blir sams sker det mellan vänner eller inom byns/samhällets ramar, inte familjens (Tintin, Asterix, Smurferna, Spirou osv).
