Citat:
Ursprungligen postat av
Pazmatic
Ja, det har jag nog. Har allt känts det som.
Nja, snarare min samhällsbild. Blev mer rebellisk när man blir nekad jobb, värnplikt livet ut, sitta och vara rädd att man ska bli av med körkortet i flera månader (trots att det hade 0 med trafiken att göra) etc, av ett jäkla "skitbrott" som inte ens hade varit en grej i ett annat land i Europa. Men med sveriges extremt strika utdaterade narkotikapolitik så blir det såhär. Att man ska straffa och inte hjälpa folk (Inte för att jag någonsin missbrukade, så behövde dock inte hjälp)
Jag var okej med att ta en böter etc men alla andra påföljder tycker jag var orättvissa. Skitsamma.
Verka väl tramsigt tänk. Man anställer ju någon som man tror på, någon som kan prestera och vara på jobbet. Vad hade du själv tänkt om du själv dyker upp. Jag kan tänka att dig tar det två år att få ordning på innan du blir lönsam. Då tar man en som är redo.
Det där med lumpen vet jag inte varför du ens tänker på. Lumpen kräver en högre insats än ett jobb och dum klarar inte ens att få ett jobb. Du klarade inte ens av det du hade. Du hade inte ens fått göra lumpen på 90-talet då när nästan alla fick göra den men inte ens då fick alla. Knark gick bort direkt, du kommer aldrig få hålla i ett vapen ens i ett storkrig enbart av den anledningen. Därefter har du minst fem andra säkert. Så släpp det.
Gnälla om att knark inte är lagligt, ja ock. Något annat du håller på med är inte ok i det landet så du hade ändå åkt på problem. Nä vet du det enda i den här storyn som gör att du har dessa problem är att din Morsa låter dig bo hemma helt utan motkrav.
Om förälder ställt krav på dig från början så hade det inneburit att du antingen tag i ditt problem självmant , och fixat nånting att leva på.
Eller så hade Arbetsförmedlingen eller socialen krävt att du tar tag i saken.
Du kan säga till AF att om du har en diagnos så kommer ändå AF med motkrav så läge du lyfter ett bidrag. Vill dom att du snackar med psykolog och gör en ny utredning då måste du göra det. Vill dom att du går på någon utbildning då måste du, eller handikappanpassad daglig verksamhet av något slag. Eller någon så kallad skyddad verksamhet.
Nånting hade man i vart fall hittat på för att utreda dig grundligt.
Jag har sett både mentalt handikappade och folk med skador, blida eller döva. Alla går till någon form av verksamhet. Det kan börja med vad man kallar arbetsträning.
Det stora hindret är din förälder som gör det här möjligt. Dels hon känner inte till det och tror att hon gör dig en tjänst. I stället blev det hon som hindrar dig.
För tio år sen så jobbade inte socialen så här, man kunde lyfta bidrag år efter åt helt utan motkrav. i dag måste man söka jobb och visa att man gör något. Arbetsförmedlingen var slapp för 20 år sen. Sen började man ställa krav.
Detta går att en del som gått under radarn förr är tvingade att söka hjälp nuförtiden. Du i ditt fall bör ju gå genom en riktigt utredning på nytt gissar jag. Man ändras mycket genom åren och det kan diverse diagnoser också göra. Nån kanske bör strykas och någon enligt nya rön kan komma till. Det betyder att du får den hjälp du skall ha nu.