(stavfel)

Nu har jag irriterat mig så länge på det här fennomenet (stavfel) att jag inte kan låta bli att starta en tråd om det: vad driver en mäniska (stava?) till att skriva ett text, läsa igenom den, identifiera sitt stavfel, men i stället för att rätta felet, slänga in ett ursäktande eller frågande ord inom parrentes (stavning) i stället för att RÄTTA FELET!!? Om man vet att man gjort fel, varför påpekar man då det hellre än att göra något åt det? Och om man nu stavar så dassigt, hur kan man äns (stavas?) vara medveten om att man stavat fel när man inte vet hur ordet ska stavas?

Jag blir förbannad.

Det där förkommer när man inte är säker på hur ett ord stavas tex; hallucinogen (stavning?) (nu vet jag att det stavas så men endå).

Jag tolkar det som att man är osäker på om man stavat rätt eller inte och inte orkar/har möjlighet att kontrollera det. Om jag exempelvis skulle skriva att: "I min mosters gamla chiffoné (stavning?) fanns en grön burk fylld med nålar". Innebär det att jag är osäker på stavningen av ordet "chiffonjé". (Vilket jag nog också i verkligheten är, om jag ska vara ärlig).

Kanske att det är ett chattfenomen (stavning ).
Det är så bråttom att posta för att hänga med i diskussionen att stavningen medvetet blir lidande.

Det har hänt att jag skrivit så när jag inte kunnat stava ett ord.
Men jag har börjat använda Google som ordbok, jag skriver in ordet som jag tror det stavas, och Google säjer: "Menade du **********?

Ändå?

Ofta fungerar det, men ofta inte:

Jag söker på Google: spottdåre
Google (sidor på svenska iprickat): Menade du: spotfire

av ren nyfikenhet: spottdåre?

En {spottdåre} är transkription för {vässkustdialekt} för sportdåre, en variant av sportfåne.

Jag brukar också använda google de få gångerna jag är osäker på stavning.