En rimlig utveckling. Tiden har sprungit förbi fackförbunden. Arbetsmarknaden och människors sätt att se på arbete ser inte längre ut som på åttiotalet. Frågar man en boomer så blir rådet alltid att stanna kvar på samma ställe och ”jobba dig upp”. Det fungerar inte längre så. Att byta arbetsplats årligen är ingen stor grej, särskilt inte om man kan klättra på lönestegen som ett resultat. Ingen är längre lojal, åt någotdera håll, och i det klimatet fungerar inte fackförbunden som de gjorde för femtio år sedan.
Då ska man ändå ha i minne att Sverige fortfarande är rätt rött och inte direkt ligger i framkant av den här utvecklingen och det förklarar varför facken hållit ut sålänge som man gjort. Men allt tar slut. Även fackens makt. Tesla var murbräckan. Ett stort amerikanskt multinationellt bolag som kom hit med en helt annan kultur och tillräckligt med kapital för att dränera de svenska fackförbunden. Men tecknen syntes redan för tjugo år sedan när Lidl öppnade och S-Sverige försökte driva dem härifrån med sitt svammel om ”anställningsavtal”. Det gick inte. Och sedan kom som sagt Tesla.
Framtiden knackar på dörren även i efterblivna Sverige.