Simona Mohamsson (L) vill ha ett “bibliotek för förbjudna böcker” – genialt eller bara ännu en symbolhandling? Källa: länk
Det pratas mycket om att utbildningsminister Simona Mohamsson (L) nu vill att Kungliga biblioteket ska utreda ett nationellt bibliotek för förbjuden och censurerad litteratur. Idén låter ju spontanliberal: “yttrandefrihet är bra, censur är dåligt, låt oss samla allt förbjudet i ett rum och kalla det demokratiarbete”.
Men vad handlar det egentligen om?
Argumenten för:
• Sverige skulle kunna bli ett arkiv för litteratur som diktaturer försöker radera.
• Forskare får tillgång till material som annars är svårt att få tag på.
• Det sätter fokus på hur lätt böcker kan förbjudas – även i demokratier.
• Vi har redan Dawit Isaak‑biblioteket i Malmö, så konceptet är inte helt nytt.
Argumenten emot:
• Är det här verkligen en prioriterad fråga när skolor saknar lärare och biblioteken redan skär ned?
• Risken finns att det bara blir ännu ett “värdegrundsprojekt” som kostar pengar men inte gör någon skillnad.
• Vad räknas som “förbjuden” litteratur? Ska Sverige importera allt från Mein Kampf till jihadistpropaganda? Vem bestämmer gränsen?
• Finns det inte en ironi i att staten ska “katalogisera” förbjuden litteratur – samma stat som i andra sammanhang gärna vill reglera vad som är “desinformation”?
Min poäng:
Idén är inte dålig i sig. Att bevara förbjuden litteratur är viktigt. Men det luktar också politisk markering. Liberalerna älskar att prata om yttrandefrihet när det är billigt, men när det gäller verkliga konflikter om vad som får sägas i Sverige idag är de ofta märkligt tysta.
Så frågan är:
Behöver vi ett nytt bibliotek – eller behöver vi bara sluta censurera och moralpanika över allt som är obekvämt?
Det pratas mycket om att utbildningsminister Simona Mohamsson (L) nu vill att Kungliga biblioteket ska utreda ett nationellt bibliotek för förbjuden och censurerad litteratur. Idén låter ju spontanliberal: “yttrandefrihet är bra, censur är dåligt, låt oss samla allt förbjudet i ett rum och kalla det demokratiarbete”.
Men vad handlar det egentligen om?
Argumenten för:
• Sverige skulle kunna bli ett arkiv för litteratur som diktaturer försöker radera.
• Forskare får tillgång till material som annars är svårt att få tag på.
• Det sätter fokus på hur lätt böcker kan förbjudas – även i demokratier.
• Vi har redan Dawit Isaak‑biblioteket i Malmö, så konceptet är inte helt nytt.
Argumenten emot:
• Är det här verkligen en prioriterad fråga när skolor saknar lärare och biblioteken redan skär ned?
• Risken finns att det bara blir ännu ett “värdegrundsprojekt” som kostar pengar men inte gör någon skillnad.
• Vad räknas som “förbjuden” litteratur? Ska Sverige importera allt från Mein Kampf till jihadistpropaganda? Vem bestämmer gränsen?
• Finns det inte en ironi i att staten ska “katalogisera” förbjuden litteratur – samma stat som i andra sammanhang gärna vill reglera vad som är “desinformation”?
Min poäng:
Idén är inte dålig i sig. Att bevara förbjuden litteratur är viktigt. Men det luktar också politisk markering. Liberalerna älskar att prata om yttrandefrihet när det är billigt, men när det gäller verkliga konflikter om vad som får sägas i Sverige idag är de ofta märkligt tysta.
Så frågan är:
Behöver vi ett nytt bibliotek – eller behöver vi bara sluta censurera och moralpanika över allt som är obekvämt?